När jag stod i gå-maskinen på gymmet häromdagen visades två olika TV-program på de stumma skärmarna uppe i taket. På den ena skärmen fick man följa unga, mycket unga, mödrar i deras vedermödor kring förlossning och föräldraskap. På den andra kunde man se en grupp unga, mycket unga, kvinnor som önskade blir fotomodeller. Vad som slog mig var båda programmens två grundläggande element: repression och förfasande. Människosynen som kom till uttryck i dessa program var motbjudande.

Det spelade ingen roll att programmen utspelade sig i två helt olika kontexter, den ena i en lyxig miljö med kläder och parfym, den andra i en påver och kulturellt fattig miljö. I båda förevisades unga kvinnor som skulle ”uppfostras” samtidigt som vi som tittare inbjöds att skapa distans genom att förfasa oss över deras beteende.

I det ena programmet fick vi följa en ung kvinna med små resurser som skulle gå (till fots) till barnmorskan. Hon tog på sig ett par badtofflor och började gå. Vädret var blött och vägen en naturstig. Kameran fokuserade på hennes fötter som blev allt smutsigare under vandringen. Varandes i kanske åttonde månaden orkade hon till slut inte längre, lerig och trött ringde hon efter en taxi på sin Iphone. En utgift hon rimligen inte hade budgeterat för. När jag lämnade henne hade hon avbeställt taxin och stod hjälplös vid vägkanten, tiden hos barnmorskan hade redan passerat. Det är väldigt svårt att inte uppfatta situationen som förnedrande för en människa som uppenbart inte förmådde planera eller fatta beslut som var konsistenta med hennes situation. På samma sätt kunde man på den andra skärmen följa två kvinnor som anklagade varandra för att ha stulit varandras läskedrycker, som vägrade prata med varandra och som förtalade varandra i kameran. Till slut inkallades andra kvinnor i gruppen för att medla, deras dom handlade om barnsligheter och hämnd. Scenerna exponerade personer som inte förmådde tänka igenom konsekvenserna av sitt handlande och som använde andra människor som reflektioner av det egna egot.

Det är symptomatiskt att båda dessa TV-program behandlade unga kvinnor. Det är unga kvinnor, företrädesvis fattiga i både kulturell och ekonomisk bemärkelse, som här skall fostras i dubbel mening. Dels skall de som medverkar utsättas för en form av straff genom att misslyckas, dels skall de som tittar (säkerligen också unga kvinnor) få distansera sig och inse att sådär får man inte göra. Alla inblandade skulle uppfostras och korrigeras in i ett anpassligt beteende.

I alla tider har samhällets repression drabbat unga kvinnor, programmet om de unga mödrarna går tillbaka på en lång tradition av fördömande av unga flickor som ”blivit med barn” och programmet om de unga fotomodellerna ekar av historia där unga fattiga kvinnor får framgång genom skönhet (Askungesyndromet) och lyfts upp i den ”fina världen”.Jag är inte naiv, de här bilderna finns överallt och är inget nytt.

Men i den kvinnorörelsens backlash som vi lever nu är dessa mönster inte undantag utan bara överdrivna bilder av den könsmaktsordning som ingen längre tycks särskilt intresserad av att motverka. Vi skall inte ens förstå att det handlar om en maktordning, vi skall tro att det handlar om enskilda individers tillkortakommanden.

Ett samhälle utan barmhärtighet, utan fördragsamhet, utan förlåtande strukturer och utan frihet för individer att misslyckas är repressionens samhälle. Vi har alla en skyldighet att motverka den utvecklingen.

Annonser