Elfte september och friheten i Kristus: En predikan

Idag den 11 september år 2011 är det alltså tio år sedan fyra flygplan kapades för att utgöra vapen i fanatismens och oförsonlighetens händer, vapen som riktades mot världens då ekonomiskt och militärt mäktigaste land, USA, men också mot hela den västvärld som uppfattades stillatigande acceptera övergrepp, förtryck och fattigdom i syd och i öst. Nära 3000 fullständigt försvarslösa människor dog i attentatet och alla de som dött under det decennium som gått till följd av attentatet kan nu räknas i många tiotusental för att inte tala om förstörd infrastruktur, bostäder, jordbruk och arbetsplatser. Tusentals människor har jagats, fängslats och torterats, ofta på helt godtyckliga grunder, i syfte att komma åt terrorismens kärna. Lägg därtill alla de restriktioner, begränsningar och inskränkningar som drabbar nästa var och en t ex vid en flygresa eller i samband med tillträde till offentliga byggnader i syfte att som det heter ”bekämpa terrorismen”.

Samtidigt, när allt detta är sagt, får vi inte förfalla till ett tunnelseende och låta andra delar av verkligheten förbli utanför synfältet. Decenniet efter 2001 har också varit fyllt av utveckling både socialt, tekniskt och ekonomiskt. Internets interaktivitet har skapat möjligheter för människor att mötas över gränser av olika slag. Aids, TBC och malaria har tvingats på reträtt. Barnadödligheten har sjunkit med 25 procent. Många krig och konflikter har avslutats. Och som människor och individer måste vi fortfarande varje dag fatta en mängd små och stora beslut om vår vardag. Människor vi älskar har gått bort, nya barn har fötts och andra barn har blivit vuxna. Det finns en spänning mellan det oerhörda, det övergripande, det stora i världen och det nära, individuella och det lilla i våra egna liv. För många människor tenderar den spänningen att resultera i ointresse för det större eller kanske till och med en närmast manisk upptagenhet med det som ligger allra närmast.

Den här spänningen mellan principer, regler och system å ena sidan och privata, individuella och personliga erfarenheter å den andra återfinns i texterna för idag, tolfte söndagen efter Trefaldighet. Om vi återvänder till den gammaltestamentliga texten från Andra Moseboken så ser vi att människan får ett antal påbud, visserligen ytterst godhjärtade, men ändå påbud. I det 23 kapitlet versarna 10-12 står flera gånger att vi ”skall” beså jorden men låta vila det sjunde året. Vi ”skall” arbeta sex dagar och vi skall vila den sjunde.

I dagens evangelietext från Markusevangeliets andra kapitel versarna 23-28 blommar spänningen ut i själva texten. Lärjungarna plockar ax från sädesfälten på sabbaten och fariséerna – alltså de religiöst belästa som upprätthöll religiösa regler och principer i det judiska samhället – frågar Jesus hur han kan tillåta det. På sabbaten fick inga arbeten utföras, förstås ingen form av skördande heller.

Vi skall ju komma ihåg att Jesus uppfattades som en många judiska lärare och politiska ledargestalter. Fariséerna ville gärna snärja honom genom att ställa hans beteende mot de principer, den lag, som gällde. Vi har väldigt många exempel i evangelierna på hur Jesus retoriskt skickligt tar sig ut olika försök att helt enkelt sätta dit honom. Ofta är dessa ord idag lite av bevingade uttryck, t ex när han på frågan om hans anspråk inte ifrågasatte lojaliteten till den romerska kejsaren svarade ”Ge kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud vad som tillhör Gud”, också detta i Markusevangeliet. Fel svar i det läget hade lett till åtal för förräderi och försök till uppror. Glöm inte att Palestina vid denna tid var ockuperat av Rom och att det var det s k Stora rådet, bestående främst av religiösa ledare som styrde tillsammans med en romersk s k prokurator. Fariséerna var alltså en del också av den politiska makten.

Vad svarar då Jesus på fariséernas fråga om varför lärjungarna får plocka ax från fälten trots att det är sabbat? Jo, han använder sitt vanliga knep, han tar en historisk parallell och berättar om kung David, vilket är en berättelse från judisk historia och levande i den judiska urkunden Toran. Kung David hade minsann ätit upp skådebröden i templet vid ett tillfälle när det rådde nödläge. Detta var absolut förbjudet, ingen annan än prästen får äta av skådebröden. Skulle det då vara så farligt att lärjungarna plockade ax på fälten på sabbaten, frågar Jesus? Så här säger Jesus enligt texten:

Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten. (Markus 2:27-28)

Vad lär vi av detta? Jo att människan, Guds skapade och skapande avbild, står över regler och förbud. Sabbaten finns för människans skull och inte tvärtom. Reglerna finns för människans skull, inte människan för reglerna.

