Påskens mysterium och trons förundran

Påskdagen 2024. Vi tappade en timme och mitt väsen tappade fotfästet. Det kommer tillbaka, kanske redan imorgon då vi vandrar med en okänd till Emmaus innan vi inser att det är Han, den uppståndne som vandrar med. Då kommer fotfästet tillbaka. Han är verkligen uppstånden.

Ärkebiskop Martin Modéus skriver vackert om uppståndelsens mysterium, om att leva i uppståndelsens nu, i Dagens Nyheter. Kan inte annat än hålla med. Tiden och rummet är våra mänskliga förståndsformer, inte de verkliga formerna eller de verkliga krafterna. Med både Immanuel Kant och Albert Einstein kan vi kapitulera inför det ofattbara, att tiden och rummet är ett och att allt egentligen är ett enda evigt nu. Guds tid är från begynnelsen och till änden, allt i ett och på samma gång.

Den vetskapen har varit en tröst under de månader av sorg jag levt igenom efter min pappas bortgång. En sorg som fortsätter att vibrera i mig. Modéus ord om att kyrkan bär tron när jag som enskild sviktar och förtvivlar, inte orkar tro, är också en tröst. Jag får komma med mitt mörker och mina svarta tankar, kyrkan bär mig på sina armar, och snart nog börjar jag kunna se ljuset igen. I Sveriges radios söndagsintervjun med Martin Wicklin utvecklade han det resonemanget på ett sätt som var nytt för mig, folkkyrkotankens teologiska fundament.

Påsken är kristendomens centrala högtid, påskmysteriet är hjärtat i min kristna tro. Jag hörde idag en radioprofil säga att han tänker inte så mycket på Jesus men kanske var den historiske Jesus en intressant person. Och då tänker jag att den historiske Jesus kan inte skiljas från den Jesus som dog och uppstod. Jag läser just nu Johannesevangeliet och noterar hur Jesus säger saker om sig själv som får prästerskap och vanliga människor att ifrågasätta honom. Men han gör det i kraft av att han är Guds son. Om han sagt de där sakerna utan att ha täckning för det vore han ju bara en pratmakare. Jesus Kristus är den som Gud sände in i rummet och tiden för att nå oss som är fångade i den strukturen. Men han sprängde den strukturen när han återuppstod och återgick till Guds värld (som också är vår) där evigheten redan har börjat.

Jag är tacksam för min förundran, tacksam för att ha en ärkebiskop som kan bejaka den sidan av att vara människa och tacksam för att vi tillsammans vandrar på väg till Emmaus där vi en gång skall få se Guds härlighet och träda ut ur tiden och rummets fångenskap. Då skall vi se klart, nu ser vi Gud som en reflex, en solkatt, en rörelse i träden, en aning om något större och en tyst bön som bärs av nådens vind.

Glad Påsk!

(Bild från Jerusalem tagen vid besök för nu många år sedan.)

Vad är värt att fira på nationaldagen? Nationalismen skapar inget gott.

Idag är det Sveriges Nationaldag, den 6 juni 2023. Sedan snart tjugo år är den också en helgdag, en s k röd dag. Annandag Pingst fick maka på sig och sedan dess är inte Pingsthelgen sig lik. Jag har vid många tillfällen påpekat det orimliga i att en nationaldag påbjuds helt och hållet ovanifrån och att det som skall firas är att en viss Gustav Eriksson Vasa på 1500-talet väljs till kung. En kung som med hårda nypor enar ett kungadöme som han överlämnar till sina söner, söner som inte ens är eniga om vem av dem som egentligen är arvtagare till tronen. Men nationalismen har sina särdrag och idén om den 6 juni vaknade i den nordiska och nationella yran i slutet av 1800-talet när nationalstaterna fick sin folkliga förankring.

Men. när nu detta är sagt, nationaldagen har börjat finna sin form och de generationer som växer upp framöver liksom de människor som kommer hit från andra länder finner den förstås rimlig. För mig är den mest en möjlighet att skapa utrymme för lite extratid på landet. Tid som kan användas för att betänka och begrunda livets vadan och varthän. Jag kan instämma med Göran Greider som idag skriver att han inte hittar några bra ord för den känsla han har inför vårt gemensamma hemland, men att han definitivt inte vill använda den vokabulär som dagens nationalister använder. Han och jag råkade födas här, och det är jag, och säkert han också, oändligt tacksam över. Sverige har gett mig så mycket gott i livet – en utbildning trots min klassbakgrund och det utan att mina föräldrar behövde ruinera sig, en möjlighet att leva ett fritt liv trots att jag är född till kvinna och en fantastiskt stödjande struktur för mina barn och barnbarn, även de som har olika funktionshinder och sjukdomar att hantera. TACK Sverige. Men inte beror detta på att jag talar svenska (ett språk jag kommit att älska mer och mer) eller på att jag var blond och blåögd som barn.

