Sommaren överraskade oss – De dödas begravning

”Summer surprised us, coming over the Starnbergersee with a shower of rain; we stopped in the colonnade, and went on in sunlight, into the Hofgarten, and drank coffee, and talked for an hour.”
(”Sommaren överraskade oss genom en regnskur från Starnbergersjön (Bayern), vi väntade en stund i lobbyn, gick sedan ut i solskenet till slottsparken (Hofgarten, München) där vi drack kaffe och pratade i en timme.” min övers*)

När jag läser de här raderna ur T.S. Eliots diktverk Det öde landet (”The waste land”) från år 1922 väcks känslor av ungdom, Europa, språk och en historia som alltför få tycks förstå.

Jag deltog igår i en begravning för en väns mor som hastigt gått bort efter ett långt och innehållsrikt liv. I dödsannonsen fanns ett par rader från Eliots dikt med. Den dyker upp i olika sammanhang och varje gång glömmer jag hur oerhört stark den är. Diktcykeln består av flera delar (den första benämnd De dödas begravning/The burial of the dead) och är som ett virvlande ögonblick där europeisk modern historia kondenseras. I bergen, där diktens du liksom min väns mor trivdes bäst, står läsaren idag högt upp och ser ut över det landskap Eliot tecknade – med grönskan som tvingas upp ur en torr och risig mark. Men läsaren idag ser också framåt och inser att Eliot stod mitt i den mellankrigstid som blev en parentes – och en ödesstund för Europa.

Det fria och moderna 20-talet anas i lättheten hos raderna ovan. Men läser man hela dikten anas den historia som skulle komma. Dikten är som en spaning, inte mot den tid som flytt utan tvärtom, mot den horisont där Eliot tycks ana skuggspel och svärta.

För mer än trettio år sedan var jag på resa i Bayern, jag såg både München och Starnberger See, för att inte tala om det böljande gröna landskapet, och jag har sovit (illegalt) i de stora skogarna på gränsen mot det dåvarande Tjeckoslovakien mitt i det kalla krigets spända atmosfär. Min väns mor Brita gestaltade för mig på många sätt en annan tid och en annan värld, en lycklig tid som också tidvis varit min. Men idag inser jag att den tiden och den världen faktiskt finns kvar om än i annan gestalt, det var jag som lämnade. Nu vänder jag tillbaka och skapar en plats åt mig där (och både Eliot och Brita är med).

Och det var T. S. Eliot som öppnade dörren till den insikten.

*Det finns flera svenska översättningar av Eliots dikt, den senaste jag känner till från 2002 av Jonas Ellerström.

Hittade ett gammalt vykort från 1986: Den tysk-tyska gränsen genom Harz.

Smärtsam och lysande litteratur om ett europeiskt sekel

Vi tror oss leva i globaliseringens tidevarv. Och visst har vi rätt i det. Men hur många av oss inser vilken genomglobaliserad tillvaro det var att leva i den s k Belle Époque, åren mellan 1870 och 1914? Det var en tid före nationalstatens triumf, före demokratin, före världskrigen och före förintelsen. I Europa återfinns kejsare och imperier tillsammans med nationalstater och herigdömen. Medborgare från olika delar av världsdelen samsas i städer som Paris och Wien. De ekonomiska klyftorna är gigantiska, möjligheten av berika sig oändliga och kulturlivet är genuint mångkulturellt. I centrum för boken finns en samling japanska figuriner, en samling som skapas i Paris under Prousts tid genom inköp av importerade exotiska varor och som slutar i London i ett vitrinskåp i ett engelskt radhus hos en barnfamilj. Men samlingen är bara en vägvisare genom den europeiska historien.

Edmund de Waals bok ”Haren med Bärnstensögon” är i en mening en släktbiografi men också en europeisk historieskrivning. Läsningen väcker en märklig känsla av vemod över hur definitivt de båda världskrigen kom att för alltid krossa en kosmopolitisk idé som kunde varit en nyckel till vår tids europeiska konflikter.