Spänningen mellan regler, principer och system får sin upplösning i Jesus Kristus. Enligt kristen tro fullbordar Jesus lagen och ger oss ett annat sätt än att hålla vissa regler och bud för att komma i kontakt med Gud, nämligen genom Jesus själv. Det kommer inte an på om vi håller lagens alla bud, säger Paulus i dagens episteltexten från Galaterbrevet, det avgörande är tron och den tron får sitt uttryck i kärlek. Och är det något som inte kan uttryckas i regler, principer och system så är det kärlek. Alla vet vi att kärleken bryter gränser och skapar relationer alldeles oavsett regler. Och som människor är vi förmögna att känna och skänka kärlek, något som såvitt vi vet är alldeles unikt för människan.

En god vän till mig som är katolik sade en gång för mycket länge sedan till mig att ”Principer är för Gud” underförstått att för oss som människor här och nu gav de föga vägledning. I den franska filosofiska tradition som kallas existentialism – med företrädare som de franska författarna Jean Paul Sartre och Albert Camus – poängterats att vi som människor är ”dömda till frihet”. Vi kan alltså inte luta oss mot någon säker moralisk grund på vilken vi alltid kan avgöra rätt och fel. Istället är vi fria, men också utlämnade åt oss själva. I den kristna strömningen av denna filosofi är vi dock inte helt ensamma, vi har vår relation till Gud, vår vilja, vår kärlek och vårt öde att verka för att världen skall bli bättre, godare, vackrare och låta oss själva vara verktyg i det godas tjänst.

Fortfarande vill dock förfärande och förvånade många människor söka skydd i principernas och fundamentens varma famn. Visst är det underbart att alltid veta vad som är principiellt rätt och fel? Visst vore det underbart att gå ut härifrån idag och genom absolut kunskap om huruvida liv och död kunna avgöra i allsköns tvistefrågor bland oss människor? Eller? Nej, vi vet att det vare sig är möjligt eller önskvärt. Istället måste varje människas situation bedömas för sig, varje ögonblick förändrar oss och vi vet så ytterst lite om djupet i den andres förtvivlan eller glädje.

Vi människor är mycket bättre på att komma på och konstruera intrikata system och regler än vi är på att leva i dem. Och allt oftare ropas på fler regler, mer granskning, mer kontroll och ökad utvärdering – allt i syfte att säkerställa att vi lever efter principerna. Paulus säger i Nya Testamentet att ”bokstaven dödar men anden ger liv” och det är ord som gäller också vår relation till principer och regler.

För vad var det som drev de 19 enskilda människor som offrade sina egna liv – och nära 3000 andras – genom kapningen och attacken den 11 september 2001? Jo det var oförsonlighet, principfasthet och tron på övermänskliga system som påstods stå över den enskilda människans liv. Hur många enskilda människors liv har inte spillts på principernas altare? Hur många fanatiskt övertygade män i maktpositioner har inte låtit offra både soldater och civilbefolkning i krig, revolutioner och revolter?

Offret är alltid den enskilda människan. Alltid. Inte bara som fysisk varelse utan vad som offras är personlighet, utvecklingspotential, talang och ande. En svältande människa mindre är en broder mer, sa författaren Stig Dagerman. Det betyder att varje individ på vår jord är ett syskon och bär en gudomligt uppdrag och en gnista av den kärlek som skapat dem. Att utplåna en människa är därför så mycket mer än att döda en fysisk kropp.

I vår tid har vi blivit alltmera medvetna om regelsystems brister, en paradox eftersom de tycks växa till hela tiden! Men samtidigt vet vi nog alla att det blivit svårare att vara människa i meningen att de val vi gör i vardagen har blivit så många fler. När man flyttar hemifrån skall man inte längre bara anmäla till Televerket och därmed få en telefon och telefonnummer. Man skall välja – skall jag ha en telefon alls, en fast eller mobil, vilket nummer, vilket abonnemang och hur skall den se ut. Detta är ju banala val förstås. Men så många andra val ligger på oss – skall mina barn gå i en kommunal skola, skall jag klimatkompensera min flygresa, skall jag äta paprika i januari, är kaffet rättvisemärkt, bör jag köpa svenskt eko-kött eller inget kött alls, bör jag handla på lågpriskedjor som har usla produktionsvillkor, vilken organisation skall jag ge pengar till och är det egentligen moraliskt försvarbart att ha bil?