Nej, Sverige är Sverige därför att vi som bor här värnar samhällets gemenskap, håller hårt på jämlikhet och jämställdhet och är beredda att avstå stora delar av våra egna privata förtjänster och intressen för att skapa goda förutsättningar för andra generationer och grupper av människor som inte fötts med samma gåvor som vi. Så länge de politiska förutsättningarna för en solidarisk samhällsgemenskap finns så är Sverige också svenskt för mig.

Min historiska lojalitet ligger knappast hos min släkt för att den var svensk, om den nu ens var det. Den var småländsk, den var från Kinds härad, den var från Orust och från Lerum, och kanske också från dem som vandrade upp hit på vägarna från Tyskland efter Trettioåriga kriget och alldeles säkert är att den aldrig tillhört de besuttna eller de priviligierade. Men just därför är Sverige värt att vara stolt över. Inte för att en adelsman satte sin släkt på tronen för 500 år sedan, men för att alla vi som i generationer brukat jord och skog, arbetat i fabriker och fött barn, skurat trappor och bakat bullat, idag lever i kanske världens bästa land. Fred och frihet är oslagbart som utvecklingskrafter.

Men se upp vad som lurar bakom knuten. Nationalismen har aldrig någonsin skapat goda hållbara samhällen och gemensam välfärd. Se upp, denna nationaldag. Betänk och begrunda där du sitter i solen och njuter den nordiska sommaren.

Allhelgonatankar: När omsorgen inte räcker till

För ett drygt år sedan skrev jag tillsammans med en kollega en debattartikel i Dagens Nyheter om den svenska demensvårdens systemfel inom ramen för den kommunala äldreomsorgen. Vi fick en del respons från dem som har egen erfarenhet, mestadels sympati och medkänsla. En och annan ville också berätta att för deras del fungerade omsorgen jättebra.

Men från representanter från politiken, kommuner, psykiatri eller socialstyrelsen hörde vi ingenting. På sätt och vis är det väntat. Frågan om demensvården är extremt komplicerad, främst därför att demenssjukdomar är så olikartade men också för att vården är så isolerad till de familjer där sjukdomen finns. De sjuka har ingen röst, trots patientföreningar och anhörigföreningar som gör ett bra arbete. Vi ser inga demonstrationer på gatorna av de tusentals sjuka och de som arbetar med dem tillhör inte heller de yrkesgrupper som har hög status. Enligt min uppfattning är demenssjukdomarna, omsorgen om dem som lider av dem och bristen på status och stöd för dem som arbetar i den omsorgen ett av de mest angelägna politiska frågorna i vårt land.

Omsorgen är inte anpassad till att demenssjukdom är ett psykiatriskt tillstånd som kräver medicinsk kompetens. Sjukdomen får också avgörande betydelse för andra medicinska tillstånd eftersom den sjuke inte kan (vill) medverka i sin egen vård. Personalen som tar hand om de demenssjuka har samma utbildning och är lika få som på ett äldreboende där de boende behöver hjälp att klä sig, äta, sköta sin hygien men har full kognitiv funktion. De kan uttrycka sina behov och de kan medverka till exempel vid en läkarundersökning, de förstår att de behöver medicin ibland eller att ett sår måste läggas om. En person med långt framskriden demenssjukdom, som Alzheimers sjukdom, kan oftast inte göra någonting av detta. Istället är det troligt att de motarbetar försöken att lindra olika besvär, vägrar medverka vid en läkarundersökning eller ta medicin samt är helt oförmögna att uttrycka eller ha någon insikt om sina egna behov. En person i det tillståndet förstår helt enkelt inte hur hen skall se till sitt eget bästa i den mest basala meningen – överleva.

