Det är roligt att lyssna till andra, även när jag själv är med i ett panelsamtal och förväntas offentligt kanske tycka olika eller reagera på det övriga deltagare säger hamnar jag ibland i situationen att jag själv blir lite tagen av vad någon annan säger i panelen. Så var det igår när jag hade möjlighet att prata om religionens plats i samhället. I ett samtal i Vårdklockans kyrka i Visby den 1 juli talade fick vi alla frågan om dialog och dialogens möjligheter och ärkebiskop Antje Jackelén pekade då på rollen som kyrka och rollen som människa – konsekvenserna blir helt olika. Det fick en tanke som grott hos mig en längre tid att ta form, nämligen att dialogen blivit ett vapen. Ett vapen som kan användas av den överordnade, men också ett vapen som kan ”krävas” av den som jag eller andra vill distansera sig ifrån på värdemässiga grunder.

Som kristen kan jag föra samtal med min medmänniska bildligt talat fram till helvetets portar, inte förrän de eventuellt sluter sig om min medmänniska ger jag upp samtalet. Men dialogen kan också vara en form av maktutövning från den som har ordet i sin makt, en dialog som förs i syfte att övertyga eller övertala (vilket politiska samtal ofta handlar om) kan hur respektfull den än är också bli ett vapen som reproducerar ett maktförhållande.

På samma sätt kan kravet på dialog vara ett vapen från den diskursivt underordnade, den marginaliserade, som kräver att få delta i en dialog med mig eller med kyrkan trots att jag inte vill ha inlåta mig med aktören. Ett avvisade av en dialog är ett svaghetstecken, ”jag vill bara prata” är ett uttryck som använts för att förbereda både privata övergrepp och politisk maktdemonstration. Ett avståndstagande kan ju vara alldeles legitimt och vägran att delta i en dialog likaså. Det är inte rimligt att avkräva alla aktörer ett samtal med partners vars värderingar man anser moraliskt förkastliga.

Dialog är således inte så oskyldigt som det kan verka, och även om jag som enskild kristen människa försöker möta varje seriös och allvarligt menad invit till dialog kring värden, existentiella frågor och moral så kan dialog och samtal ibland – särskilt för en offentligt aktör – ibland vara vapen åt båda håll. Den slutsats jag dragit av detta för min personliga del är att fortsätta försöka möta enskilda människor så långt min förmåga räcker till, men också att ännu mer betona respekten för den andre – oavsett position – som en del i dialogen. Och att inse att ibland är dialog helt enkelt en olämplig väg, jag får finna mig i att tolerera den andre, utan att egentligen förstå bevekelsegrunderna för dennas agerande.

Annonser