Den judiske-polske filosofen Zygmunt Bauman har talat om hur allt fler moraliska val faller ned på individens axlar. Val som förr gjordes av staten, kyrkan eller facket måste vi idag göra själva. Och i stort sett alla av dessa val är moraliska val. I detta måste vi motstå lusten och önskan att ty oss till en gång för alla bestämda system och regler. Vi är dömda till frihet, dömda att själva välja om vi vill stå i det goda tjänst eller ej. Och vad det goda är i varje enskild situation är omöjligt att veta på förhand. Vi är skapta med ett förnuft, med förmåga till kärlek och med en egen vilja. Vi har möjlighet till motstånd, vi har möjlighet att ifrågasätta och vi kan alltid som människor i vårt eget namn ta oss rätten att framhålla den enskilde före systemet. Vi kan inte tvingas till underkastelse med mindre än att vi själva går med på det. Vi är fria, vi är inte slavar.

Det är inte att vi alltid kommer till rätt beslut som är avgörande för vår frihet, det är att träna i att använda friheten. Den uppgiften har inte blivit lättare efter den 11 september 2001, men kanske ännu mer avgörande för hur världen skall utvecklas under de närmaste decennierna.

Vi är befriade, frigjorda och lösta från fanatism och fundamentalism. Låt oss därför leva i den friheten, bejaka den och stötta varandra i den. Vår enda möjlighet i avsaknad av en religiös lag eller ett regelsystem är att lyssna inåt, lyssna på Guds-rösten i vårt inre, den som ständigt upprepar Jesu ord inom oss: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten”.

(Predikan i St Jakobs metodistkyrka, Göteborg, söndagen den 11 september 2011)

Inte tjäna både Gud och Mammon

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Det låter läkaren Lukas Jesus säga i bibeltexten för den nionde söndagen efter trefaldighet (21 aug 2011). Temat för söndagen är ”goda förvaltare”. Det låter sig sägas. Särskilt i denna turbulenta tid när börserna tycks fara som roddbåtar på ett stormande hav.

Ikväll såg jag de grå skyarna jaga fram över en ljus himmel, skyarna framstod som mörka och deras hastighet hade ingen paritet med den vind som rörde trädens kronor. Uttrycket ”jaga vind” kändes passande. Det var som om skyarna jagade vinden, eller så jagade vinden dem. Vad är en god förvaltare i en tillvaro som tycks lika flyende som dessa tunna, mörka skyar som förmörkade den ljusa himlen?

Under senare år har jag blivit allt mer medveten om att den största plikten i livet har vi mot oss själva. Oavsett hur liten gåvan vi fått är som skall vi förvalta den. För en del kan detta tyckas leda till stränghet, men i min föreställningsvärld är det en befrielse. En frigörelse för att bli den jag är ämnad att vara, den jag har förmåga att vara och den jag vill vara.

Jag tror inte på ödet och inte heller på genetiska bestämningar. De flesta av oss har många talanger, gåvor och förmågor. Men en del av livet är att lära känna sig själv på ett sådant sätt att man gör det mesta möjliga av den kombination som är just bara jag. Det finns ingen mer som jag, med just mina brister och mina förmågor. I mina relationer finns det ingen annan som kan vara den jag är. Min plats är i en väv som är större än jag själv, men där mitt inslag är avgörande för vävens styrka och utseende.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon, säger Jesus. Mammon symboliserar girighet, penningkärlek men också orättfärdighet. Mammon står för begäret efter egen vinning och egen välgång, på bekostnad av rättfärdigheten mot andra. Redan dåtidens människor har helt klart för sig att rättfärdighet kostar på. Att förvalta sig själv så att man frigör sin fulla potential är att bortse från vad man kan ”tjäna på”. Det är att se på sig själv som en Guds skapelse och göra sig redskap för de goda krafterna i vår värld. När rättfärdigheten blir styrande, ja då hamnar Mammon i bakvattnet. När den egna statusen, vinningen eller välgången styr din personliga utveckling blir du någon annan än den du var ämnad att bli. Då kommer rättfärdigheten i andra hand.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon. Inte om vi vill vara goda förvaltare.

