Katolska kyrkan står just nu i skottgluggen för anklagelser om sexuella övergrepp mot både barn och vuxna. Många är, med rätta, upprörda över vad som hänt men också över den bristande handlingskraften hos kyrkan som organisation. Under årtionden har ingen eller endast enstaka personer tagit ansvar för vad som hänt, istället har individer som begått övergrepp förflyttats och/eller skyddats av kyrkans organisation. Tyvärr finns det vittnesbörd om denna typ av övergrepp hos många andra kyrkor och samfund.

Samtidigt diskuteras saken som om det vore en fråga om något som kan förklaras av att det sker inom en kyrka. Faktorer som celibat, kyrklig hierarki och negativ syn på kropp och sexualitet har lyfts fram som orsaker till att sexuella övergrepp sker inom kyrkan. Men vad vet vi egentligen om relationen mellan övergreppen och kyrkan? Nästan ingenting skulle jag vilja säga.

Jag har inte sett några jämförelser av anmälda/begångna/dömda sexuella övergrepp mot barn/unga vuxna som indikerar att det sker oftare inom kyrkor än utanför. Jag har heller inte sett några jämförelser mellan kyrkor med celibat och kyrkor utan. Inte heller har jag sett jämförelser mellan samfund/kyrkor med en negativ syn på kropp och sexualitet och sådana med en bejakande syn på kropp och sexualitet.

Jag tror att vi famlar efter halmstrån för att försöka förklara handlingar som vi vare sig kan eller vill förstå eller ursäkta. Vi vill lägga förklaringarna så långt ifrån oss som bara är möjligt, så långt inne i system vilka vi känner oss främmande för och vi vill kunna utkräva ansvar från en överordnad. Tyvärr tror jag att detta sätt att tänka leder oss vill. Viktigt att komma ihåg är att det är varje enskild människas ansvar när han/hon överskrider en moralisk (eller legal) gräns. Det kan aldrig ”skyllas” på att man ”gjorde som andra” eller ”lydde order”. Man kan dock ge mer eller mindre goda förklaringar till vad som hände, av typen ”jag var rädd att bli skjuten om jag inte lydde order”. Det är en förklaring, och ibland också en ursäkt, men kan aldrig ta ifrån dig det individuella valet.

Såvitt jag har förstått (rätta mig om jag har fel) är det så gott som uteslutande män som begått sexuella övergrepp och i de fall som rört kyrkan har det enbart handat om män. Om vi tar bort de fall som beror på psykisk sjukdom eller allvarliga psykiska störningar så undrar jag om inte homosocialiteten och auktoritära/patriarkala strukturer är den gemensamma nämnaren i en majoritet av de fall som kommit till allmänhetens kännedom. Kyrkor i många länder har ofta bevarat patriarkala strukturer med auktoritära beslutsvägar längre än det omgivande samhället. Den katolska kyrkan med enbart manliga ogifta präster är förstås en utpräglat homosocial gemenskap. Men även många s k frikyrkor och andra samfund har en utpräglat patriarkal homosocial prägel. Inom gammalkyrkliga och konservativa kristna kretsar finns motståndet mot kvinnliga präster och homosexuella par kvar, liksom ett avtsåndstagande från kvinnliga erfarenheter som grund för andligt ledarskap. 

En sådan förklaring skulle också ge mening åt att många ”gamla” fall nu flyter upp, nu när auktoritetsnedrivningen fullbordats och samhällets patriarkala strukturer faktiskt skakas i sina grundvalar. Påtagligt många av de fall som nu diskuteras inträffade på 1960-talet eller tidigare, alltså innan auktoritetsnedrivningen tog sin början och kvinnorörelsen fick inflytande.

Jag tror det är fel väg att leta i de religiösa systemen efter förklaringar, i grunden handlar övergreppen om manlig makt och manlig auktoritet.

Annonser