Vid ett seminarium om religionskritik som främlingsfientlighet, arrangerat av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (fd Broderskapsrörelsen) diskuterades det faktum att kritik mot framför allt judendom och islam ofta är förtäckt främlingsfientlighet. Lena Andersson var med, återigen som den ende uttalat icke-religiösa debattören, tillsammans med bl a Göran Rosenberg. (Jag är imponerad av Lena Anderssons frimod att ensam gång på gång gå in i de här diskussionerna som i de flesta fall är på bortaplan för henne.)

Diskussionen blev tyvärr mycket kort, men frågan om varsamhet och försiktighet i kritiken av religion, religiösa sedvänjor och religiösa grupper dryftades. Rosenberg påpekade att ingen religionskritik sker i ett vakuum, istället är kritiken en del av en svensk kontext där andra religioner än kristendomen i dess lutherska form var förbjuden fram till för 150 år sedan. Och verklig religionsfrihet fick vi inte förrän 1951. Men, precis som Katarina Barrling påpekade, gick Rosenbergs argument i stor utsträckning ut på att religionskritikens konsekvenser skulle avgöra dess halt medan Andersson framförde ståndpunkter utifrån vissa bestämda värden, som då inte bemöttes.

Precis som alla andra menar jag att varsamhet och hänsynstagande är nödvändiga ingredienser i debatter om något så personligt och identifierande som religiös tillhörighet. Men, och det är viktigt, religionskritiken i det offentliga samtalet är också ett sätt för religiösa föreställningar och religiösa företrädare att bli delaktiga i samhällsdebatten. Endast genom en öppen diskussion kring religiösa föreställningar och religionsutövning kan religion också bli en del av ett verkligt pluralistiskt samhälle. Risken är annars, som Andersson också nämnde, att det bara blir en intern angelägenhet för de redan frälsta (i närmast bokstavlig mening).

Religionskritiken bör därför uppfattas som en väg in i samhällsdebatten för såväl den mer inhemska kristna religionen som för religioner som uppfattas som (eller verkligen är) nya och/eller främmande i det svenska samhället. Religionen kan inte, bör inte och skall inte vara undantagen från det demokratiska samtalet. På sikt gynnar det också religionen själv – den blir mer relevant, den får kontaktytor med samhällsfrågor av vikt för medborgarna och den kommer antagligen också att lättare ”leva med sin tid”. Något som är nödvändigt för att en religion skall ha en framtid och inte bara en dåtid.

Annonser