Frikyrkan och HBTQ-frågorna – ett landskap i rörelse

Svenska Dagbladet har idag gjort vad medier ofta gör i tider av Pridefestival nämligen berättat att många frikyrkliga samfund är negativa till homosexualitet. Men det är en ytlig journalistik som missar det viktiga i sammanhanget – att HBTQ-frågorna i praktiken är i kraftfull rörelse inom frikyrkligheten. Vi som tillhör frikyrkorörelsen vet att de enkla fakta som anges av olika kyrkoledare eller kan läsas i skriftliga presentationer sällan är hela sanningen, och ibland inte sant alls i praktiken.

SvD anger att Evangeliska frikyrkan inte tar emot medlemmar som är homosexuella samtidigt som en av samfundets största församlingar – Saronförsamlingen i Göteborg – öppnar församlingsmedlemskapet för homosexuella som lever i relationer med en partner. Att homosexuella redan förut kunnat vara medlemmar är självklart eftersom ingen frågar efter din sexuella läggning när du blir medlem i en församling, det har alltid varit den s k utlevda homosexualiteten som varit stötestenen. Metodistkyrkan, som är min egen kyrka, anges inte ta emot homosexuella medlemmar. Inte heller där ställer någon frågor om din sexualitet och jag vet av egen erfarenhet att de lokala församlingarna bryr sig mycket litet om de svar som anges på kyrkans hemsida (alltså att homosexuella handlingar inte är förenliga med kristen lära). På samma hemsida anges också att Metodistkyrkan anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet – hur många tar detta på allvar i dagens Sverige? För övrigt går nu Metodistkyrkan samman med Missionskyrkan och Baptistsamfundet som båda bejakar homosexuella relationer, något som gör tolkningarna av svaren på SvD:s enkät än mer otydliga.

Det är otvetydigt att det finns homofoba attityder, särskilt i äldre generationer, inom både frikyrklighet och andra kyrkor. Men läget på marken förändras idag fortare än kartan, och som alla vet är det då marken som gäller. Frikyrkorörelsen har gjort en resa i HBTQ-avseende som väldigt många journalister och andra utanför rörelsen inte uppmärksammar.

Det finns många spännande uppslag och artikelidéer kring livsstilar och identitet inom frikyrkans ram, och de flesta handlar om kreativa och utvecklande konflikter som aldrig syns i officiella dokument eller i svar från formella ledare. Jag tror att de flesta egentligen vet det, men det passar liksom inte in i en svart-bild av kristna människor. Alltså vilar medierna trygga i sina egna fördomar. När får vi den spännande debatten mellan EFK och Sarons på medieagendan? När ställs de intrikata frågorna om hur de tre kyrkorna som nu går samman  skall samsas med olika formell syn på homosexuella relationer? Alla vi som slåss för förändringar även på formell nivå osynliggörs i medierapporteringen, förändringen inom kyrkan försvåras och bilden av en homogen homofob frikyrka lever vidare – till förfång för den stora grupp människor vars rättigheter behöver stärkas på alla nivåer.

För undanröjande av alla missförstånd; Ja, jag bejakar samkönade äktenskap, homosexuella relationer och homosexualitet och tycker inte att frågan om vilken sexualitet man har är någonting att göra sak av i relation till kristen tro överhuvudtaget.

Det fria levande vattnet skall strömma fram

”Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:34-35) Jösses, dagens text denna fjärde söndagen i påsktiden är inte dåligt krävande! Tack o lov omger nåden oss, när vi inte orkar, inte kan och inte förmår kan vi vila i denna nåd.

Men en titt på övriga texter för denna söndag visar oss att det uppfordrande budskapet i Johannesevangeliet bör förstås som just en vägvisare, en väg till livet. I 2:a Moseboken (13:20-22) framgår att Gud ledde judarna under ökenvandringen och i 1:a Thessalonikerbrevet (5:9-11) förtydligas att vi skall trösta och bygga upp varandra.

Tack vare gospelmusikalen ”Befriad” har Johannesevangeliet varit en starkt levande text för mig. Kören Choralerna, med Lars Mörlid och Peter Sandwall som författare, hade premiär på ”Befriad” redan 1973 och jag måste ha hört den redan då eller några månader senare. ”Befriad” är en tonsättning av centrala delar av Johannesevangeliet där mötena med Jesus står i centrum. et är inte bara jag som anser att den musikaliskt håller ännu idag. Jag hade tidigt blivit tagen av gospel, troligen hörde jag kören från First Church of Deliverance i Chicago, i Ralingsås 1966 (jag var bara sex år). Jag minns fortfarande starka bilder, en väldig mängd svarta amerikaner i gula kläder som sjöng en musik som gick rätt in i hjärtat på mig och fick tältduken att närmast lyfta. När Choralerna inspirerades och revolutionerade svensk frikyrkomusik var jag i första ledet av lycklig publik.

