Väninnor. Det fanns en tid när jag avskydde det ordet. För mig var väninnor detsamma som tjejsnack och det rörde utseende, kläder och smink. Något jag var ointresserad att prata om. Väninnor i lite äldre år var en eufemism för gå ut i köket och fixa disken. Eller prata bebiskläder. Unga flickor kan vara extremt elaka mot varandra. Jag glömmer aldrig de nålstick och de nedlåtande kommentarer som jag fick av jämnåriga flickor som förutsattes ha så roligt tillsammans.

Men ju äldre jag blivit desto mer intressant har det blivit med väninnor. Kanske finns det en selektionsprocess som gör att de som blivit kvar i bekantskapskretsen också är kvinnor som gått sina egna vägar, som skaffat sig egna erfarenheter och inte väjt för livets alla hinder. I nu mogen ålder känner jag vikten av att vårda mina få väninnor. Någon som är kvar sedan skolåren och några som tillkommit i livets olika skeden. De representerar delar av mitt liv, och de känner mig som någon annan än den jag är idag. Vi har i någon mening valt varandra, och därför pratar vi bara om väsentligheter: relationer, kroppen och döden.

Vänskap är en i vår tid lite bortglömd relation. Den är inte så passionerad, men den är uthållig, stabil, realistisk och överseende. Vänskap mellan kvinnor kan förlöjligas eller uppfattas som farlig. Kvinnor som tar ställning, som tar plats, blir måltavlor för förakt och misogyni, och särskilt när de uppträder i grupp. För mig har kvinnlig vänskap blivit än mer oundgänglig och värd att kämpa för.

Lästips: Ulrika Knutsons underbara bok om Fogelstadskvinnorna ”Kvinnor på gränsen till genombrott”. Fler lästips är Merete Mazzarellas understreckare (SvD) om tantens revansch samt Gunilla Thorgrens bok ”Grupp 8 och jag”.

Annonser