Två små barn i fem-årsåldern leker på en gård i innerstaden. Ett av dem, en pojke, har en vit mössa som påtagligt liknar en studentmössa på huvudet. Två män i yngre medelåldern, den ena pappan, övervakar leken.

– Hörrududu, har du tagit studenten? säger icke-pappan till pojken.

Pojken tittar till och skrattar. Han vet ännu inget om vad ”studenten” betyder. Han vet bara att solen skiner och att han just nu har en rolig mössa som uppenbarligen väcker intresse. Pappan säger till pojken:

– Ja du, det blir Chalmers nästa år! Han ler brett och tittar ömsom på pojken och på icke-pappan.

Så långt rekapituleringen av händelsen. Hur skall man deskonstruera vad som händer?

1. Två män talar snarare med varandra än med barnet – det är så uppenbart att det är en manlig jargong dem emellan och ingenting som barnet förväntas reagera på.  De förstärker varandras bilder av sin egen manlighet.

2. De talar bara med och om pojken. Flickan leker vidare utan någon uppmärksamhet från omgivningen.

3. För dem är Chalmers en självklarhet för en pojke efter gymnasiet. Chalmers är ett tekniskt universitet i Göteborg. Att den lille pojken skule bli socionom, socialantropolog eller teolog är dem med största sannolikhet fullständigt främmande. Att han skall sluta skolan innan studenten likaså.

Men det är just den här typen av dekonstruktion vi inte får göra enligt t ex KD-ledaren Göran Hägglund – då beskylls vi för att klandra vanliga människor som bara lever sina vanliga liv. Att de vanliga små barnen får hela sina liv präglade av en genus- och statusindränkt jargong som formar dem till vuxna män och kvinnor är inget vi skall tala om. Eller?

Annonser