Trettonhelgen är den sista av julhelgerna, ibland lite styvmoderligt behandlad tycker jag, och traditionellt är det ungdomens helg. I min ungdom ordnades särskilda ”nötknäpparkvällar” på Trettondagsafton – ÖM-församlingens ungdomsgrupper stod för arrangemangen. Numera tycks dock Trettonhelgen i stort sett tappat sin profil.

Vad som faktiskt legitimerar denna helg är de vise männens ankomst till stallet i Betlehem, och bibeltexterna handlar därför om hur Guds härlighet manifesteras i vår verklighet. På sätt och vis är denna helg minst lika central i kristen mening, för det är nu det nyfödda Jesusbarnet möter offentligheten, möter den stora världen bortom lokalsamhället. Och visst är hyllningarna fantastiska – guld, kryddor och rökelse – men nästan omedelbart blir Jesus också en flyktingfamilj. Kung Herodes – romersk guvernör över Palestina – jagar dem i syfte att förgöra den konkurrerande kung som han förstått att Jesus utgör. De unga föräldrarna flyr till Egypten, men hundratals andra små barn mördas enligt evangelierna i jakten på Jesus.

När de vise männen från österlandet, sannolikt stjärntydare och hovfolk från de stora väldena öster om Palestina, når fram till Jesus vore det ju rimligt att tänka sig detta som en slutpunkt. Sådär ja, nu har Gud kommit till jorden som människa, han hyllas som en kung och allt är väl frid och fröjd? De vise männen är framme, eller?

Nu kommer kruxet (sic) eftersom Guds härlighet visserligen manifesterats i det lilla hjälplösa barnet (bara en sådan sak!) så blir Gud också ett offer för all den mänsklighet hen har påtagit sig. Jagad, på flykt, utsatt, plågad men förstås också ett barn som leker, en ung man som slår de vuxna med häpnad och en lärare som går i döden för sina lärjungar. En minst sagt märklig levnadsbana.

Så, nej, vi är inte framme än. Det här är bara början. Början på en alldeles strålande, oefterhärmlig, enastående och hjärtskärande mänsklig tillvaro för vår Gud. En tillvaro som öppnat dörren i vår egen mänsklighet, öppnar dörren in till vårt gudomliga rum. Säg inte att Gud inte vet vad det innebär att vara människa, den erfarenheten gick inte Jesus förbi.

Annonser