Två saker vill jag lyfta fram: antisemitismen och nationalismen. Det första som en ständig närvaro, den andras påtagliga frånvaro. Många i min efterkrigsgeneration förknippar antisemitism med Adolf Hitler och Tredje Riket. Men det är en koppling som förenklar historien alltför mycket. Anti-semitismen var en farsot, en stormvind som svepteöver Europa långt före nazismen och Hitler. De pogromer som driver bokens författares förfäder från sin hemstad Odessa genomfördes i flertal under 1800-talets sista hälft. Den del av familjen vi följer kommer till Wien 1863, men under de följande åren ökar Wiens judiska befolkning dramatiskt – de flyr från de östra provinserna. Men också i Wien kommer anti-semitismen snart att diktera familjens möjligheter, det börjar smygande och slutar med en katastrof, med förintelse. Inte heller Paris är någon tillflykt undan det oresonliga hatet mot judar och judisk kultur. Dreyfusaffären förpestar tillvaron även för de delar av familjen som lever sitt liv i den franska huvudstaden. Vi behöver ständigt påminnas om anti-semitismens eviga mekanismer, så lätta att sätta i spel och så livsfarliga när de börjar rulla av sig själva. Är anti-semitismen Europas idealtypiska rasism, den avskiljningsmekanism som reproduceras igen och igen?

Jag lägger också märke till (igen) hur tiden mellan fransk-tyska kriget och första världskriget saknar nationalism. Inte så att den inte finns där som idé, tvärtom skapar den oavlåtligen spänningar, men nationalismen är inte någon grund för en politisk ordning. Först med demokratin kommer nationen som organiserande princip att utgöra den faktiska grundvalen för staten, och det är förstås efter första världskriget (och definitivt efter det andra). Nationalismens ständiga reproduktion bidrar till en exkludering/inkludering som var främmande för författarens förfäder. Som han själv skriver dog hans farmors fars kusin Charles som jude och ryss i Paris, hans farmor som kristen och holländare i England och hans morbror som en sorts amerikansk österrikare i Japan. Kejsardömet var odemokratiskt, auktoritärt, byråkratiskt och elitärt. Men det var också kosmopolitiskt, mångkulturellt, språkligt och religiöst pluralistiskt och fyllt av människor och impulser från stora delar av Europa. Är den kejserliga mångkulturella imperiala ordningen att föredra framför nationalstatstanken? Är ens den monokulturella nationalismen längre möjlig som projekt i Europa?

Att läsa de Waals bok kräver bara grundläggande orientering i europeisk historia, antingen genom egen erfarenhet eller genom att läsa med en enkel historisk karta bredvid sig. Jag påminner mig hur jag för snart trettio år sedan brukade börja föreläsningarna om europas nationalstater – genom att visa ett OH-blad där Tysklands förändrade gränser ritats in med olika färger på en europakarta. Redan då brukade studenterna bli förvånade. Vad skall de då inte bli av att läsa de Waals bok? Så mycket som vi tar för givet är lika flyktigt som ånga. Så låt oss vårda och förvalta historiens lärdomar. Läs boken.

9789100126827

 

Den nya människan och den gamla – en bok om Ragnar Thoursie

Jag har ägnat denna andra söndagen efter trefaldighet med texter om att kallas till Guds rike åt att läsa ut prästen och teologie doktorn Tomas Franssons ”Den nya människan och den gamla” (Artos 2014). Fransson har skrivit en bok om diktaren och arbetsmarknadsstyrelsetjänstemannen Ragnar Thoursie som efter ett par bejublade diktsamlingar helt sonika tog anställning vid ett statligt ämbetsverk och tystnade i tre decennier. Kanske känner jag ett frändskap med Thoursie som utövade sina talanger inom ramarna för en statlig myndighet, kanske behövde vi båda tampas med det motstånd sådana strukturer ger för att utveckla våra bästa sidor?

Thoursie kom nämligen starkt tillbaka efter pensioneringen, då också som prosaist. Han avslutade sitt författarskap med diktsamlingen ”Sånger från äldreomsorgen” som kom ut ett år innan hans bortgång 2010. Thoursie tillhörde de s k 40-talisterna i svensk litteratur, en gäng herrar vars verk alltid tilltalat mig, särskilt Vennberg, Aspenström, Lindegren och just den sparsmakade Thoursie. Där fanns också kvinnor men de är sorgligt bortglömda, nämnas bör i alla fall Rut Hillarp som jag har ett gott öga till.

