Häromdagen satt jag ensam och åt min lunch på Södertörns Högskolas lunchrestaurang. Jag tittade ut genom fönstret, vilade blicken på snölandskapet. Vi satt fyra medelålders akademiker vid varsitt bord, alla vända åt samma håll och åt våra isterband. Vi tuggade och åt, tittade och läste i våra tidningar.

I Sverige sätter människor sig inte gärna bredvid varandra i matsalen eller på spårvagnen. Vi föredrar det där lilla utrymmet runt oss själva. Det är ett särdrag vi har, vi kan sägas vara världens mest individualistiska folk. Men kan man vara individ och ändå vara del i en gemenskap? Måste individualism och kollektivism alltid vara varandras motsatser?

Mitt svar är nej. Vår personliga identitet styr hur vi uppfattar världen. Identiteten är avgörande för att förstå varför du och jag handlar olika i samma situation – jag är metodist, kvinna, mamma, hustru, professor, medelålders och göteborgare för att ta några exempel. Men alla dessa individuella identiteter gör mig också delaktig av ett kollektiv, en grupp som har en gemensam berättelse om världen och vår plats i den.

Den kristna kyrkan har en fantastisk berättelse där alla får identitet och individualitet. Tyvärr har den organserade kyrkan inte alltid varit så bra på att föra fram Guds berättelse om skapelsen, men för den som kan sin bibel och har tampats med de andliga frågorna så framstår berättelsen som så mycket större än kyrkan. Jesus bejakade individen, han sa inte att vi måste klä oss på ett visst sätt eller tala på ett visst sätt för att vara välkomna. Hans berättelse handlar om skapelse, saknad, skuld, förlåtelse, försoning och återskapelse. När jag lyssnar till Leonard Cohens eller Bob Dylans sånger undrar jag om det är deras religiösa arv som får miljoner människor att älska dem. När Bob Dylan i sin ”Every grain of sand” talar om sparvarna som är räknade eller när Leonard Cohen talar om de drunkade och vänder på historien om Jesus som går på vattnet i sin ”Suzanne” – ja då är det en evig historia som berättas.

Jag tror att kyrkan underskattar sin roll som berättare, att möta individerna med en berättelse där det finns plats för oss alla är kanske den största gåva en människa kan få. Och nästa vecka skall jag sitta i lunchmatsalen och titta ut och tänka på att jag har en plats i Guds stora berättelse om skapelsen.

(Denna text har också publicerats i S:t Jakobs församlingblad no 1 2010)

Annonser