Att kreativitet och galenskap gränsar till varandra är kanske inte någon nyhet, om vi tittar på den praktiska erfarenheten. Ny forskning visar också att den som har schizofreni eller bipolär sjukdom i släkten oftare ägnar sig åt kreativa yrken än andra. Mycket kan säkert diskuteras i vilka relationer som är kausala, vilka som är metodologiskt problematiska eftersom vårt samhälle förändras i en riktning som värderar kreativitet som en produktionsfaktor och till det bör tilläggas att den individ som är sjuk, riktigt sjuk, sällan är så kreativ just då. Men, när allt detta är sagt, återigen besannas det som jag ofta återkommit till här, det är i ofullkomligheten vi fullkomnas som människor.

När jag var barn skrämde sinnessjukdomen mig, så till den grad att jag trodde att jag var predestinerad att dö för egen hand. Det var som ett blint öde, ett öde som slagit ned just på mig. Och alla tecken hos mig själv tolkade jag som denna dom, all svaghet blev automatiskt ett tecken på bristande livsduglighet. Just då fanns ingen klok människa där och kunde berätta att jag var inte alls sjuk, inte sjuk utan bara trött, som Björn Afzelius skriver i sin sång ”Balladen om K”. Idag ser jag inga som helst kausala relationer mellan de mentala problem som funnits i min släkt och mitt sinnestillstånd, men min tanke om att våra strukturer behöver sprickor, abnormiteter, märkligheter, gränsöverskridanden och brott för att utvecklas har stärkts.

Det somliga ser som svaghet är en kraft för förändring, kollektivt och på lite längre sikt. Ett samhälle och en mänsklighet utan dessa små ”fel” tappar sin kreativitet, sin förmåga att skapa och sitt liv. Tänk på att de misslyckade kakorna brukar vara de godaste.

Annonser