Fransson har skrivit en biografi, men boken är snarare är snarare en ”litteraturbiografi”, alltså en text om texten. I sin programförklaring är Fransson så vid att inget skulle kunna uteslutas, det är också boken avgörande svaghet – bristande precision. Att en teolog väljer att skriva om Thoursie har sin enkla förklaring i att Thoursies väckelsekristna bakgrund spelar stor roll för hans författarskap, en insikt som nog många haft men inte kunnat göra så mycket av. Bokens styrka är därför de många ingångarna i texterna där Fransson hittar relationer till religion, samhälle och personliga erfarenheter på ett mycket djupare plan än i en vanlig biografi om en diktare. Utgångspunkten i boken är Thoursies texter och det är från dem Fransson söker sig bakåt, inåt och framåt. I Franssons tolkning blir åren vid AMS med analyser och utredningar eller arbetet som huvudsekreteraren för den stora kulturutredningen (SOU 1972:66 o 67) bara delar av ett och samma författarskap. Jag tycker mycket om det perspektivet – det skapar en helgjuten berättelse om en människas väg genom livet.

Jag vill gärna lyfta fram ett par intressanta iakttagelser som Fransson gör eftersom de så tydligt knyter an till vår tid. Thoursie var en radikal diktare i ordets ursprungliga mening, men han var aldrig partipolitisk. Istället pekade han och många av 40-talisterna på hur partipolitik avradikaliserade konsten. Just för att vara radikal måste diktaren stå utanför partipolitiken menade Thoursie. (s 123) De här frågorna om konstens politiska halt känns minst lika angelägna idag som då. Verklig radikalitet inom konst och litteratur bör frodas utanför partipolitikens ramar – men partipolitiken behöver det liv som inflytande av ett radikalt konstnärskap ger.

Fransson lyfter också fram att Thoursie återknöt till Svenska kyrkan genom den tidigare biskopen i Stockholm, Krister Stendahl. Stendahl var en genuin intellektuell och Thoursie fångades direkt av Stendahl förhållningssätt till kyrka och tro. Långfredagen 1987 besökte Thoursie Kungsholms kyrka där gudstjänsten leddes just av Stendahl. I sin diktsamling ”Kråkorna skrattar” återkom Thoursie till Stendahls formuleringar om odödligheten som något både för stort och för litet, Stendahl ville istället framhålla trons betydelse för Guds kamp i världen, kampen att återställa rättvisan i en ond värld. (s 196-7) Även här finns en parallell till dagens kategoriska diskussioner om religion som något hinsides eller om en belöning ”ovan där” när det är – för att återknyta till dagens texter – kallelsen till Guds rike här och nu som rimligen är det centrala i Guds plan för vår värld.

Ragnar Thoursies författarskap kan knappast förstås utan kunskaper om 1900-talets religiösa eller samhälleliga utveckling. Och Thoursie står fram som en helt central diktare för svensk efterkrigstid.

Läs recension i Aftonbladet.

Kyndelsmässodagen kommer med ljus

På söndag är det Kyndelsmässodagen, traditionellt förknippad med ljuständning, ljusmässor och ljusfester. I kyrkoåret är detta dagen då vi minns att Maria bar fram Jesusbarnet i templet. Traditionen av ljuständning och ljusfest upplever väl vi i Norden som perfekt vid denna tidpunkt på året. Men även på jobbet och i vardagen tenderar denna tid att vara tung för de flesta av oss. Personligen kände jag en ljuvlig lisa i att läsa den gammaltestamentliga läsningen för söndagen ur Mika 7:7-8:

Jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

Ljuset som tänds är ett bevis på att mörkret skall vika. Var du än tänder ett ljus måste mörkret ge vika. Visst, säger Mika, jag kanske ligger slagen nu, men vänta bara, jag reser mig igen. Precis som Torsten Flinck sjöng i Melodifestivalen för ett par år sedan, ”Jag reser mig igen”. I mitt liv har jag varit golvad och knockad många gånger. Men varje gång har jag rest mig igen, ofta har jag lämnat ringen men ibland har jag också fortsatt kampen med ny kraft. Våra liv går genom olika faser, mörkret kan ibland tyckas ogenomträngligt men det underliga är att det räcker med en tändsticka för att mörkret tvingas tillbaka. En enda liten ljusglimt och mörkret viker.

