I veckan hörde jag journalisten Janne Josefsson anklaga ledarskribenten Hanne Kjöller för att hon slarvade med sanningen i den inflammerade debatt om sanning och journalistik som rått senaste veckan. Josefsson sa ungefär ”är det tolv grader varmt ute, är du kvinna och jag man?” Och tillade, ”man kan undersöka sån’t”.

För Janne Josefsson är världen greppbar, undersökningsbar och i huvudsak materiell. Saker och ting är på ett visst sätt. Punkt och slut.  Josefssons frågor är raka och till synes lätta att svara på – titta på termometern, ställ oss båda framför spegeln.

Jag möter så ofta män som Josefsson. Men här slutar jämförelsen med just honom, han får bara illustrera den tes jag driver här. De män jag syftar på utgår från att världen är begriplig och möjlig att kategorisera in i minsta detalj. Det finns en sanning här i tillvaron som går att i bokstavlig mening av-slöja, som ligger där fix och färdig och väntar. Många av dem är också övertygade om att när (inte om) vi människor har begripit allt så finns där definitivt ingen Gud men inte heller vare sig själ eller ande. Bara kropp, fysiologiska mekanismer och en hjärna som svarar på externa stimuli. De flesta av dessa män menar också att denna vetenskap (den enda sanna?) också skall göra oss lyckligare, friare och friskare.

För mig är denna syn en felaktig utgångspunkt. Vi har fått revidera våra grundläggande kunskaper om den materiella världen ett mycket stort antal gånger under vår historia. Religion och andlighet har dock följt oss så långt tillbaka som vi har några lämningar efter människor. Att vetenskapliga sanningar skulle utgöra grunden för allt vi vet om världen tycks mig därför orimligt. Om det är tolv grader varmt ute eller inte beror förstås på hur vi definierar temperatur. Något absolut sanning är det inte. Det räcker med att gå över till Fahrenheit för att förstå att det inte är ”tolv grader” utan just enligt en viss skala. Om jag är kvinna eller ej beror delvis på tidens begrepp, om inte annat kan ju kvinnor ofta beskyllas för att vara ”okvinnliga” vilket visar att ‘kvinna’ inte är ett fysiskt utan också ett socialt begrepp. Visst kan jag hålla med om att vi lever i en bred överenskommelse där tolv grader och mitt kön är okontroversiellt – men att använda den typen av metaforer för sanning är att reducera verkligheten. Ja det är tolv grader ute, men den intressanta frågan är väl snarare vad det betyder? Är det höst eller vår? Fryser jag eller är jag för varm? Kan man plantera eller ej? Fryser tomaterna i natt? Alla de frågorna är menar jag de relevanta frågorna, och svaren på dem är alltid en mänsklig bedömning.

I en styrelse där jag deltog tillsammans med en f d riksdagskvinna modell äldre brukade hon säga till mig när vi skulle reda ut kniviga situationer att  ”vi kvinnor vi lagar efter läge, karlar blir så förvirrade när allt inte är som de bestämt att det skall vara”. Påtagligt ofta möter jag just kvinnor som tänker så. Och var det inte mannen Pilatus som stod inför Jesus och ställde just frågan ”Vad är sanning?”. Svaret stod framför honom men han förstod det inte.

Paulus skriver i första Korintierbrevet att nu ser vi allt ”dunkelt såsom i en spegel”, men då skall vi se klart. Men detta ”då” refererar inte till när någon fått Nobelpris utan istället till en annan värld, en tillvaro bortom denna. För mig är det visserligen viktigt att dekonstruera verkligheten så att vi vet vad vi pratar om när vi påstår det ena och det andra, men lika viktigt är att inse – på djupet – att den kunskap vi har är ofullkomlig, bräcklig och skör. Vi arbetar för att skapa så stor jämförbarhet som möjligt, för att peka på gemensamma utgångspunkter och metoder, men till slut är vi begränsade av våra egna redskap och våra egna sinnen.

Manlig tvärsäkerhet, raljans och ofta faktiskt ganska banala truismer flyger som ballonger genom tillvaron. Mindre ymnigt förekommande är de verkligt djupa existentiella sanningar som utgår från människans plats i ett oändligt och expanderande universum.

Annonser