Vi satt där hopklämda som sardiner i en burk, tre på rad, och mannen till höger om mig reste ensam. Vi hade en nattflygning över Atlanten framför oss. Efter några artighetsfraser började vi prata. Jag förstod snart att han var på väg till Tyskland för sin mors begravning, vilket förstås styrde in samtalet i andra riktningar än de vanliga väder-och-vind-ämnena. Han hade bokat sin flight för ett par veckor sedan i syfte att få se mamman som var allvarligt sjuk men hade på flygplatsen nåtts av budet att hon gått bort samma morgon. Det blev en resa i sorg till en begravning istället för en resa tillbaka till den människa som en gång gett honom livet.

Allteftersom timmarna gick, jag sov en del, han tittade på film och drack rödvin, så fortsatte vi prata. Det var så uppenbart att den enkla möjligheten att få prata med en vanlig medmänniska var något han behövde, och jag fann hans livsöde både intressant och lärorikt. Modern hade varit katolik i hela sitt liv, och han prisade henne för hennes lojalitet att hålla fast vid sin tro, trots att fadern konverterade till islam. Han berättade hur hon tagit med honom till kyrkan som barn. Såvitt jag förstod betraktade han sig själv som muslim, men nog en ganska ljum dito. Vi talade om missionsarbete och om religionskrig. Jag berättade om vad jag visste via släkt och församling om utvecklingen i de afrikanska sub-sahariska länderna. Vi enades om att det aldrig någonsin någonstans finns någon förnuftig möjlighet att hävda att det är rättfärdigt att döda någon annan på grund av dennes eller sin egen religion. Vi såg båda kärleken till medmänniskan och respekten för skapelsen som det centrala i alla religioner.

Vi diskuterade mångkulturella lösningar på de friktioner som gärna uppstår minoritets- och migrationskulturer. Han bodde i Kanada och jag i Sverige, vi jämförde och utvärderade. Hans far var begravd i Holland, hans syskon utspridda över världen (bl a i Göteborg!) och det blev många modeller att jämföra. Familjen hade flytt från Somaliland för många år sedan, där hans far varit minister. Han påpekade stolt att Somaliland (som utropat sig till egen stat men inte erkänts) nu hade sin tredje demokratiskt valde och fredligt tillträdde president. Han beskrev partiväsendet och arvet från det brittiska kolonialtiden i motsats till den södra delen av Somalia som tidigare var under italiensk överhöghet. Jag föreslog en federal lösning, men nej, det hade prövats och ledde bara till att klanledarna styckade upp territoriet mellan sig i syfte att berika sig. Problemet är korruption både genom klanernas inflytande där man gynnar sina egna och bristen på oberoende konfliktlösning, alltså en rättsstat menade han. Ett exempel han nämnde på den bristande långsiktigheten som blir följd av korruptionen är att Somalia säljer träkol som man får genom att hugga ned och bränna vegetationen vilket leder till erosion och därmed tvingar tusentals människor på flykt för att söka nya jordbruksmarker. Med konflikter som följd. En regering med landets bästa för ögonen hade kunnat reglera den handeln och ge stöd till export av t ex jordbruksprodukter (kött och grönsaker)  istället.

Hans försonlighet, ovilja att klandra enskilda grupper och hans klarsyn imponerade. Somalia som land har en enorm tillgång i sin diaspora (alla landsmän i exil) och det är där kompetensen, kunskaperna och möjligheten till statsbyggnad finns menade han.  ”Om alla exil-somalier plötsligt bestämde sig för att återvända och gemensamt med sina olika erfarenheter byggde upp staten så skulle konflikterna och  sönderfallet ta slut.” Vi visste ju båda att det inte händer men han satte fingret på en viktig punkt: det är de bäst utbildade, de med framtidstro och hopp som lämnar länder som Somalia. Vilket i sin tur är en katastrof för de länder som dräneras på sin framtid.

Jag önskade honom Guds välsignelse på sin fortsatta resa. Det sista jag såg av honom var när jag klappade om honom och tog farväl i passkön. Men jag glömmer inte vårt samtal.

Varje människa är en berättelse. Om vi bara vill lyssna.

Annonser