I Matteusevangeliet 13:31-33 som föreslås som text för söndagen berättar Jesus om att himmelriket är som ett senapskorn, så oändligt litet – som en ljusglimt – men växer upp till en stor buske där fåglarna kan bygga bo – sommarens ljus eller livets vändning till det bättre.

Kyndelsmässodagen påminner mig om det lilla ljusets kraft. Och på samma sätt känner jag att en enda liten glad nyhet mitt i mörkret kan få humöret att stiga, kraften att återkomma och livet att återvända. Vi kan hjälpa varandra med det. Säg det där vänliga ordet som du tänkt, ställ den där frågan du höll inne med och prata lite med grannen i trappen. I helgen tänder jag många ljus för att betvinga mörkret.

De skrämmande klimakteriekvinnorna som borde leda världen…

Övergångsåldern. För väldigt många låter det inte som en övergång utan istället en förbifart. Nu är allt förbi, borta och slut. En kvinna efter menopausen är bara en skugga av sitt forna (egentliga?) jag, påstås det. Men det heter ju faktiskt ”övergångsåldern”. Vad är det då för slags övergång?

Ulrika Milles skriver idag i en underbar artikel i Dagens Nyheter kring bristen på klimakteriekvinnor i litteraturen. Hon avslutar sin lysande artikel med att citera Virgina Woolf:

”Jag tror inte på åldrandet”, skrev Virginia Woolf vid femtio års ålder. ”Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

Vi saknar de stora nyskrivna berättelserna om detta land, dess karta, dess sol och skuggor.

Jag håller med till punkt och pricka och insåg varför jag numera oftare läser gamla böcker än nya. Hela Milles text (på nätet enbart för prenumeranter) är så upplyftande att jag började nynna för mig själv där jag satt på odlingslotten i solen och drack kaffe medan jag läste. Milles skriver:

Frihet att bli sig själv bortom plikter, påbud och internaliserade regler. Bli en gestalt bortom sandwichkvinnan: hon som klämd mellan barn och åldrade föräldrar varit samhällets förmildrande fjädring sedan tidernas gryning.

För det är det kvinnorna i ”övergångsåldern” gjort medan de kallats ointressanta klimakteriekärringar och fått råd om döljande draperingar och ansiktsgymnastik: tänkt ut nya samhällen, vävt utopier.

Jag känner så väl igen mig och de väninnor i samma ålder jag pratar med. Istället för att uppfatta den fruktsamma tiden i livet som centrum framstår den – när den är nära att ta slut – som ett av flera skeden i livet. Vissa dagar kan jag känna att det är då, efter menopausen, som alla de erfarenheter och den kunskap jag samlat på mig äntligen skall få blomma ut. Det är inte mitt eget jag som står i centrum längre, istället kan allt det som jaget upplevt nu användas för att vårda kollektivet. Från att ha varit ett objekt för föräldrars omsorg, vårdat det egna jaget till ett subjekt och sedan haft omsorg om de egna barnen är nu tiden inne för att leda flocken. Här är jag nu – full av lust och längtan efter att få vara det självklara subjektet i den värld som jag nu närt och fött under många år. Nu känner jag mig som en mogen människa, nu ser jag klart och nu är jag beredd att sätta in kraften för att förverkliga de verkliga visionerna och utopierna. Men är världen mogen för oss? Tror inte det. Faktiskt.

Ulrika Milles frågar sig varför vi är så fixerade vid att behålla det vi bör lämna.

Jag tror att det kvinnliga åldrandet avslöjar modernitetens dolda baksida. Trots att vi inte lever i en tid där klimakteriet betraktas som kvinnlighetens död, är den övre medelåldern ett biologiskt tillstånd som bebådar en känsla av mindervärde i en extrem prestationskultur. Det är logiskt att kvinnors åldersskräck tycks större än mäns, och börjar tidigare. Det är därför som 50-plus-kvinnorna i tidningar som M så gärna säger att ”så här snygg” kan man fortvarande vara, ”så här sent kan man bli mamma”, som kulturella prestationsbevis.

Det är långt från Moa Martinsons bild av kroppen som en runsten, och långt från 70-talets uppror mot skönhetsidealen.

