Nedan en lätt redigerad version av min predikan i St Jakobs kyrka söndagen den 27 september 2015, den 17e söndagen efter Trefaldighet och temat var ”Rik inför Gud”. Första årgångens texter lästes.

Jag skall vara ärlig och säga att jag hade problem med dagens bibeltexter, jag tyckte det var svårt att hitta rätt perspektiv. Visst skulle jag kunna ha problem eftersom jag uppenbart tillhör den minoritet i vår värld som har materiell välfärd, både för personlig del och som samhällsmedborgare i Sverige. Jag, och de flesta i Sverige, skulle tillhöra den grupp som Jesus på sin tid talade om som ”rik”. Och därmed tillhör jag också en grupp som har ett större omsorgsansvar i vår värld än de som inte har mer än vad de absolut behöver, som mat, kläder och tak över huvudet.

Det är svårare för en rik man att bli frälst än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, står det i Matteus 19:24 . Och så är det ju i och för sig för alla, att bli förlåten genom att som individ leva efter Guds lag i varje detalj är en omöjlighet enligt evangelisk kristendom. Men alldeles särskilt svårt för den som är rik. Där dyker Guds nåd upp. Jesus Kristus gjorde det som jag inte kunde och Gud har därmed förlåtit mig och dig och oss alla för vår oförmåga och vår del i världens bortvändhet från Gud.

Poängen med dagens texter är att jordisk rikedom traditionellt sett uppfattas som ett hinder, ett svalg, mellan mig och Gud. Rikedom är ett möjligt hinder eftersom vi lätt kommer att älska vår egen förmögenhet, vår egendom och våra tillgångar så mycket mer än vi älskar medmänniskorna och Gud. Och det problemet gäller särskilt oss som tackat ja till Guds erbjudande och som ändå i global mening är rika.

Så visst borde jag haft problem med texten. Jag kan ju bara försöka trolla bort det faktum att jag som människa inte alls förtjänat att få födas i vårt land och därmed till möjligheten att använda mig av fri utbildning, god sjukvård och fungerande demokrati. Det är bara en lycklig slump.

Men det var faktiskt inte alls därför jag hade problem. Nej, tvärtom så tycker jag att vi lever i en tid där kritiken mot rikedomen, egendomen och girigheten är självklar i kristna kretsar. Påve Franciskus är en av de mest framstående kristna kritikerna och han försöker leva som han lär både i stort och smått. Vi hade också ett biskopsbrev i Svenska Kyrkan förra året, med klimatet i fokus, där en del av problemen beskrevs just som ekonomins rovdrift och vårt exploaterande av jordens resurser.

Så mina problem med dagens texter handlar mer om hur vi kan gå från detta idag nästan själklara konstaterande att rikedomen tenderar att vara ett bekymmer för mig som kristen. Hur kan jag låta bli att bara säga något allmänt om de självklara kraven på oss som har det bra att dela med oss till dem som har det sämre? För, och det vill jag understryka, att jag tillhör dem i världen som har mer än vad jag själv behöver för dagen förpliktigar mig att också dela med mig till dem som har det sämre. Det är närmast ett axiom för mig som kristen.

För att komma vidare med texterna bestämde jag mig för att ta till det tunga artilleriet, jag vände mig till förre ärkebiskopen i Svenska Kyrkan, K G Hammar. Han hade nämligen skrivit veckans textbetraktelse i Kyrkans Tidning. Om inte Hammar kan ge mig verktygen att tränga djupare och bakom texterna så kan ingen tänkte jag. Mycket riktigt, Hammar hade något att säga som satte mig på spåret. Så här skriver han a propos texten från Matteus idag:

Ni kan alltså inte tjäna både Gud och Mammon. Orden riktar sig till oss som vill tjäna Gud och lever under en neoliberal ekonomisk världsordning. Hur skall vi hantera den inbyggda konflikten utan att gå sönder? Är det så att vårt inre öga är grumlat så att vi inte ser verkligheten som den är? Flyr vi in i en inre andlighet för att vi inte klarar av att möta utmaningen? Eller förvandlas vi till ytliga moralister som söver hjärtat anklagelser med fullt synliga manifestationer?

Det där var väl inga verktyg tänker ni nu, det där lät ju bara rätt jobbigt faktiskt. Att ”fly till inre andlighet” och ”söva hjärtats anklagelser” är ju inte precis sådant man vill höra eller tro om sig själv. Eller hur? Men det är då Hammar i fin retorisk ordning öppnar och sedan löser upp dilemmat.

Han skriver så här:

Kanske ligger det ändå en hoppets utväg i Jesu ord: där din skatt är där kommer också hjärtat att vara.

Och sedan fortsätter han om just den utvägen att den kan uttryckas så här:

Eller uttryckt på ett annat sätt: att älska det som Gud älskar.

