Jag hade i tisdags förmånen att tala om kyrkans plats i samhället inför en månghövdad och intresserad skara på Vinterkonferensen i Stockholm. (Titta. Anförandet kommer så småningom att publiceras i Tro & Liv.) Mina bärande element i budskapet var dels en tillbakablick på den roll kyrkan i olika former spelat i europeisk och främst svensk samhällsutveckling inklusive en diskussion om religionens betydelse för den enskildes politiska aktivitet, dels en framåtblick på hur jag menar att kyrkan bör se på sin roll framledes om man skall vara relevant för dagens samhälle.

I det förstnämnda elementet var påpekandet att kyrkan varit både tillbakahållande och progressiv centralt. Jag pekade också på att religion och politik samspelar så komplext att det vi vet är att det finns ett starkt samband, men inte vad som blir resultatet. I det andra elementet spelade individualiseringen och dygdetiken en stor roll. Jag menade att i dagens individualiserade Sverige blir frågan om kyrkans plats verkligen brännande. Vad skall en kollektiv och teokratisk organisation i ett individualiserat och modernt Sverige och göra? Mitt svar är att kyrkans plats är i relationen mellan människor – de generella rättviseprinciperna har spelat ut sin roll som moraliska kompasser för de enskilda människornas val. Samhället idag kräver så mycket mer av oss, det moraliska ansvaret hamnar direkt på våra egna axlar när auktoriteter spelar ut sin roll. Kantianska handlingsregler och nyttoinriktade rättviseprinciper svarar inte på de personliga och svåra moraliska frågor som varje enskild individ idag ställs inför. Det är där kyrkan skall vara, i syfte att stödja och underlätta kalibrering av våra enskilda moraliska kompasser.

Efter anförandet fick jag ett antal frågor, det är alltid roligt och stimulerande att få fördjupa diskussionen på just de punkter där publiken känner sig frågande eller har ett särskilt intresse. Men en fråga förföljde mig hela vägen hem och även på natten efteråt: Vad skiljer det här från allt frikyrkan stått för förut och som vi har fått lära oss? (Ungefärlig formulering.)

Ja, tänkte jag, den som har öron han höre. För visst var det jag sa en radikalt annorlunda syn på kyrkan. (Inkl frikyrkan.) Eller? Den lite näsvisa frågan fick mig att återigen betänka förväntningarnas roll. Som en produkt av frikyrklig uppfostran är jag förstås impregnerad av språk och metaforer som glider lätt in i en traditionell förkunnelse. För mig är styrkan i det jag säger att jag parar det språket med ett vetenskapligt begreppsliggörande av världen.

”Det är du och vi andra som måste rita om vår mentala karta” är mitt svar efter att jag tänkt länge väl. Att omorientera sig betyder inte att det gamla var fel. Att vi behöver en ny karta betyder inte att den gamla kartan var fel (de nya bygger alltid på de gamla) men de gamla kartorna visar helt enkelt inte vägen längre eftersom terrängen förändrats.

Människor längtar inte efter det glada budskapet om Jesus Kristus och försoning, nåd och frälsning. Nähä? Människor längtar efter samtal om svårigheten att vara människa, att handla rätt, att väga av mellan sig själv och andra, om klimathot och skolval och om den stora skuld som vi alla rullar framför oss. Jaha? Och det är där som Jesus Kristus dyker upp igen, driven av hans kärlek kan du och jag som troende vara en del i det arbete som innebär att vårt samhälles kollektiva moraliska kompass ställs in mot försoning och nåd. Det arbetet sker i nära relationer och det arbetet kräver att kyrkan rustar och stödjer den enskilde troende med både andlig kraft och nya kartor.

(Så tack för den lite obekväma frågan. Det blev just ett konstruktivt motstånd, något jag också talade om i tisdags.)

Annonser