Den svenska äldreomsorgen – och svenska myndigheter – fordrar ändå av dessa sjuka att de skall agera som om de vore fullt kognitivt kapabla individer; välja vårdcentral, betala räkningar och gå till tandläkaren. De förväntas också själva kunna avgöra vilken typ av omsorg de behöver. I praktiken är det de anhöriga som tvingas göra alla dessa val (under förutsättning att det finns en framtidsfullmakt) men också de anhöriga som får ta de smärtsamma konsekvenserna av omsorgens tillkortakommanden. Det finns gifta par som tvingas genomföra en skilsmässa för att kommunen skall ge plats på ett boende eftersom personen vägrar lämna det gemensamma hemmet samtidigt som maken inte orkar med omvårdnaden. Och den som inte har någon anhörig, jag har faktiskt ingen aning om hur de personerna alls överlever en demenssjukdom (om de gör det).

För den familj som har en demenssjuk familjemedlem kan hela tillvaron stanna av eftersom ingenting kan genomföras utan den sjukes medgivande – som inte kan ges på grund av sjukdomen. Därutöver går extremt mycket tid och kraft till att sköta den sjukes alla angelägenheter, i en slags gråzon som anhöriga och personal helt enkelt konstruerar för att alls kunna ge den sjuke en värdig tillvaro.

Alla inblandade vet att det är så här (och jag talar inte om äldreomsorg i allmänhet) men ingen förmår göra något åt det. Min och kollegans förslag var att inrätta särskilda boenden avsedda för dessa de allra sjukaste, att enbart anställa personal med kompetens inom såväl geriatrisk psykiatri som grundläggande medicinsk kompetens och att införa en särskild ordning som ger möjlighet för till exempel en läkare att tillsammans med anhörig ta beslut om den sjukes omsorg (inklusive beslut om särskilt boende) även om, och när, man inte själv förstår sina behov.

När pappa nu drabbats av det öde som kallas Alzheimers sjukdom har både forskningen och synen på omsorgen utvecklats starkt, men det återstår mycket. Pappa är inte längre medveten om sin sjukdom. Han är på sätt och vis den ensammaste människan på jorden, instängd i sig själv. Bara enstaka intryck når fram. Men när jag klappar hans hand, smeker hans kind och sitter bredvid honom känner jag det band mellan oss som endast döden kan bryta. Han klappar mig på axeln, uppfordrande som han brukade förr, och säger ”se till och gör det nu”, och när jag visar honom en bild på hans barnbarnsbarn med en leksak ler han och konstaterar att ”barn måste få leka”. Vi tittar på byggkranarna utanför fönstret och orden kommer lite huller om buller men han menar att kranarna är väldigt höga och att de lyfter byggmaterial och sedan hissar de ned taljor och krokar igen. Jag lämnar honom där, i ljuset från fönstret och hoppas att han trots allt känner lite själsfrid.

Morgonandakter i april: Tema vandring

Annandag påsk den 18 april och ytterligare två dagar framåt (19-20 april) hade jag förmånen att få hålla i morgonandakterna i Sveriges Radio P1 kl 05.45. Mitt tema var vandringen, och jag startade med Emmausvandrarna och deras vandring med Herren vid sin sida; just på annandag påsk som ju är deras dag i kyrkoåret. De följande två morgnarna talade jag om att vandra långt och behovet av att få vila och bli omhändertagen ibland samt om att inte fara vilse. En vandring behöver ett mål och en färdväg. Faren icke vilse.

De tre andakterna går att lyssna på i efterhand:

Annandag Påsk ”Vandrar med Herren vid min sida”.

Tisdag 19 april ”Orkar jag hela vägen?”

Onsdag 20 april ”Faren icke vilse”

När allt det här är över…

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser.

Hebreerbrevet 11:1 (1917 års övers)

När allt det här är över… så har jag tänkt många gånger de senaste två åren. Men den stunden har ännu inte inträffat. Och många ljus har jag tänt, många böner har jag bett och många frågor har jag ställt. Inför det år som kommer är det dock tron som bär. Så mycket annat brister.

Vi lever fortsatt i en pandemi som aldrig tycks ta slut. Efter nu nästan två år av restriktioner känner nu även jag stunder av hopplöshet. Sjukdomen covid-19 har kostat liv också i min familj, men den har också trasat sönder vardagsvanor, sociala rutiner och kulturella mönster som är viktiga för att skapa tillfredsställelse och glädje. Influenser och perspektiv från andra, att få förlora sig i nya berättelser och att få prata bort en stund över en kopp kaffe – allt detta har omintetgjorts, eller i alla fall försvårats.