Men, livet är inte alltid så rosenrött. Gospelmusiken väckte mycket ont blod i frikyrkan. Själv minns jag en konsert i min dåvarande församling när en av de äldre medlemmarna reste sig och krävde att musiken skulle avbrytas eftersom den var ogudaktig. Rockmusiken var längre portförbjuden i själva kyrkan och rockbandet Jerusalem delade frikyrkan i minst två delar. Det ansågs inte riktigt OK att sjunga om Jesus till ylande gitarrer som Ulf Christansson gjorde. Även här stod jag förstås på barrikaderna och fick t o m bandet till min högstadieskola.

I Johannesevangeliet framhålls det levande vattnet – symboliskt i samtal med kvinnan vid Sykars brunn – som vägen till liv. Vatten är nödvändigt för liv, och på samma sätt är det levande vattnet också nödvändigt för det andliga livet. Det rinnande vattnet kan inte stängas in, inte vallas in, inte stillas, inte stoppas utan att dess liv dör – vi är också sådana, vi kan inte stå still, vi kan inte bli en damm där vattnet blir stillastående och syrefattigt; vi är, för att citera Leonard Cohen, ”free as running water”.*

Frihet kräver ansvar. Kärlek kräver mod.

Bön: Ge mig mod och frihet nog att älska dem jag inte förstår mig  på och trösta mig när jag inte förmår.

Text: Joh 4:4-34 (Kvinna vid Sykars brunn möter Jesus)

*Från ”I left a woman waiting” på albumet ”Death of a ladies’ man” 1977.

En Palmsöndag i bävan

Palmsöndagen. För mig blev det marsch till kolonilotten. Väl där rensades både kvistar och blad undan, buskar klipptes och instängda utrymmen öppnades upp för solen. Men inte såg jag någon människoson på en åsna inte, bara bussen som passerade och en lottgranne som gödslade sin jord.

Å andra sidan vet jag att han var där. Människosonen alltså. Han är alltid där jag är. På det sättet är det alltid palmsöndag i mitt hjärta. Han sitter där och tittar lite uppfordrande från åsneryggen, som ville han säga att ”jodå, du gör väl ifrån dig, ingen fara med den saken, blir det litet tungt så har jag, noga räknat, fem bröd och två fiskar här att bjuda på”.

Det känns bra att inte behöva arbeta under överinseende av en Kung Sol, en Kejsare eller en Himmelens och Jordens Skapare, utan av en alldeles vanlig, vänlig man i 30-års åldern som för tillfället rider på en åsna (bussen kanske inte kom trots allt…) och dessutom har lite extra matsäck med sig. Ungefär som när Ylva Eggehorn delade en cola med Jesus vid köksbordet.

Och ändå vet vi båda, både Jesus och jag, att innan han kommer tillbaka till mig vid lotten så skall han plågas, dö och återuppstå i historiens största kärleksdrama. Palmsöndag är trots allt en söndag i bävan, en söndag i ett återhållet andetag. Ett andetag som djupnar till liv först på påskdagen.

Bön: Herre visa mig din väg och lär mig att vandra på den.

Vad tjänar man på att vara kristen?

Vad tjänar man på att vara kristen? Ja, den frågan var vad vi fick att tänka på i samband med en träff i St Jakobs metodistförsamling nyligen. Först blev jag alldeles ställd – jag har nog aldrig tänkt på saken ur det perspektivet. Men efter en stund kom denna mycket goda fråga att generera en hel del reflektioner.

För mig som uppvuxen i en kristen miljö är det lätt att du tror att frågan aldrig varit aktuell. Men så är det inte alls. För mig är beslutet att vara kristen ett högst personligt beslut, fattat i vuxen ålder. Däremot har förstås uppväxten skapat en förståelsehorisont för religion och särskilt för kristna perspektiv. För mig är tron inte något som jag har eller inte har, inte något som jag väljer eller väljer bort. Lika lite som jag kan välja bort att vara mamma, kvinna eller vit, lika lite kan jag välja bort min kristna livshållning – for better, for worse. Har jag en gång släppt in Gud i mitt liv så finns det ingen väg tillbaka. Ungefär som att när jag har lärt mig läsa kan jag inte plötsligt bli analfabet. Vissa saker i livet är irreversibla.

