I en nygammal bok talar Johan Lönnroth om ”den tredje vänstern”. Jag har hört Johan använda detta uttryck länge och förstår av boken att han syftar på en ny mix där gröna och röda idéer blandas och där staten inte intar den dominerande roll som den haft i klassisk socialism. Ibland har jag i den politiska debatten försökt att framhålla behovet av att gå till källorna och inte uppfinna nya koncept hela tiden. Jag har ofta argumenterat för behovet av att inspireras av den katolska och radikala sociala reformism som fanns i Frankrike under efterkrigstiden, men få i Sverige om ens någon tycks idag ha ett hum om denna kraft. 

I samband med Algerietkriget uppstod en skarp schism inom socialismen i Frankrike (och i hela västeuropa) då det franska socialistpartiet under Guy Mollet stödde kriget och ställde sig på kolonialismens sida. Stora grupper av vänster-liberala personer lämnade partiet och skapade också band med kristna vänsterrörelser som protesterade mot kriget. I franskt samhällsliv fanns efter kriget en hälsosamt blandad politisk mix – som en konsekvens av motståndsrörelsen – där nya tankar kunde slå rot. Radikaler kom att tillsammans med den katolska fackföreningsrörelsen CFTC, reformvänster, trotskister och anarkister formera en allians mellan kristna och marxister som var direkt anti-kolonial och reformistisk under namnet Union de la Gauche Socialiste.

Det franska samhällslivet kryllar av politiska klubbar, cirklar, grupper, allianser och strömningar och denna s k andra vänster (la deuxième gauche) förenades i stor utsträckning inom det nya partiet Parti Socialiste Unifiée där Pierre Mendès France och lite senare också Michel Rocard blev centrala figurer. PSU var kanske mer en intellektuell gemenskap än ett politiskt parti, men det var där som motståndet mot den allt mer konservativa gaullismen kunde utvecklas under 1960-talet och det var ur PSU som president Francois Mitterrand så småningom skulle hämta sitt primära politiska stöd.

Experimentet med den andra vänstern – där kristna, liberaler, socialister och fackföreningsfolk enades – tog i stor utsträckning slut med Lionel Jospin 2002. En lång tradition av efterkrigsintellektuella med inspiration i sin tro, med vänsterliberala visioner och med en bejakande individualism tog slut. Namnkunniga intellektuella och politiker som står mitt i den här politiska ådran, vid sidan av de redan nämnda, är Jacques Delors, Pierre Rosanvallon och Gilles Martinet.

Var i Sverige finns den fruktbarheten och kreativiteten som återfanns i den andra vänstern? Jag vill hellre återupptäcka la deuxième gauche med sin öppna och politiskt fria attityd än försöka uppfinna någon ”tredje vänster”. Men var finns den politiskt nyskapande och intellektuella kombinationen av kristendom, liberalism, socialism, individualism och medborgarrättsrörelse i vårt samhälle?

Mer finns att läsa här och titta på här.

Intressant? Fler bloggar om kristendom, socialism, tredje vänstern.

Jag har också skrivit en bok om Pierre Mendès France och hans idéer om demokrati, medborgarskap och kolonialism: Colonial power and national identity (2008).

Annonser