Och pandemin har gripit in i min professionella tillvaro på ett sådant sätt att planer kastats över ända och prioriteringar har fått göras om. Jag är besviken över att inte ha kunnat göra mitt bästa, över att inte ha förmått skapa de förutsättningar för utveckling så som jag hade föresatt mig.

Men vi har också fått erfara hur andra funktionshinder och sjukdomar har slagit mot stora och små i familjen. Sjukdomar som man inte kan undkomma med munskydd eller vaccin.

Allt det här är inte över, inte på långa vägar.

Det finns bara ett nu, detta enda ögonblick i vilket vi alla lever. Jag med mina erfarenheter och förutsättningar, och du med dina. Livet kan man inte ha på banken, som Mikael Wiehe skriver i texten till ”Ride, Johnny ride”. Eller som Sören Kierkegaard uttryckte samma sak, livet måste levas framåt, men kan bara förstås bakåt. Och i detta enda ögonblick av liv är det bara tron som bär – tron på det vi hoppas, och övertygelsen om det vi inte ser.

Orden för detta året är uthållighet (i att hoppas och tro), beslutsamhet (i att föra saker och ting framåt) och omdöme (i att förstå vad som är rätt i varje enskild stund).

Jag önskar alla ett välsignat år, fyllt av nåd och kärlek. Och att vi alla skall få vara bärare av dessa gåvor ut i hela samhället i denna svåra tid.

Glasfönster, sannolikt katedralen i Freiburg (Bresgau).

Om Annons-Krantz, Curt Persson och en mycket ung facklig klubbordförande

Sommaren 1978 var varm. Och det blev särskilt hett då ett bolag som ägdes av det amerikanska multinationella företaget ITT skulle ta över försäljningen och hanteringen av annonser i de svenska telefonkatalogerna från annonsbyrån Annons-Krantz AB i Göteborg. Jag var ännu inte fyllda 18 år och anställd på Annons-Krantz sedan två år som kontorist och korrekturläsare. Allas våra jobb hotades till en början. Som klubbordförande (Handelstjänstemannaförbundet) på en arbetsplats som aldrig tidigare haft någon facklig organisering fanns inga hjulspår att köra vidare i. Men jag agerade så gott jag kunde; genom skrivelser till statsministern och till ministrar, till partiledare och en JO-anmälan. Med stöd av HTF-ombudsmannen Bertil Karmark fick vi också till en uppvaktning (sannolikt den 7 augusti 1978) hos kommunikationsminister Bo Turesson (M). Turesson uttryckte till pressen att han tyckte att det var tråkigt att ett svenskt företag blev av med annonsförsäljningen till den svenska telefonkatalogen.

Vår sak uppmärksammades i medierna liksom under hösten i riksdagen av vpk-riksdagsmannen Karl Hallgren som ställde frågor till den nya kommunikationsministern Anitha Bondestam. De socialdemokratiska riksdagsledamöterna Kurt Hugosson och Karl-Erik Svartberg motionerade 1979 också om att regeringen inte skulle låta integritetskänsliga uppgifter som telefonkataloger hanteras av multinationella företag som ITT. Internt på arbetsplatsen fanns det dock personer som tyckte illa om facket i allmänhet och om mig i synnerhet – mitt fackliga agerande likställdes i uppsatta affischer på arbetsplatsen vid ”Baader-Meinhof” vilket syftade på medlemmar i Röda Arméfraktionen, en vid denna tidpunkt aktiv terroristgrupp som just begått flera mord och det även i Sverige (västtyska ambassaden).

Någon annan gång skall jag skriva berättelsen om den här tiden i detalj, den säger mycket om 1970-talets auktoritetsuppror och dåtidens politiska diskurs. Men jag har tänkt på dessa händelser nu några veckor eftersom jag såg i tidningen att den förre förbundsordföranden för Statsanställdas förbund Curt Persson gått bort. Statsanställdas förbund organiserade arbetarna på Televerket och avdelning 4004 i Göteborg stödde oss i HTF för att behålla jobben i Göteborg, och de motsatte sig en utförsäljning till vid denna tidpunkt. Jag träffade Persson en eller möjligen ett par gånger i samband med affären kring telefonkatalogen men minns honom över fyrtio år senare som en ovanligt vänlig och omtänksam person. Och just de egenskaperna lyfter minnestecknarna fram i sin text om Persson. Som ung kvinna i arbetslivet var jag inte bortskämd med respekt och vänlighet från män i högre positioner. Därför gjorde också Perssons agerande starkt intryck på mig och lämnade avtryck hos mig som består ännu mer än fyra decennier senare.