För mig är tron en gåva. Och det är Gud som verkar i tron, inte jag. Jag släppte Guds hand, jag försökte springa min väg, bort från honom och jag kunde inte se att jag var en del i hans plan. Överraskningen för mig var att det inte förändrade vår relation. Gud hade en gång tagit upp mig i sin sold och där förblev jag. För mig blev det en mycket påtaglig upplevelse som gjorde att jag kapitulerade för Gud. Jag var drygt 20 år gammal och mycket nära döden – var inne och vände på andra sidan s a s. När jag slog upp ögonen och förstod att jag levde insåg jag att striden var över. Gud hade bestämt sig avseende mig, han höll i oavsett om jag släppte.

Det är också en tillfredsställelse att i den kamp mellan gott och ont, mellan rättfärdighet och orättfärdighet och mellan ljus och mörker i vår värld få vara med i den väldiga gemenskap som på olika små och stora sätt arbetar för det goda, för rättfärdigheten och för mer ljus. Inte så att just jag eller någon annan alltid gör rätt eller gör några stora mirakel – men att få vara del i en gemenskap som ändå aktivt har en uppgift i att motarbeta världen skuggsidor känns som en uppfordrande och utmanande livsuppgift.

Det är med Guds rike som med ”ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Mark 4:31-32

God Jul! Kollektivet som provokation

I dagens genomindividualiserade samhälle tar ingen egentligen notis om subkulturellt kodade kläder längre. Det var länge sedan någon reagerade på säckiga hiphop-byxor som hänger halvvägs ner till knäna. Punkare provocerar inte, folk får ha på sig vad de vill. Kvar finns ett säkert sätt att väcka anstöt med kläder. Klä dig i sådant som antyder att du har något annat än individualistisk livsstil som ledstjärna i ditt liv. (DN J Wirfält 28/11 2010)

 

Så skrev Johan Wirfält om den romska traditionella klädseln för några veckor sedan. Jag växte upp med en grupp finska romer i grannskapet, vi sågs i affären, på spårvagnen och de bodde nedanför min låg- och mellanstadieskola så jag mötte dem ofta på gatan. Jag växte också upp med Katarina Taikons böcker. Jag tror att hennes insats för att att förändra synen på romer är underskattad. Kanske behöver andra minoriteter i Sverige den typen av starka röster, författare och kulturarbetare som gestaltar och integrerar den egna livsstilen i och med andras sätt att leva.

Men mentaliteten i vår tid är mycket annorlunda än då. Då vägleddes hela samhället av en auktoritetsordning, en i huvudsak accepterad hierarki, och en homogen majoritetskultur. Romer avvek, det fanns en tydlig gräns mellan deras kollektiv och vårt. Avvikaren idag är istället den som överhuvudtaget underordnar sig en auktoritet. Precis som Wirfält skriver så är något av det mest provocerande idag att underkasta sig ett kollektiv, en hierarki eller en ordning som antas vara normerande och given, en tradition eller en livsstil som traderats över generationer.

Ibland tror jag att svenska fromma muslimer och kristna provocerar så många av den enkla anledningen att de vill underordna sig kollektiva regler. Många kristna anser i likhet med mig att individualismen går att förena med en Gudstro, men också hos mig och andra kristna är det ytterst en fråga om underkastelse under mysteriet. Och många kristna anser fortfarande att vissa regler ändrar man bara inte på. Vad som upprör allra mest idag tycks vara att framhärda i en kollektivistisk livsstil där jag i någon (eller större) mån avsäger mig det individuella valet.

Är denna tids ultimata provokation att framhärda i gemenskapens primat? Att hålla fast tanken att vi är sociala varelser, att det är gott att leva i en samhällsgemenskap, att vi skall ta vara på vår broder och syster och att det är vars och ens plikt bidra till det gemensamma?

När Jesus föds i Betlehem är han skyddslös. Finns det något mer värnlöst än ett nyfött barn i en vinternatt? Och under hela sitt liv pekar Jesus på den judiska lagen – inte för att bryta den utan för att uppfylla den. Han kommer som en människa i behov av vårt skydd och vår kärlek, han lever i sin tradition och sin tid samtidigt som han förnyar innebörden i de regler som styr kollektivet. Han förnyar inifrån kollektivet, han talar om gemenskap och om att dela med sig. Och han underkastar sig den ultimata ordningen i det att han faktiskt dör på korset precis som planen är tänkt.

