Läser idag Carina Burmans understreckare om Fredrika Bremers resor, framförallt om den långa pilgrimsresan till det heliga landet. I dagens globaliserade värld är det få som företar den sortens resor för att uppleva, gestalta och formulera världen för oss som läser. Visst ser vi dokumentärfilmer och läser resereportage, men idag går resorna oftare till Vinslöv eller den egna barndomen i folkhemmet. Resorna handlar mer om att möta sig själv, skriva sin berättelse och formulera ett jag, gestalta en huvudperson i det egna livet. Om inte syftet är rent spektakulärt.

Jag saknar de stora litterära ambitionerna hos den skrivande resenären. Att det är lätt att resa och lätt att publicera är inget argument för att inte göra litteratur om det man upplever.* Snarare är jag lite orolig över att det är uppmärksamheten, nyfikenheten och öppenheten mot omvärlden som saknas i skrivandet. Är det verkligen en slump att det är en norsk mans dagbok** – fullständigt inkapslad i sitt ego – som läses och debatteras, samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökar globalt, klimathotet närmar sig klimax, diktaturerna faller, yttrandefriheten hotas och svenskarna reser i skytteltrafik till Thailand – men inget av detta återfinns i litteraturen?

Reseskildringar med nyfikenheten främst, där man inte är ute efter att bekräfta sina egna på förhand uppställda domedagsprofetior, och med öppenhet för oväntade, otänkta och paradoxala förhållanden saknar jag.

I radio finns Randi Mossige-Norheim som oförtröttligt skildrar vårt land från en annan sida än den mest synliga, utan åthävor och utan fördomar. I litteraturen finns Nina Burton, en av de absolut sista (?) essäisterna i svensk litteratur, nu senast med ”Flodernas Bok”. Även Sigrid Kahle kanske bör räknas till denna skara. Och visst finns det en och annan journalist som idag kan slå till med något riktigt bra i genren (kan dock inte påminna mig någon just nu). Risken finns att globaliseringen och kulturens narcissism tillsammans utgör ett hinder för den litterära reseskildringen, den som vill något utöver sig själv, den som öppnar dörrar hos såväl författaren och läsaren som i verkligheten. Den som går utöver det du tror dig se när du ser vad andra redan sett åt dig.

* Två – helt olika – utmärkta verk jag läst i denna genre var Stig Dagermans ”Tysk Höst” och Lennart Hagerfors ”Längta hem”.

** Karl-Ove Knausgård ”Min Kamp”.

Annonser