Om man vill vara lite provokativ skulle jag säga att den mogna kvinnan, hon som inte längre kan föda liv men kan vårda det, är skapelsens krona. Allt detta som vi gått igenom, från repression som flickor via kraven på perfektion som tjejer och tillmötesgående som unga kvinnor till barnafödandets plåga, det får nu sin kröning i den livserfarna kvinnan. Hon som är matriarkatets arketyp, hon som leder flocken i kraft av sin tålighet, klokskap och omsorg. Det är hos henne vi bör söka ledarskapet, visionerna och planerna för framtiden.

En kvinnas liv är så oerhört händelserikt rent fysiskt. Hennes kropp bär hennes erfarenheter på ett annat sätt än mäns kroppar gör. Kvinnans kropp görs så ofta till någon annans, till ett objekt även för henne själv. Men min kropp är ett med mig, den är ett monument över mitt liv och den är – i existentiell mening – mitt jag. Kanske är det vad många av oss erfar i den här åldern, nu äntligen är min kropp min och bara min.

Milles har en lista med böcker med temat klimakterium, jag vill särskilt framhålla Elsie Johansson ”Sin ensamma kropp”, Marguerite Duras ”Det är allt” och Bodil Malmsten ”Inte med den eld jag har nu”.

Upprättelse krävs åt essäkonsten och åt litterära reseskildringar

Läser idag Carina Burmans understreckare om Fredrika Bremers resor, framförallt om den långa pilgrimsresan till det heliga landet. I dagens globaliserade värld är det få som företar den sortens resor för att uppleva, gestalta och formulera världen för oss som läser. Visst ser vi dokumentärfilmer och läser resereportage, men idag går resorna oftare till Vinslöv eller den egna barndomen i folkhemmet. Resorna handlar mer om att möta sig själv, skriva sin berättelse och formulera ett jag, gestalta en huvudperson i det egna livet. Om inte syftet är rent spektakulärt.

Jag saknar de stora litterära ambitionerna hos den skrivande resenären. Att det är lätt att resa och lätt att publicera är inget argument för att inte göra litteratur om det man upplever.* Snarare är jag lite orolig över att det är uppmärksamheten, nyfikenheten och öppenheten mot omvärlden som saknas i skrivandet. Är det verkligen en slump att det är en norsk mans dagbok** – fullständigt inkapslad i sitt ego – som läses och debatteras, samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökar globalt, klimathotet närmar sig klimax, diktaturerna faller, yttrandefriheten hotas och svenskarna reser i skytteltrafik till Thailand – men inget av detta återfinns i litteraturen?

Reseskildringar med nyfikenheten främst, där man inte är ute efter att bekräfta sina egna på förhand uppställda domedagsprofetior, och med öppenhet för oväntade, otänkta och paradoxala förhållanden saknar jag.

I radio finns Randi Mossige-Norheim som oförtröttligt skildrar vårt land från en annan sida än den mest synliga, utan åthävor och utan fördomar. I litteraturen finns Nina Burton, en av de absolut sista (?) essäisterna i svensk litteratur, nu senast med ”Flodernas Bok”. Även Sigrid Kahle kanske bör räknas till denna skara. Och visst finns det en och annan journalist som idag kan slå till med något riktigt bra i genren (kan dock inte påminna mig någon just nu). Risken finns att globaliseringen och kulturens narcissism tillsammans utgör ett hinder för den litterära reseskildringen, den som vill något utöver sig själv, den som öppnar dörrar hos såväl författaren och läsaren som i verkligheten. Den som går utöver det du tror dig se när du ser vad andra redan sett åt dig.

* Två – helt olika – utmärkta verk jag läst i denna genre var Stig Dagermans ”Tysk Höst” och Lennart Hagerfors ”Längta hem”.

** Karl-Ove Knausgård ”Min Kamp”.

Albert Camus – sällsynt relevant

Albert Camus är åter aktuell, nu genom nyöversättning av hans ”Främlingen”. För mig är Camus ständigt aktuell, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att Camus är särskilt relevant i vår tid. Hans kombination av individualism, solidaritet, skepticism, tolerans, moral, filosofi och politik är en mix som torde vara av största intresse i vår tid. En tid som kännetecknas av begynnande nya sociala skiljelinjer, stark förändring av övergripande politiska styrningsstrukturer och samhällets individualisering. Han har argument och tentativa svar på frågor om människans ensamhet, om religionstolerans och om politikens nödvändiga omvandling till moral.

Kaj Falkman skriver en bra understreckare om Camus i lördagens SvD.  Mer om Camus i SvD.