För mig är Curt Perssons bemötande något jag fortfarande är tacksam för. Hans minne är för mig ljust och vänligt. Jag sänder varma tankar till hans familj och vänner.

Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Veckans ord: Sorg

Jag lyssnade nyligen på kulturjournalisten Emma Engström från Sveriges Radios kulturredaktion när hon pratade om sorg som ”veckans ord”. Hon säger:

En ny, kollektiv, känsla har seglat upp: förväntanssorg. Där vi tidigare sörjde det som skett, förlusten som redan inträffat – handlar sorgen idag allt mer om upplevelser som går förlorade. Vi sörjer framtiden.

Jag har inte skrivit här på mer än fem månader. Jag har förlorat en moster i covid-19, min mamma har varit svårt sjuk och det finns fler privata orsaker till tystnaden. Sorgen har på flera sätt invaderat tillvaron och – skall väl i sanningens namn också sägas – det har också varit en väldigt arbetssam tid för mig. Men pandemin, klimatkrisen, flyktingsituationen och den politiska utvecklingen i USA och Europa har onekligen påverkat hela tidsandan. Veckans, för att inte säga årets, ord är sorg.

Men, jag tror att Engström har en särskild poäng när hon säger att vi nu i pandemin mer än förr sörjer det som ännu inte hänt, I någon mening är alltid sorg en sorg över framtiden, en människa finns inte med längre eller en plats kommer aldrig mer att bli densamma. Men då är det ändå minnet av en människa eller en plats som står i centrum. Just nu är det istället fokus på det som inte händer, det som vi inte längre kan få av varandra, det sociala liv som vi tog för givet men som nu har förändrats, kanske för gott.

Personligen blev jag också starkt berörd av Engströms krönika. Min pappa har Alzheimers sjukdom och är i en fas där verkligheten ersatts av känslan av förlust. Det enda han kan tänka på är den tillvaro han har förlorat. Vad den tillvaron bestod i eller varför den förlorats kan han inte förstå. Först när också den förlusten är förlorad finns det hopp om en frid i hans inre.

Jag har vetat i fem år att pappas sjukdom var på väg. Han visste det en gång också själv, det var hans eget beslut att undersöka om han var på väg att bli sjuk och han tog emot beskedet med fattning. Min sorg över hans sjukdom och allt den fört med sig har gått igenom olika faser; bestörtning, förtvivlan, nedstämdhet, ilska, acceptans och till sist just sorg. Det sista året förvärrades hans tillstånd snabbt. Sorgen fick ge plats för handlingskraft och stöd till mamma. Idag är han omhändertagen av kompetenta personer inom psykiatrin i väntan på ett boende där han kan få den omsorg och skydd hans sjukdom kräver.

Och då kommer den stora sorgen – insikten om att han och jag aldrig mer skall plocka kantareller på våra specialställen, att jag aldrig mer skall höra hans motorsåg i skogen på landet, aldrig mer se honom i traktorn, aldrig mer bråka med honom om afrikansk politik eller barnuppfostran, aldrig mer höra honom klaga på regnet eller se honom skratta åt någon lustighet vid kaffebordet. Visserligen var detta nu länge sedan; sjukdomen och åldern har märkt pappa, men nu är det för alltid förbi. Aldrig mer. Det kan aldrig mer hända för min pappa är inte längre där. Och ändå är han här.

Livet är fyllt av sorg. Vi vet ju alla att det är så. Var och en av oss bär djupa sorger och tunga bördor. Men ibland blir de mer verkliga och påtagliga. Händelser och särskilda stunder sätter sorgen i fokus. Jag värjer mig gärna för sorgen, den har varit så påtaglig under perioder i mitt liv att jag nästan dukat under. Min överlevnadsstrategi har varit att fasta på glädjen och tacksamheten. Men när jag tittar bakåt på mitt liv så ser jag så tydligt hur ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman”, som psalmen 269 (Svenska psalmboken) lyder. Texten är skriven år 1681, en svindlande tanke att nästan 340 år senare instämma i en text som många föregående generationer sjungit om söndagarna. Vissa sanningar är sanningar för att de är djupa och allmänmänskliga. Det är ändå en tröst, mitt i sorgen. Kanske kan också min text vara tröst för någon annan.

Som en ringblomma som plötsligt blommar i september trots att ingen egentligen haft någon omsorg om den. Livet vinner till slut. Sorgen har en botten.