Är det detta som är så provocerande i vår tid att Jesus är en i grunden sann individ som aktivt väljer att underkasta sig kollektivet?

 

Enkelt med principer, svårt med kloka beslut

När jag var liten kände man igen pingstvännerna på kläderna, missionarna på bilarna och svenskkyrkliga på uppsynen. Och på den fjortonde söndagen i Trefaldighet skall vi hylla enheten i Kristus. Mycket har ju hänt under de senaste decennierna avseende ekumenik och samsyn inom svensk kristenhet. Som så ofta påbörjades det vi ser idag redan på 1960-talet. Det allkristna mötet i Göteborg 1972 (G72) var ett tydligt steg på väg mot enheten i Kristus. Men samtidigt har vi också bejakat mångfalden på ett sätt som vi inte gjorde på 1950- och 1960-talen. Kan vi finna enhet i mångfald? Eller står svensk kristenhet inför hotet om en ny splittring mellan nya strömningar mot mysticism och samhällsfrånvändhet å ena sidan och slagsmål mellan vänster och höger om Kristus och religiösa krav på särbehandling å den andra?

Jag skall ärligt säga att jag tycker denna fråga är svår. Min tro leder mig till vissa ståndpunkter som när de möter samhälle och andra människor också får politiska konsekvenser. Där är jag inte benägen att ge avkall. Jag kan t ex inte acceptera frizoner för präster som nekar kvinnor prästkallelsen eller samkönade par äktenskap. Å andra sidan står jag upp för religionsfrihetens logik – ingen skall kunna tvinga en präst att tjänstgöra med kvinnor eller viga två kvinnor om det går emot dennes övertygelse.

Eftersom jag tror på pragmatismens grundidé söker jag goda beslut utifrån situationen istället för utifrån principen. Följden för mig blir att söka kraft i visdomen att inte låta det rätta stå i det godas väg. Vad är gott att göra i den givna situationen? För mig är det ett kristet sätt att hantera destruktiva konflikter.

I Johannesevangeliets text för idag (dock första årg) säger Jesus i sin bön till Gud att han ber för oss som är ”kvar i världen” (Joh 17:10). Och det är såsom varandes kvar i världen vi måste agera, inte utifrån himmelska principer. En katolsk vän sa en gång för många år sedan till mig att ”principer är för Gud” och menade att dessa var inte något som hjälpte oss människor särskilt långt. Vilket inte betyder att de inte är sanna.

Enheten i Kristus kan bara upprätthållas om vi som är kvar i världen vidmakthåller våra värderingar, lever mitt i världen, respekterar andras övertygelser och fattar goda beslut. Att använda sig av pragmatismen som rättesnöre kräver dock ansträngning – mycket ansträngning. En missupfattning är att det förhåller sig precis tvärtom. Men inget är enklare än att dra ut de teoretiska konsekvenserna av en princip. Det svåra är att fatta nya och upprepade visa, kloka och goda beslut som får konsekvenser för människor och som tar hänsyn till alla de motsägelsefulla villkor vi lever under.

Bön: Gode Gud måtte du bistå oss i vår svåra uppgift att fatta visa beslut som respekterar andra lika mycket som oss själva. Förbli här hos oss, vi som är kvar i världen.

Inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss

På den trettonde söndagen efter Trefaldighet läser vi de för många välkända texterna om medmänniskan. Vi har möjligheten att återknyta bekantskapen med såväl den barmhärtige samariern som brodermordet på Abel. Men i episteltexten, som också den hämtas från ett känt bibeltställe (Första Johannesbrevet 4:7-10) gömmer sig en mening som i sig själv bär hela det kristna budskapet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

För mig har dessa rader alltid varit mitt mantra, min hemliga mandala när livet varit som svårast. Att påminna sig om att tron inte handlar om att jag skall älska Gud tillräckligt mycket för att han skall vara nöjd med mig, utan istället i det ofattbara faktum att han älskar oss och t o m tog del av alla våra villkor i denna världen när vi svikit honom.

Kains mord på Abel, från dagens texter, är ju det första av de brott som dödens och ondskans intrång i världen skapar. I den meningen är det ju ofattbart att Gud älskat mig först, och fortsätter att älska mig oavsett om jag älskar honom tillräckligt mycket. Men kärleken är självutgivande, uppoffrande och … ologisk! Och det är kärleken som får världen att fungera såpass bra som den trots allt gör.