Med hjälp av Hammars perspektiv började jag se texten på ett annat sätt. Ja, den handlar om rikedom och om att tjäna Gud och inte låta rikedomen komma mellan mig och Gud. Men den handlar framför allt om min relation till Gud. Alltså om min egen relation till Gud. Om jag flyttar mig lite åt sidan, slutar stirra på rikedomen och börjar titta på mig själv istället så förskjuts textens innebörd lite grand.

Att tjäna Mammon innebär i texterna att försvära sig åt egendomen och rikedomen, att låta glädjen över att berika sig, över att äga och över den makt som ägandet ger komma emellan mig och Gud. Jag tror att Gud anser det så självklart att vi som tillhör den globala överklassen skall dela med oss till de egendomslösa att det inte behöver sägas. Istället är det lusten till rikedom som är problemet.

Men det som är viktigt är att se med Guds blick på världen, att älska det som Gud älskar, för att citera Hammar igen. Om min skatt är hos Gud som texten säger, om min lycka är att vara med Gud och vara en del av Guds verk i världen, ja då blir också allt annat runt omkring mig verktyg i Guds värld. Om min skatt, min verkliga rikedom, min rikedom inför Gud, är min kärlek till medmänniskorna, till Gud och till den värld som hen har skapat, ja då blir ju faktiskt min egendom underordnad denna kärlek. Om jag äger eller inte, om jag är rik eller inte, blir underordnat den stora frågan om min relation till Gud. Det är inte pengarna eller egendomen som är det onda, det är kärleken till pengar som är roten till allt möjligt ont. Alltså girigheten, att söka efter mer och mer, efter status, rikedom, egendom och fler prylar. Driften  att berika sig tenderar att bli starkare än driften att vara Guds medskapare och medhjälpare i världen.

Om jag älskar Gud över allt annat, alltså mer än det materiella som jag äger, och mina medmänniskor som mig själv, då blir min personliga egendom istället ett medel för Guds verk. Min jordiska rikedom, mitt hus, min bil, mina böcker eller vad som helst är något som blir en förlängning av min relation till Gud. Jag kan med hjälp av pengar skänka till dem som behöver mat och kläder, jag kan med ett hus upplåta mitt det åt gäster som behöver, jag kan med en bil köra gamla eller andra som behöver till kyrkan eller läkaren och jag kan lära barn att läsa eller ge vuxna tillgång till ny kunskap. Enda möjligheten att hantera det dilemma som K G Hammar målade upp är den ömsesidiga kärleken mellan mig och Gud, i ljuset från den kärleken bleknar frågan om rikedom och ägande som hinder. Gud har ju älskat mig hela tiden, det är när jag inser det som min egen kärlek till Gud och till den värld hen skapat kan börja växa.

I Matteus evangelium, det tolfte kapitlet, talas om hädelsen mot anden. Där sägs att den enda synd som inte kan bli förlåten är just hädelsen mot anden. Vad betyder då detta att häda anden? Jag uppfattar Jesus som att en hädelse av anden är att förneka Gud som Gud, att förneka förlåtelsen och Guds nåd, genom att helt enkelt vända ryggen åt den andliga erfarenheten. Rikedom och pengar har, precis som det talas om i vår text om Guldkalven från Andra Mosebok, en förmåga att just förvända blicken på oss. Vi vänder oss bort från Guds nåd och från Guds kärlek för att istället låta våra ögon smeka det vi äger och det vi skulle kunna äga om vi bara fick ännu lite mer pengar eller tillgångar. Vi jämför oss alltid med dem som har mer, aldrig med dem som har mindre. I den meningen hänger girighet, alltså denna önskan att tjäna Mammon som det sägs i texten, samman med att också vända ryggen åt Gud. Vi kan inte tjäna två herrar, men vi kan tjäna Gud och låta rikedomen bli verktyg i den tjänsten. Vi kan låta Mammon underordnas den verklige Herren, nämligen Gud.

Så, ja, vi kan trots allt leva nära Gud i den här världen, så impregnerad av kapitalismens, ekonomismens och marknadsvärdets logik. Vi gör det genom att placera vår skatt, objektet för vår kärlek, hos Gud och därmed ser vi på världen med Guds ögon. Och när vi ser på världen med Guds ögon då ser vi med ömhet på världen, på alla människor, djur och varelser, på allt levande och på allt det som vi som människor åstadkommit. Ur den ömheten föds en vilja och kraft att använda oss själva, det vi äger och det vi har tillgång till, för att utföra Guds verk i denna värld. En del av det verket är också att klarsynt kritisera politik och livsstil, att idka självreflektion som kyrka och att leva ut vår profetiska kallelse i samhället. Det uppdraget gör just oss, som lever i ett så gott och rikt land, till viktiga röster för Guds kärlek i en värld där de mäktiga och rika till stora delar har vänt Gud ryggen.

Vi är skapade som Guds avbild och därmed också till Guds medskapare, men det kan vi bara vara så länge vi lever i den tajta kärleksrelationen med Gud, nära, nära, nära Gud och därmed också nära varandra.

Låt mig sluta med ett citera ett par rader ur psalmboken, psalm nummer 769:

Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Annonser