Om ni tror att vi kan tala med varandra, bara så där, så glöm det. Jag har under de senaste veckorna konfronterats med mansspråket vid flera tillfällen. Jag tillhör säkert ingen exklusiv skala, men en person (en man!) fick mig för en tid sedan att inse att det jag tolkade som subjektiva utsagor om verkligheten – och därmed alltså möjliga att yttra sig om – istället är konstaterande av axiom. Låter det krångligt? Ja, lite krångligt är det nog.

Jag är en väldigt verbal och språkligt inriktad person, jag är också mycket intresserad av samtalet per se, av dialogen och av utbytet av tankar med andra människor. Jag finner stort nöje i samtal, att lägga fram argument och ståndpunkter, berätta om erfarenheter och att få lyssna på andra som gör detsamma. Ibland uppstår dock inga samtal, trots min uppenbara vilja till ett sådant. Varför då?

Jag har noterat två situationer:

A) Man, oftast över 40, talar om ”hur det är”. Jag tror att han framlägger en personlig ståndpunkt eller yttrar sig om verkligheten på ett sådant sätt att han vill inleda ett samtal. Min replik uppfattas dock som ett ifrågasättande och renderar i bästa fall en irriterad blick och några ytterligare ord om ”hur det är” och kanske sedan byte av samtalsämne. Allt är ju redan sagt…

B) Jag inleder ett samtal med man eller män (vanligen också över 40) som syftar till en problematisering eller diskussion kring någon gemensam angelägenhet. Jag får tillbaka antingen en litania om hur jobbigt det är med folk som ifrågasätter eller ett antal mycket bestämda punkter/argument om att jag har fel. Om jag i det sistnämnda fallet påpekar t ex att de punkter på vilka jag påstås ha fel inte är de positioner jag har, eller försöker föra diskussionen vidare genom argument får jag tystnad till svar. Allt är ju redan sagt…

Som en manlig bekant påpekade för mig när jag klagade min nöd, de här männen är inte intresserade av samtal eller intellektuellt utbyte, särskilt inte med en kvinna. De är bara intresserade av att ha rätt och av att korrigera mig. Och av att få sin världsbild bekräftad.

En intressant parallell är hur provocerande Jesus var för männen i det dåtida judiska samhället. Inte nog med att han talade med kvinnorna, han var också intresserade av vad de sade. Och han lät en kvinna vidarebefordra meddelandet om hans uppståndelse. För att inte tala om hans sätt att berätta – i liknelser och med frågor hela tiden. En berättarteknik som liknar den grekiska filosofins* (vilket inte så konstigt om man vet lite om hur texterna kommit till) men som definitivt inte skulle passa de män jag refererat till ovan.

Ergo: Ett tal som är öppet, frågande, problematiserande och nyfiket är alltid ett hot mot makten, makten som alltid talar i i kraft av sin auktoritet i avslutade meningar, redan dragna slutsatser och sanning.

Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!

(Samih al-Qasim)

*Jfr Sokrates maieutik.

Annonser