Bär mig igen, bär mig ända hem

Läste idag ut Britta Hermanssons bok ”De vi ville bli” (2017) där Jerusalemfararna från Nås på 1890-talet blir en ram för hennes egen livsberättelse. Jag fastnade för en passage i boken som berör synen på tid (s 158ff). Författaren går runt på Scopusberget i Jerusalem där de utvandrade Nåsborna ligger begravda.

Hon skriver

Jag har bara anat snittet och dess nåd i mitt liv. Påminnelsen om att tillhöra ett sammanhang och en värld större än denna, Guds rike. (…) Ett snitt från evigheten, ett Kairos går igenom tiden. För många av oss stannar tiden men vi förstår inte att det är Guds närvaro. Bara rörs till tårar.

Så jag känner igen detta sättet att tänka om tiden.

Var och en står ensam på jordens hjärta, genomborrad av en solstråle. Och plötsligt är det afton.

Orden av Salvatore Quasimodo återkommer med jämna mellanrum i mina tankar. Precis som Leonard Cohens välkända textrad ”There is a crack in everything, that’s how the light get in.” (Anthem, 1982). Tillvaron är inte tillsluten, en transcendens gör sig påmind.

I Britta Hermanssons skildring blir förlossningen ett transcendent ögonblick, kontakt upprättas mellan evighet och nu. Barnet tränger sig ut, spräcker hinnorna och kommer till oss i nuet. Barnet kommer från den evighet som danat det, och möter vår tillvaro där minuterna tickar. Men just då står tiden stilla. I ett kort ögonblick finns kontakten mellan ett då, nu och sedan. Generationer möts i födelsens ögonblick.

På samma sätt, är döden en övergång till evigheten. Nuet blir för ett ögonblick stilla och evigheten träffar oss som en solstråle från en annan värld. Andningen blir lätt, fladdrig, resan är anträdd, några andetag och sedan är det stilla. Med en sista suck lämnar vi denna världen. Den döda finns inte längre kvar hos oss i nuet, bara kroppen blir kvar som en påminnelse om hennes plats i denna världen.

Vissa dagar är bra. Andra dagar är mindre bra. Det finns till och med riktigt dåliga dagar. Jag har haft min beskärda del av dem alla. Men varje gång denna stråle av ljus från evigheten träffar mig eller när jag når en ljus glänta i tillvaron, så blir jag stilla och alldeles tyst. Inga ord krävs. Jag vilar vid Guds fötter, jag är hemma. Jag är snart redo för en ny vandring i den timliga tiden.

Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. (J. Johansson)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.