Enkelt med principer, svårt med kloka beslut

När jag var liten kände man igen pingstvännerna på kläderna, missionarna på bilarna och svenskkyrkliga på uppsynen. Och på den fjortonde söndagen i Trefaldighet skall vi hylla enheten i Kristus. Mycket har ju hänt under de senaste decennierna avseende ekumenik och samsyn inom svensk kristenhet. Som så ofta påbörjades det vi ser idag redan på 1960-talet. Det allkristna mötet i Göteborg 1972 (G72) var ett tydligt steg på väg mot enheten i Kristus. Men samtidigt har vi också bejakat mångfalden på ett sätt som vi inte gjorde på 1950- och 1960-talen. Kan vi finna enhet i mångfald? Eller står svensk kristenhet inför hotet om en ny splittring mellan nya strömningar mot mysticism och samhällsfrånvändhet å ena sidan och slagsmål mellan vänster och höger om Kristus och religiösa krav på särbehandling å den andra?

Jag skall ärligt säga att jag tycker denna fråga är svår. Min tro leder mig till vissa ståndpunkter som när de möter samhälle och andra människor också får politiska konsekvenser. Där är jag inte benägen att ge avkall. Jag kan t ex inte acceptera frizoner för präster som nekar kvinnor prästkallelsen eller samkönade par äktenskap. Å andra sidan står jag upp för religionsfrihetens logik – ingen skall kunna tvinga en präst att tjänstgöra med kvinnor eller viga två kvinnor om det går emot dennes övertygelse.

Eftersom jag tror på pragmatismens grundidé söker jag goda beslut utifrån situationen istället för utifrån principen. Följden för mig blir att söka kraft i visdomen att inte låta det rätta stå i det godas väg. Vad är gott att göra i den givna situationen? För mig är det ett kristet sätt att hantera destruktiva konflikter.

I Johannesevangeliets text för idag (dock första årg) säger Jesus i sin bön till Gud att han ber för oss som är ”kvar i världen” (Joh 17:10). Och det är såsom varandes kvar i världen vi måste agera, inte utifrån himmelska principer. En katolsk vän sa en gång för många år sedan till mig att ”principer är för Gud” och menade att dessa var inte något som hjälpte oss människor särskilt långt. Vilket inte betyder att de inte är sanna.

Enheten i Kristus kan bara upprätthållas om vi som är kvar i världen vidmakthåller våra värderingar, lever mitt i världen, respekterar andras övertygelser och fattar goda beslut. Att använda sig av pragmatismen som rättesnöre kräver dock ansträngning – mycket ansträngning. En missupfattning är att det förhåller sig precis tvärtom. Men inget är enklare än att dra ut de teoretiska konsekvenserna av en princip. Det svåra är att fatta nya och upprepade visa, kloka och goda beslut som får konsekvenser för människor och som tar hänsyn till alla de motsägelsefulla villkor vi lever under.

Bön: Gode Gud måtte du bistå oss i vår svåra uppgift att fatta visa beslut som respekterar andra lika mycket som oss själva. Förbli här hos oss, vi som är kvar i världen.

4 reaktioner på ”Enkelt med principer, svårt med kloka beslut

  1. krigstid

    Jag tycker att det låter bra som du uttrycker det här, men jag undrar lite hur du ser på pragmatismen i ljuset av att den blivit en sorts överideologi i dagens samhälle? Jag vet att du brukar efterlysa ett konfliktperspektiv i politiken annars, hur relaterar du det till pragmatismens konsensussökande och gyllene medelvägar?

    1. vandraren

      Bra fråga. Jag skrev ”destruktiva” konflikter just av den anledning du nämner. Är verkligen pragmatism – i dess filosofiska mening – en överidelogi? Jag uppfattar det inte så, men jag har kanske helt fel.

      Jag bejakar konflikterna, jag tror att de påvisar maktskillnader, maktstrukturer och orättfärdighet. Det är därför det är så svårt att tillämpa pragmatismen, för slentrianmässigt s k goda beslut gynnar alltid makten. Jag har inget ”rättesnöre” (det vore ju komiskt) men jag menar att det är de kända dygderna som skall stå i centrum. Vad är rättfärdigt och/eller dygdigt i det enskilda fallet? I de två inom-kyrkliga exempel jag tog tar ju tredje man skada om man inte fattar goda beslut, men det är också så att kvinnoprästmotståndare och homofober har motvind i samhället i stort. Så, summa summarum, att tillämpa den här metoden är arbetssamt, kräver mod och integritet. man ju göra fel!

      Men jag tror det är så det är i vårt individualiserade och ultra-moderna samhälle – ansvaret vilar nu på våra tunna små axlar, var och en. 🙂

      V

  2. krigstid

    Jag tycker att hållningen är sympatisk – och i det närmaste omöjlig att inte sluta upp bakom helhjärtat, åtminstone för någon som inte själv vet sig äga sanningen. Däremot menar jag att pragmatismen – i både dess vulgärformulering i Reinfeldts mun och dess högsta filosofiska form (där habermasianer, dekonstruktionister, funktionalister och deleuzianer kan mötas utan att minsta gnissel uppstår) – idag faktiskt framhålls som den dygdiga positionen som exkluderar alla andra. Pragmatismen är, så att säga, en ideologi för historiens slut.

    Det för med sig två problem. För det första tenderar det att inverka menligt på analysen därför att det just fördunklar maktförhållanden – man missar t.ex. insikten att alla parter inte har lika mycket kompromissutrymme. Självklart blir alla politiska konflikter i slutändan lösta genom kompromisser – utopier förvandlas aldrig till verklighet. Men i den hurtfriska antiutopismen som frodas i alla läger idag döljs, och här kommer det andra problemet, att vissa principer är satta redan från början. Man ser inte att man ofrånkomligen lever en utopi – det kapitalistiska systemet. Vi vet med oss att detta system som det ser ut idag är ohållbart (i förhållande till ekologiska och resursekonomiska faktorer). Det är fakta som det inte går att kompromissa med. Ändå måste vi pragmatiskt gå med på att vi inte kommer kunna göra något åt detta system.

    Personligen har jag nog mer av ett jesuitiskt förhållande till det där med principer och pragmatik. Det handlar om att sätta de principer som i sin tur sätter ens pragmatik. Där tror jag på dig och dina principer – men inte därför att de är pragmatiska, utanför att de är goda principer.

  3. Hm, jag uppfattar nog inte pragmatismen som så pragmatisk 🙂 men om det är som du säger så håller jag med om problemet.

    För mig är principer viktiga i meningen att de pekar ut goda mål och dygdiga beteenden. Men att leva efter dem i livet blir problematiskt eftersom vi oavlåtligen ställd inför dilemman och tvivelaktiga situationer.

    Du tycks tänka i termer av ett etablera ett dygdigt handlande och ur detta destillera fram principer. Eller?

    Jag tror att jag fått ompröva så mycket i livet så många gånger att jag alldeles naturligt har blivit pragmatisk – men inte i meningen att jag kompromissar med mina värden!

    Kanske är termen fallibel (ofullkomlig, felbar) det centrala för mig. Mycket få politiker tycks tänka i de termerna. Pragmatik i politiken blir just att kompromissa med sina värderingar. Inte insikten om sin egen ofullkomlighet.

    V

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.