– Det förstår du väl, det är hans farsas sista år, det är ju så det är! Han gifter sig, alltså, och fixar barn. Det är ju vad hans farsa vill se. Klart han gör det.

– Men gifta sig och skaffa barn…med vem?

– Med någon brud därnere förstås!

Jag råkade höra ett samtal mellan två unga män, det fördes helt öppet i en offentlig lokal med mängder av människor runt omkring. Den som förde samtalet verkade inte tycka att han sa något konstigt alls. Den andre var mer skeptisk.

Det talas mycket om hedersvåld och hur flickor lider under repression och i värsta fall fysiskt våld. Men hur ofta talar vi om att föräldrars traditionella förväntningar på sina barn hämmar och begränsar både pojkar och flickor? I det här fallet rörde det sig uppenbart om en far som bodde i ett sydligare land och som vars dagar eller i alla fall år var räknade. Han förväntade sig barnbarn från sin son som nu närmade sig 30 år.

Att förväntas vara oskuld, inte ha pojkvänner i grundskolan eller delta i sociala aktiviteter i skolan är inte särskilt ovanligt bland oss som växte upp för ett tag sedan. Att kalla det hedersrelaterat fötryck känns märkligt. Konservativ familjesyn eller patriarkal barnuppfostran verkar mer rimligt.  Ändå är det just de frågorna som får Stockholms stad att hävda att tio procent av flickorna och fyra procent av pojkarna lever med ”hedersrelaterade problem”. Jag är tveksam till undersökningens slutsatser om än inte till dess relevans.

Precis som i citaten ovan så är det en subtil patriarkal diskurs som hämmar unga människor i sin önskan att leva livet på annat sätt än vad deras föräldrar önskar. Jag är dock mycket tveksam till att operationalisera patriarkalt förtryck i termer av oskuld, pojkvänner och deltagande i sociala aktiviteter. Det patriarkala genomsyrar så mycket av våra liv – förväntningarna på mig som kvinna hämmar mig och gör att jag ständigt måste slåss mot könsstereotyper. Förväntningar på män är säkert lika stora. För dem som glider in i könsrollerna och stereotyperna går det lätt – mannen ovan kanske var nöjd med den form hans liv skulle få. Det är för dem som vill avvika problemet uppstår – det är då förväntningar kan övergå i våld och repression. Jag tycker begreppet ”hedersförtryck” förvirrar och fördunklar mer än det förklarar och upplyser. 

För mig är det centrala inte om unga flickor har sex, äter P-piller, har pojkvänner eller skall vara hemma en viss tid på kvällen. Att bli vuxen är en skör process och föräldrar går ibland för långt i sin omsorg. Det centrala för mig är att behandla alla människor lika. Om någon är utsatt för ”hedersvåld” eller ”våld” är för mig ingen skillnad. I båda fallen är det oacceptabelt. Motiven är ointressanta för bedömningen av handlingen. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett om det är ”hedersvåld”, att alla skolpliktiga barn skall delta i all undervisning i den svenska skolan och det är inget som föräldrarna har någon som helst rätt att ha synpunkter på, sociala myndigheter skall behandla ungdomar från alla klasser och ursprung på samma sätt när de behöver stöd i sin frigörelse.  Föräldrars förväntningar är inget brottsligt – men det är handlingen som skall föranleda agerande.

Vad Jesus tyckte om ”hedersvåld” framgår väl när de lagkloka försöker sätta dit honom genom att föra fram en kvinna som begått äktenskapsbrott och de hävdar att Mose kag kräver att hon stenas. Jesus säger då att ”den som är utan skuld kan kasta den första stenen”. När alla med stenar i händerna lommat iväg säger han:

 – Var är de andra? Har ingen dömt dig? Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.

Joh  8: 3-11

Annonser