Jag hade häromnatten ett samtal om manlighet och könsmaktsordning, om kvinnlig erfarenhet och jämställdhet. Ett fördjupande samtal i en hopplös diskussionsmiljö där vi stod och skrek till varann, men det visar att viktiga saker kan sägas även under dåliga förutsättningar.

Manlighet i Sverige (säkert utanför också) verkar ha förvandlats till macho-kultur. Kan det vara så att det jämställda Sverige ställt män utan uppgifter som känts meningsfulla och fram växer en maffia-manlighet som verkar ha modellerats på amerikanska gangsters eller siciliansk Cosa Nostra.

Jag är innerligt less på unga män – påfallande lika varandra – som pratar som gorillor, blir kränkta om någon säger emot, tar allt syre i omgivningen och tror att de är Guds gåva till mänskligheten. Jag har sett dem hojta som småbarn för att någon bankat på deras BMW, hört dem prata om flickvänner och fruar som sin personliga egendom och sett dem vandra rätt ut i gatan utan att notera omvärlden som tvärbromsar. Påfallande ofta är konversationen mellan dem på en intellektuell nivå som närmast kan jämställas med en tio-årings.

Den  manlighet jag växte upp med var av en annan sort – den var uppbyggd av kunskaper inom områden som var traditionellt manliga (motorer, hantverk och skog) och den ansåg sig stå över kvinnornas sociala pratande eftersom samtalen bland män avhandlade ekonomi, hus, renoveringar och maskiner. Inte för att den var så konstruktiv, men det gick att förstå den materiella bas den vilade på. Ytterst syftade den till att understödja familjen och framtiden genom att vårda den materiella basen för det egna livet och barnen.

Macho-manligheten är innehållslös – den bygger på statusjakt och pengar. En sådan man kan vare sig reparera bilen, sätta upp tapeter eller rensa ett avlopp. Han spelar nätpoker, går på casino, tvättar på sin höjd bilen själv och går inte ut utan vax i håret. Egot står i centrum. Här finns inte plats för någon vård av familj eller omsorg om framtiden. Tvärtom.  Lev hårt och ta dagen som den kommer verkar vara mer adekvat.

Manlighetsforskare pekar på att adolescensen (vuxenblivandet) blivit så utdraget att män mellan 18-30 år fortsätter att ”leka män” och syftet är bara att imponera på varandra. Är det därför manlighet kommit att förknippas med tomma poser snarare än kunskaper och substans?

Varför har ett jämställt samhälle inte dragit in unga män i en erfarenhetsvärld som skapar substans och stabilitet åt deras manlighet? Hur har whiskyprovning och BMW kunnat bli den manliga erfarenhetens grundläggande innehåll?

Kristen gemenskap erbjuder alltför ofta förlegade könsroller för både män och kvinnor. Men det finns möjligheter att ur den bibliska traditionen utveckla en alternativ syn på mannen – Job som står ut med det mesta utan att klaga, Jesaja som ödmjukar sig och blir Guds profet, Josef som tar emot ett barn som påstås ha Gud själv som far (försök föreställa er vad folk trodde om den saken) eller Petrus som trots sina tvivel och sin ångest blir den klippa som kyrkan kommer att bygga på. Maria-gestalten har fått inspirera till diskussioner om kvinnligheten, men var i vår kristna gemenskap finns motsvarande diskussion om manligheten?

Annonser