Jag har en vision kring min kolonilott. Istället för att bestämma och ordna så mycket så försöker jag kultivera fram en behaglig, blommande och lite vildvuxen yta med bärbuskar, rosor och klöver. Jag klipper fram växter som finns där naturligt och jag håller tillbaka det som jag inte vill skall breda ut sig. Min tanke är att ta vara på det som redan finns där och genom främjande och missgynnande modellera fram en trädgård som växer naturligt.
Mina grannar kommenterade först min lott med att jag hade ”mycket att göra” och att det skulle bli ”mycket att gräva”. Deras tankar var att jag skulle gräva upp hela lotten (mer eller mindre) för att sedan sätta dit det jag ville ha där, som man så ofta gör nu för tiden när man bygger hus – spränger och river ned, plattar till och tror sig titta någon slags neutral grund. Men, så har jag aldrig tänkt. Livet är så rikt, så kraftfullt och så blommande att det jag behöver (och bör) göra är att lyfta fram det jag vill släppa fritt och hålla tillbaka det som är destruktivt. Likt Aristoteles tror jag att detta också är ett bra sätt att leva sitt liv: att odla de goda sidorna och hålla tillbaka de onda. Det är också vårt ansvar gentemot livet självt.
Vi människor överskattar ofta vår egen roll i detta livets mirakel, vi är satta till trädgårdsmästare och vingårdsarbetare. Jag är trött på dem som alltid tror att just de sett ljuset och allt som vi uppfattat som förnuftigt förr skall nu slängas överbord. I dessa avseenden är jag traditionsbunden, det finns en visdom i föregående generationernas arbete. Det moderna blir bäst när det bygger vidare på gamla sanningar.
Därför känner jag också en stor skepsis mot den nya kyrkogemenskap i vilken min egen Metodistkyrka nu ingår. Flera ledande företrädare har talat om den nya kyrkan – fortfarande med arbetsnamnet Gemensam Framtid – som något ”helt nytt”. Det har suttit långt inne för mig att ta bladet från munnen men jag har svårt att se de stora vinsterna med en sammanslagning av Metodister, Baptister och Missionsförbundare (för att använda de gamla etiketterna). De teologiska skillnaderna är inte försumbara och jag tror att svensk frikyrklighet hade tjänat på lite fler debatter, konstruktiva konflikter och motsättningar istället för att som nu försöka hitta en minsta gemensamma nämnare vid sidan av den stora Svenska Kyrkan.
Här hade jag hellre sett den store trädgårdsmästaren kultivera fram en samverkan och kanske på lång sikt kunnat skapa något nytt. Idag ser vi snarare en fusion vars syfte är att utplåna en teologisk historia, ett historiskt arv och kristen tradition. Jag kommer säkert att känna samma hemhörighet i min församling som förr, men min metodistiska identitet den får jag odla på annat sätt.
Gemensam framtid innebär också möjligheter till nya kontakter. Känner mej delvis mer hemma bland metodister och baptister än vissa kretsar av SMK.
Men visst måste vi ha stor tolerans för olikhet i GF.
Bäst trivs jag bland humanistiskt orienterade kristna oavsett samfund.