Vid det s k Göteborgsmötet i juni kommer de tre frikyrkosamfunden Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan att diskutera någon form av fusion. En avsiktsförklaring finns redan och de tre samfunden samarbetar kring den teologiska utbildningen på Teologiska Högskolan i Bromma. Men, jag känner en gnagande oro. Bör vi verkligen utplåna de historiska erfarenheter och de särskilda stråk som de tre samfunden representerar för att i effektivitetens namn genomföra ett samgående?

Jag ser ett viktigt skäl för ett samgående – antalet medlemmar sjunker och det är kostsamt (både i pengar och människor) att driva en kristen församling, hur ”andlig” en församling än är så krävs det materiella resurser!

Men är inte risken att man släcker elden med bensin? Ett samgående stimulerar knappast till medlemsrekrytering, inte heller blir behovet av att bli flera påtagligt. Man har ju plötsligt en större krets att hålla sig till. Antalet församlingar i landet blir lägre och ett samgående kräver mycket energi internt. Mindre blir kvar för det utåtriktade arbetet. Och lokalt samarbete kan man ha utan att samfunden går ihop.

Argumenten emot ett samgående springer ur de faktum att de tre samfunden representerat tre olika teologiska inriktningar där t ex metodismen har en särprägel. De historiska erfarenheter och upplevelser som präglar samfunden försvinner, glöms bort och trycks så småningom ut ur identiteten, till förmån för det stora minnet av samgåendet. Metodismens särprägel handlar om tillhörigheten till en världsvid kyrka, en tydlig kyrkoordning och att vi är en biskopskyrka. Metodismen har också en en historia av socialt engagemang och ett intellektuellt förhållningssätt både till den egna läran och till den personliga tron. Wesleys idéer om helgelse och metodiskt arbete riskerar att försvinna in i en mainstream-präglad ”frikyrklighet”. Personligen tycker jag att en sådan utslätning är vad som skett med Evangeliska Frikyrkan. Tendenser uppkommer också snart till utbrytningar och sektbildningar i den stora gemenskapen.

Alliansmissionen och Pingströrelsen är de ”större” samfund som (såvitt jag vet) står utanför alla sammanslagningsförslag. Jag önskar att Metodistkyrkan i Sverige skulle känna större självkänsla i den egna rollen och den egna teologin – låt oss skapa ett tätt samarbete där respekten för egenarten mellan samfunden leder till hälsosamma debatter istället för en allmän och utslätad frikyrklighet vid sidan av Svenska Kyrkan!

Annonser