You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Jag önskar alla läsare en verkligt god, fridfull och fin julhelg – en helg för begrundan och reflektion, en helg för familj och vänner men också en helg när många av oss äntligen kan varva ned den inre motorn lite, sitta lite bekvämt och läsa en bok eller ta den där långa promenaden runt sjön som vi längtat efter.

För den som önskar kan man ta del av de morgonandakter jag hållit i Sveriges radios P1 under julveckans tidiga morgnar – temat har varit ”Väntans tider” och de fem andakterna beskriver steg för steg julens budskap med bibelns hjälp som en berättelse med Maria i centrum.

Andakterna kan avlyssnas här åtminstone fram till slutet av januari.

Ta hand om varandra och var snälla mot varandra!

img_0635

Annonser

Jag hade inte tänkt skriva den här bloggposten. Så många andra har skrivit så mycket och så mycket bättre. Men, det finns ett perspektiv som jag tycker saknats: patientperspektivet.

Vad handlar nu detta om? Jag har läst Hannes Råstams bok om rättsprocessen kring Thomas Quick/Sture Bergwall. Om bara en handfull av de saker som Råstam lyfter fram är sanna (och han är mycket trovärdig) så är det en rättskandal (oavsett vad Göran Lambertz säger) i den vardagliga meningen av ordet. Men det är också en vårdskandal. Det är inte tingsrätterna som havererat i första hand enligt Råstam utan processen dessförinnan: förundersökning, försvarsadvokat, terapeuter, läkare och deras förhållande till sanningssökandet.

Men läs boken själv. Det är tung och arbetsam läsning, men närmast chockerande i hur den klär av Kejsaren alla de nya kläderna.

Vad jag tycker har varit ganska lite diskuterat är emellertid Bergwall som patient. Råstams berättelse är närmast hjärtskärande i sin detaljrikedom. Bergwall söker bekräftelse, han vill ha terapi, han har en våld- och missbrukshistoria och när han deltar i cirkusen belönas han med starka narkotiska mediciner. Genom journalanteckningar och samtal växer i boken fram en bild av hur personalen ”vårdar” sin guldklimp – med några få kritiska undantag – för att han skall fortsätta vara det unika fall han är för dem. Ingenstans tycks Bergwalls patientroll lända till någon som helst eftertanke. I åratal tvångsvårdas han, helt beroende av anställd personal som blir viktigare för honom än familjen (som delvis vänder sig ifrån honom av begripliga skäl) och ständig tillförsel av narkotiska läkemedel.

Hur kunde rättsapparat och läkare tillåta att en – enligt den egna professionen – svårt sjuk människa utnyttjades och drogades på det sätt som skedde med Quick/Bergwall? Vilka läkare inblandad i den vården kan vakna på morgonen och se sig själva i spegeln med tanke på vad de utsatt en medmänniska för?

Jag kan förstå något litet av den dynamik som utspelar sig mellan vårdare och vårdad. Själv var jag tvångsintagen i två omgångar, dock endast några veckor, och matades under lång tid därefter med alla möjliga sorters bedövande mediciner. Jag vet precis vad Stesolid, Rohypnol m fl gör med ens psyke. Det är inget kul alls. Mardrömmar, hallucinationer, att somna mitt i en aktivitet eller börja gråta utan anledning var vardag. Världen blir så begränsad att märkliga beteenden tycks normala, och normala beteenden märkliga.  Och inlåst som man är så strävar man efter någon ynnest från personalen så att man åtminstone är sedd. Kanske kan man få läsa en tidning om man är snäll? Kanske kan man få både ägg och gröt till frukost om man är snäll?  ”Gökboet” är dessvärre inte bara en film.

Sture Bergwall bör förstås flyttas till en klinik där ett team som inte varit inblandad i de manipulativa behandlingar han utsatts för kan ta sikte på en vård som inriktar sig på att ta reda på hans verkliga problem och hjälpa honom med dem. Bergwall är en patient i vården, utsatt för statens yttersta våldsmakt genom att vara dömd till vård, vars rättigheter att få adekvat vård har underordnats ett behov från människor som velat gå till medicin- och kriminalhistorien. Jag kan inte läsa Råstams bok på något annat sätt.

Alla läsare tillönskas en riktigt God och varm Jul alldeles oavsett hur, var och när ni firar den!

Kulten av kroppen omhuldas i den populärkulturella diskursen. Kroppen är ett njutningsmedel, ett verktyg eller en statussymbol. Paulus skriver i Korinitierbrevet om kroppen som ett tempel (1 kor 6:19) ochhan påtalar i samma sammanhang att allt är tillåtet, men ällt är inte nyttigt. Kropp och själ är ett – även om nog Paulus var influerad av den grekiska idén om åtskillnaden mellan kropp och själ – och bör inte behandlas var för sig.

Tiina Rosenberg har inbjudit till en större sexuell frigjordhet där kroppens njutning står i centrum, Birgitta Stenberg har i alla år sett den erotiska frigörelsen som nyckeln till människans uppfyllande av sin egenart. Kroppen blir ett medel för njutning. Äventyrare som Renata Chlumska talar om att använda kroppen som ett verktyg med vilken man kan erhålla en seger över sig själv. Kroppen blir ett verktyg för ett självförverkligande som skall skapa inre balans. Kroppsbyggare och skönhetsopererade söker en kroppslig perfektionism i syfte att få status bland sina medmänniskor.

Konstnärer använder sig t o m av döda kroppar för att provocera och ifrågasätta. Men kanske slår dessa utställningar tillbaka mot konstnärerna själva när det visat sig att det rör sig om avrättade kinesiska fångar. Det ultimata utnyttjandet av människokroppen blir därmed konstnärligt gestaltat.

För mig som kristen är min kropp verkligen en del av mitt skapade och mitt skapande JAG, den går inte att skilja från själ och ande. Min kropp gör erfarenheter som upplyser och belyser mina andliga eller känslomässiga upplevelser. Att föda barn kan ju tyckas vara en extremt kroppslig upplevelse – men det är inte bara kroppen som förändras, de förändringarna finns för alltid inpräntade i mitt känsloliv. På samma sätt är det med sex, misshandel, trötthet, migrän, kyla och sand mellan tårna (för att nämna några kroppsliga upplevelser). De påverkar själen och anden.

Men mina själsliga förmågor och mina andliga erfarenheter förändrar också min kropp. Ett vackert landskap, en kärleksförklaring, ett mejl från sonen, ett leende från en mamma som överlevt en svår sjukdom eller en fantastisk roman – allt detta skapar kroppslig avspänning, avslappning, muskelkraft och en rak rygg.

Kroppen är så mycket mer än ett medel, ett verktyg eller en statussymbol. Låt oss vårda vår personliga helhet, låt oss bejaka den helhet vi är skapade till och säga nej till den populärkultur som framhäver våra kroppar som ting.

Kategorier

Arkiv