Våld, konflikter och förtryck sker inom ramen för en viss maktordning, en viss diskurs. När en yngre kvinna blir trakasserad av en äldre man med större inflytande och högre position på arbetsplatsen är det inte rätt att säga att de två skall prata med varandra och sluta fred. Istället är det den äldre mannen som måste ta sitt ansvar, ändra beteende och be om ursäkt. När en kvinna blir misshandlad av sin man, som är fysiskt starkare, är det orimligt att börja diskutera om hon har provocerat honom. Istället är det den fysiskt överlägsne som måste ta sitt ansvar och behärska sina känslor.

Och när en ung kvinna blivit våldtagen av en ung man är det inte adekvat att förhålla sig ”neutralt”.

Men för den som vägrar att acceptera att det finns en könsmaktordning där kvinnan strukturellt är underordnad mannen (vilket inte betyder att detta är fallet i varje enskilt ögonblick) så är händelser som de i Bjästa bara enstaka händelser som är relaterade till specifika personer.

En kvinna som kräver att bli lyssnad på, som kräver att få tillträde till maktens rum och som kräver att få respekt och kliva ur på förhand definierade könsroller kommer alltid att utmana könsmaktsordningen. Något som provocerar både män och kvinnor.

När Jesus mötte kvinnan som ”haft många män” och som de lärde ville stena så vred han effektivt vapnen ur händerna på männen. Genom att be den som själv var utan skuld att kasta den första stenen så vände han domen mot de män som stod och väntade. I så många andra möten med kvinnor från evangelierna visade Jesus att han lyssnade på kvinnorna, såg dem, bekräftade dem, respekterade dem och ofta försvarade dem mot oförstående manliga lärljungar.

Jesus dömde ingen. Den domen fäller vi över oss själva. Jesus dekonstruerade könsmaktsordningen, bröt sönder den och i sina relationer till kvinnor (och män) agerade han inom Guds nådeordning. Tänk om fler av oss kunde försöka rekonstruera dessa motkrafter.

Annonser