Övergångsåldern. För väldigt många låter det inte som en övergång utan istället en förbifart. Nu är allt förbi, borta och slut. En kvinna efter menopausen är bara en skugga av sitt forna (egentliga?) jag, påstås det. Men det heter ju faktiskt ”övergångsåldern”. Vad är det då för slags övergång?

Ulrika Milles skriver idag i en underbar artikel i Dagens Nyheter kring bristen på klimakteriekvinnor i litteraturen. Hon avslutar sin lysande artikel med att citera Virgina Woolf:

”Jag tror inte på åldrandet”, skrev Virginia Woolf vid femtio års ålder. ”Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

Vi saknar de stora nyskrivna berättelserna om detta land, dess karta, dess sol och skuggor.

Jag håller med till punkt och pricka och insåg varför jag numera oftare läser gamla böcker än nya. Hela Milles text (på nätet enbart för prenumeranter) är så upplyftande att jag började nynna för mig själv där jag satt på odlingslotten i solen och drack kaffe medan jag läste. Milles skriver:

Frihet att bli sig själv bortom plikter, påbud och internaliserade regler. Bli en gestalt bortom sandwichkvinnan: hon som klämd mellan barn och åldrade föräldrar varit samhällets förmildrande fjädring sedan tidernas gryning.

För det är det kvinnorna i ”övergångsåldern” gjort medan de kallats ointressanta klimakteriekärringar och fått råd om döljande draperingar och ansiktsgymnastik: tänkt ut nya samhällen, vävt utopier.

Jag känner så väl igen mig och de väninnor i samma ålder jag pratar med. Istället för att uppfatta den fruktsamma tiden i livet som centrum framstår den – när den är nära att ta slut – som ett av flera skeden i livet. Vissa dagar kan jag känna att det är då, efter menopausen, som alla de erfarenheter och den kunskap jag samlat på mig äntligen skall få blomma ut. Det är inte mitt eget jag som står i centrum längre, istället kan allt det som jaget upplevt nu användas för att vårda kollektivet. Från att ha varit ett objekt för föräldrars omsorg, vårdat det egna jaget till ett subjekt och sedan haft omsorg om de egna barnen är nu tiden inne för att leda flocken. Här är jag nu – full av lust och längtan efter att få vara det självklara subjektet i den värld som jag nu närt och fött under många år. Nu känner jag mig som en mogen människa, nu ser jag klart och nu är jag beredd att sätta in kraften för att förverkliga de verkliga visionerna och utopierna. Men är världen mogen för oss? Tror inte det. Faktiskt.

Ulrika Milles frågar sig varför vi är så fixerade vid att behålla det vi bör lämna.

Jag tror att det kvinnliga åldrandet avslöjar modernitetens dolda baksida. Trots att vi inte lever i en tid där klimakteriet betraktas som kvinnlighetens död, är den övre medelåldern ett biologiskt tillstånd som bebådar en känsla av mindervärde i en extrem prestationskultur. Det är logiskt att kvinnors åldersskräck tycks större än mäns, och börjar tidigare. Det är därför som 50-plus-kvinnorna i tidningar som M så gärna säger att ”så här snygg” kan man fortvarande vara, ”så här sent kan man bli mamma”, som kulturella prestationsbevis.

Det är långt från Moa Martinsons bild av kroppen som en runsten, och långt från 70-talets uppror mot skönhetsidealen.

Om man vill vara lite provokativ skulle jag säga att den mogna kvinnan, hon som inte längre kan föda liv men kan vårda det, är skapelsens krona. Allt detta som vi gått igenom, från repression som flickor via kraven på perfektion som tjejer och tillmötesgående som unga kvinnor till barnafödandets plåga, det får nu sin kröning i den livserfarna kvinnan. Hon som är matriarkatets arketyp, hon som leder flocken i kraft av sin tålighet, klokskap och omsorg. Det är hos henne vi bör söka ledarskapet, visionerna och planerna för framtiden.

En kvinnas liv är så oerhört händelserikt rent fysiskt. Hennes kropp bär hennes erfarenheter på ett annat sätt än mäns kroppar gör. Kvinnans kropp görs så ofta till någon annans, till ett objekt även för henne själv. Men min kropp är ett med mig, den är ett monument över mitt liv och den är – i existentiell mening – mitt jag. Kanske är det vad många av oss erfar i den här åldern, nu äntligen är min kropp min och bara min.

Milles har en lista med böcker med temat klimakterium, jag vill särskilt framhålla Elsie Johansson ”Sin ensamma kropp”, Marguerite Duras ”Det är allt” och Bodil Malmsten ”Inte med den eld jag har nu”.

Annonser