När jag läste en artikel i Expressen (av Joel Halldorf) härförleden om att Svenska Kyrkan saknar troende människor, och som sammanfattar att ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.” blir jag både arg och ledsen. Strax därefter bemötte dock prästen Emma Audas Halldorfs bredsida, insiktsfullt och lågmält.
Halldorf lägger samman en mängd iakttagelser, varav många har grund, men sedan drar han en långtgående slutsats om inte bara Svenska Kyrkan som institution utan också om alla oss som är medlemmar i den. Han blandar teologiska frågor med sociologiska, han anför anekdotisk evidens vid sidan av tveksamma generella sanningar som att gudstro är en fråga om att ”lära sig av de erfarna”, alltså att imitera andra. Texten är också oprecis och vag genom att påståendena om just kyrkans oförmåga oavlåtligen hänförs till någon ”man” som har gjort än det ena och det andra; man vill eller man vill inte, man kan inte, man vågar inte och så vidare.
Jag förstår att Svenska Kyrkan är en nagel i ögat på inbitna frikyrkokramare, så har det alltid varit. Emellertid trodde jag att en insiktsfull person som Halldorf höll sig för god för sådant. När jag blev medlem i Svenska Kyrkan var jag vuxen och hade lämnat en frikyrklig gemenskap som visserligen gett mig mycket (som jag fortfarande är tacksam för) men som inte vågade ta ställning i en äktenskaplig konflikt där det förekom våld. För min del kunde jag inte fortsätta vara del av en kyrka/församling som inte rakt av kunde fördöma mäns våld mot kvinnor och se att den frågan var viktigare än äktenskapets helgd. För mig blev efterbörden en ökenvandring med många svåra stunder, men också egna felsteg. I Svenska kyrkan mötte jag istället en teologiskt, inte på tradition eller vana, grundad lära om nåd och försoning. Den kyrkoherde som tog emot mig, tyvärr nu bortgången, förstod mitt behov av bikt, försoning och nåd, men kunde också vara självklar i sitt ställningstagande för min autonomi och upprättelse i relation till vad jag varit med om.
När jag för drygt tio år sedan återvände till frikyrkan var det till en metodistförsamling, en frikyrka med en teologi. Efter en flytt blev den territoriella svenskkyrkliga församling jag tillhörde en teologisk omöjlighet för mig (det handlade absolut inte om brist på gestaltning av kristen tro). Och det var ett av de argument jag framhöll i det samtal som föregick mitt medlemskap i min nya församling. Tyvärr är läget sådant att många små samfund är svagare än några få större och idag är metodismen inkluderad i Equmeniakyrkan. Jag var ingen vän av den sammanslagningen men ibland får idealismen vika för realiteterna. Att påstå, som Halldorf gör, att Svenska Kyrkan i större utsträckning än t ex Equmeniakyrkan eller Evangeliska Frikyrkan skulle kännetecknas av brist på gestaltning av kristen tro är barockt. Slutsatsen måste bero på att Halldorf har helt andra, och verklighetsfrånvända, förväntningar på Svenska Kyrkan.
I en kyrka som omfattar nästan sex miljoner människor finns det givetvis fler som omfattar varierade uttryck för tro och tillhörighet än i en kyrka med knappt sextio tusen medlemmar.
Oförmågan hos var och en av oss att gestalta vår kristna tro skall inte läggas kyrkan till last utan oss själva. Och den oförmågan går tillbaka på vår mänskliga ofullkomlighet och inget annat. I bön och stillhet inför Gud kan vi se oss själva på riktigt och finna de vägar Gud stakat ut för oss. I liv och verksamhet kan vi gestalta den relation vi som troende har till Jesus Kristus. I teologin, bibelordet och i undervisningen underhåller vi vår tro, delar och fördjupar, som en del i en helgelseprocess.
Att dra upp de demarkationslinjer Halldorf gör tjänar inget gott syfte. Låt oss istället gemensamt bekänna, leva och fördjupa vår tro oavsett var vi befinner oss, då kommer också både vi och våra sammanhang att förvandlas.
Emmausvandrarna 