Guds kärlek fanns där från början och det är ur den hela skapelsen uppstod. Oavsett vad jag kan och orkar så består den kärleken. Mitt uppdrag som medmänniska består i att lära känna denna kärlek och föra den vidare ut i den värld där jag själv finns.

När jag var så övergiven som en människa kan vara, släppte taget om livet och sa till Gud att jag dög ändå inget till – då slutade inte han älska mig. Men det förstod jag ju inte förrän efteråt, förstås. Kärlekens ologiska hemlighet är att den inte kräver någon motprestation och för mig som kristen är kärlekens hemlighet hela skapelsens goda drivkraft. Det är medmänniskan som behöver Guds kärlek och vi är kärlekens fotfolk i denna världen.

Vad har religionen med saken att göra? Om auktoritär uppfostran

Häromveckan satt jag bredvid två tonårsflickor på T-banan. Den ena hade just fyllt arton och den andra var sjutton. Den äldre markerade stolt att hon fick beställa vin på restaurang. När den yngre föreslog att de skulle göra sällskap till en kompis sa den äldre – som hade kort kjol och tunna strumpbyxor – plötsligt till den yngre att ”men X får inte se mig så här!” och tittade menande på sin exponerade lår. Den yngre skrattade och sa ”Men du är väl inte muslim?” Varvid den äldre tittade förebrående på den yngre och sa ”Det spelar väl ingen roll!”

Vad det hela rörde sig om vet naturligtvis bara de två flickorna, men för mig som satt bredvid var tolkningen att någon person i familjekretsen inte fick se den äldre flickan i kort kjol och nästan bara ben. Det faktum att hon hade strumpbyxor hjälpte upp saken något förstod jag, men strumporna var för tunna för att riktigt duga som ursäkt. För mig som vanlig urban medelålders kvinna var de båda flickorna inte uppseendeväckande klädda, särskilt inte med tanke på att det var 26 grader varmt ute. Men deras klädsel väckte uppenbart känslor hos någon eller några i den nära kretsen. Deras referenser till islam var självklara, men det stod alldeles klart att det inte var deras religion som hämmade deras klädsel – det var något annat.

Jag menar att diskussionen om islam och synen på unga kvinnor har fått en mycket religiös slagsida. Med mina erfarenehter vill jag ge ett annat perspektiv på auktoritära mönster och kvinnoförtryck.  Jag är själv uppvuxen i konservativ religiös miljö där det tillhörde reglerna att man inte hade kort kjol, inte tajta jeans, inte gick på bio, inte målade sig och under lång tid förväntades också kvinnor ha långt hår – och hatt. Det fanns långa informella listor på vad man inte fick göra och möjligheten att göra uppror utan en brytning var liten. Själv fick jag god hjälp av det svenska samhället. Men jag är inte uppvuxen inom islam utan i en traditionell svensk folkrörelse-frikyrklighet. De kvinnoideal som hyllades där var ytterst patriarkala, traditionella och konservativa ideal.

Som liten flicka förväntades jag delta i disken i köket medan de (spännande) politiska diskussionerna företog vid det avdukade matbordet – mellan män. Jag förväntades ha kjol på söndagarna och att inte säga emot de som var äldre. Min vilja satt i en grantopp i skogen. Tjänande, utgivande och uppoffring var centrala delar av ett värdigt kvinnoliv.

Då fanns det inte någon i det övriga samhället som talade om hedersvåld, hederskultur eller religiöst förtryck. Det fanns massor av andra kristna i min ålder som inte alls levde som jag så den patriarkala ordningen hade inte ett nödvändigt samband med kristendomen(livsåskådningen) – den hade samband med sociala och kulturella mönster.

För flickan på tunnelbanan är problemet att hon nu växer upp i ungefär samma miljö som jag gjorde för några decennier sedan. Idag är den konservativa miljön jag kände i stort sett borta – förändrad, liberaliserad och delvis radikaliserad. Vårt gemensamma ansvar är att förändra även den här flickans uppväxtmiljö mot större öppenhet och vidsyn.

Vad vi som vuxna måste göra är att alltid ta strid mot auktoriära mönster i barnuppfostran, mot patriarkala värderingar i familjen och mot kvinnofientliga kulturmönster var de än uppstår. Att skylla på religionen är okunnigt – den är vare sig en ursäkt för att inget göra eller en förklaring till förtrycket. Patriarkatet försvinner inte för att religiösa miljöer blir sekulära. Den som tror det har inte förstått någonting.