Söndagsmorgnar är bra tillfällen för eftertanke. Efter att ha följt debatten efter Göran Hägglunds (kd) debattartikel om ”verklighetens folk”, lite i repris med tanke på att han drog igång diskussionen redan i somras, måste jag säga att jag mest är irriterad – på Hägglunds egen fördomsfullhet. Göran Hägglund är socialminister och partiledare och skriver på debatt av oro för ”verklighetens folk” som inte skall behöva utsättas för kulturelitens förakt och pekpinnar. Själv vill Hägglund som partiledare och minister dock inte ingå i denna kulturelit. Hans intresse för film och musik har ingenting med kulturell elitism att göra.

Bäst kritik har mot Hägglunds grova och grumliga perspektiv har Göran Rosenberg levererat i Studio Ett i fredags (sjutton-timmen 18/9) då Rosenberg påpekade att det finns en brännande och viktig fråga kring kulturens uttryck som vi sällan pratar om – men att Hägglund klampar runt och gör det än mer omöjligt att föra den debatten. Visst finns det frågor om vilken kultur som skall betraktas som ”bra”, hur man skall se på kommersialitet och bredd och om det finns någon gräns för kulturens uttryck. Men för Hägglund handlar det bara om att brännmärka (åter) Anna Odell för sitt iscensättande av ett psykbryt eller om filmad vandalism av T-banevagnar. Det är ju så ointressant – Odell är elev vid en högskola, det är knappast henne man bör titta på för att se kulturens spjutspets och tillsammans med T-banemarodören använder hon unga människors rättighet att se världen på nytt. Trots vad vi som är äldre redan sett.

Men hur går Hägglunds karaktärisering av dem som inte vill bli inkluderade i kuturelitens gemenskap ut? Är det inte just här som han framstår som enklast och mest ytlig? Har Hägglund någonsin tid att lyssna av diskussionerna bland dem han kallar vanliga människor? Igår deltog jag tillsammans med ett 20-tal personer i en ordnad bussresa utefter en nedlagd järnväg – med på resan var äkta par, ensamma män, föräldrar och barn och åldrarna varierade från några och tjugo till närmare åttio. Mellan hållplatserna pratades det konst, TV, kulturhistoria, ekonomi, trafikpolitik och naturvårdsfrågor. Jag hörde inte någon prata om hur man får hushållskassan att räcka till eller vad man gjorde på jobbet. Här satt människor som inte kände varandra, tillsammans under flera timmar, och det som var i centrum var olika aspekter av mänsklig kultur. Diskussionerna var seriösa, insiktsfulla och sofistikerade.

Dessa människor, en del med 6-årog folkskola och andra med universitetsubildning, hängav sig åt kulturella diskussioner, visade upp breda register av erfarenheter och kunskaper. De var vanliga människor bara i ett enda avseende, nämligen den att vi inrymmer så mycket mer än det som syns utanpå.

Hägglunds syn på detta ”verklighetens folk” (som han benämner dem) är så enfaldigt torftig att jag blir mörkrädd. Om det är någon som sätter sig på sina höga hästar, som talar om hur ”folk är” och som vill diktera villkoren för dessa s k vanliga människor så är det Hägglund och den kulturfientliga regering han är en del av. Hägglund vill istället beröva oss alla tillgång till ett brett kulturutbud (eftersom han driver ekonomisk nytta som motiv) och vill begränsa våra horisonter genom att fokusera på vardagens bekymmer.

Nej, Göran Hägglund, lägg av den där hybrisen du lagt dig till med och kom ned på jorden. Försök att se oss medborgare i all vår mångfald och variation. Och vill du föra en kulturdebatt så är du fyrtio år för sent ute med de argument du har.

Annonser