Idag deltog jag i barndop i St Jakobs metodistkyrka i Göteborg, som alltid är barndopet en fantastisk upplevelse. Inte bara att en ny liten människa välkomnas in i Guds gemenskap, utan det är också en akt som bygger helt på kärlek. Endast kärlek. En vän till mig påpekade igår just detta förhållande, som jag faktiskt inte riktigt tydliggjort för mig själv förut. Dopet är egentligen urtypen för det socialkonstruktivistiska tänkesättet – i kärlek och tro förväntar vi oss att Gud handlar med det lilla barnet. Vi förstår inte, barnet försår inte. Men det spelar ingen roll. Vi skapar genom vårt språk och vår kärlek och vår förväntan en handling som faktiskt inträffar. Ett barn döps.

Förr trätte frikyrko- och statskyrkosamfunden om dopsynen. Om detta har Ulla Bardh skrivit en avhandling. När jag syntetiserade erfarenheten från dagens barndop, det jag läst om Bardhs avhandling och diskussionen om samgåendet mellan metodister, baptister och missionare fick jag en insikt: Samgående är överspelat!

På 1970-talet hade frikyrkornas olika läror börjat närma sig så mycket att ekumeniken spirade, men fortfarande fanns stötestenarna kvar. Var och en hade sitt stuprör och då och då kunde en och annan titta ut i något rosthål och möta någon från det andra stupröret. DÅ var det rimligt att prata om att bryta ned samfundsbarriärerna. Och det var också då som diskussionen om samgåendet började i Metodistkyrkan. Under början av 1990-talet blev samtalen allvarligare och en process igångsattes. Nu står vi inför en fullbordan.

Jag skulle vilja hävda att processen av gemensamma diskussioner redan lett fram till sitt mål. Skrankorna mellan samfunden är borta, samarbetet finns där och samsynen finns där. Ett ”samgående” eller en ”sammanslagning” är fullständigt överflödigt, obsolet, onödigt, förlegat och överspelat (för att travestera Monty Pythons alla synonymer för en död papegoja). En sammanslagning riskerar istället att leda till ett utplånande av de dynamiska skillnader som återfinns mellan församlingarna. Nu finns möjligheter för en individ att finna en gemenskap som passar just henne . Och de historiska identiteterna gör många människor trygga i sin tro. Antalet medlemmar lär inte växa för att man går ihop, organisatoriskt kan man samarbeta ändå (och gör redan) och lokalt finns stora möjligheter till samspel (finns många exempel). Att driva fram ett samgående idag är att låta prestige och princip råda istället för att följa med en förändrad samtid. Framtidens samhälle gynnar mångdfalden!

Låt oss vara nöjda med en process som redan lett till samförstånd och samarbete och vårda i framtiden de olikheter som finns. Vive la petite différence…

Annonser