November är inte min bästa månad. Sökandet efter ljuspunkter blir som mest intensivt i det stora svarta hål som breder ut sig mellan höst och jul, och som har namnet november.

I den andaktsbok jag läser, som jag uppskattar mycket, av Anders Wejryd tog några ord från i måndags tag i mig. Wejryd skriver a propos Jesajas ord om att Gud skapar en ny himmel och en ny jord att ”Vi är så vana vid att tänka oss att Gud är i det som var, men i de här skälvande dagarna kring domsöndagen påminns vi om att Gud kommer till oss i nutiden från framtiden.” (sid 292 min kursivering)

De där orden har jagat i mina tankar hela veckan. Gud kommer till oss från framtiden. Jag tillhör dem som brukar säga om händelser som man skäms för, eller som känns tunga i stunden, att om några veckor/år kommer händelsen att bli en anekdot att berätta. Min uppfattning är att tiden läker alla sår, men ärren blir kvar. Att Gud kommer till oss från framtiden betyder ju att hen redan är just i den framtida situation som jag ser framför mig. För Gud är tiden ingenting, det är vi skapade varelser som är fångade i rum-tiden, Gud är inte begränsad av den.

Gud kommer till oss från framtiden. De gav mig ett sådant starkt hopp. Som en förvissning om något jag inte ser men är övertygad om. Som ett löfte om en större tillvaro, en tillvaro obegränsad av tid och rum. Där, i detta flöde av ljus och hopp, där finns Gud. Och det ljuset gnistrar till när jag möter Gud i morgonmörkret i november. Som en reflex när Gud öppnar fönstret mot vår värld. Detta obevekliga men renande ljus smiter in när jag tänker på att Gud kommer till oss här och nu – i vår förkättrade rum-tid – från den framtid som ligger bortanför våra gränser. Framtiden är inte november. På det är jag säker 🙂

Annonser