På den trettonde söndagen efter Trefaldighet läser vi de för många välkända texterna om medmänniskan. Vi har möjligheten att återknyta bekantskapen med såväl den barmhärtige samariern som brodermordet på Abel. Men i episteltexten, som också den hämtas från ett känt bibeltställe (Första Johannesbrevet 4:7-10) gömmer sig en mening som i sig själv bär hela det kristna budskapet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

För mig har dessa rader alltid varit mitt mantra, min hemliga mandala när livet varit som svårast. Att påminna sig om att tron inte handlar om att jag skall älska Gud tillräckligt mycket för att han skall vara nöjd med mig, utan istället i det ofattbara faktum att han älskar oss och t o m tog del av alla våra villkor i denna världen när vi svikit honom.

Kains mord på Abel, från dagens texter, är ju det första av de brott som dödens och ondskans intrång i världen skapar. I den meningen är det ju ofattbart att Gud älskat mig först, och fortsätter att älska mig oavsett om jag älskar honom tillräckligt mycket. Men kärleken är självutgivande, uppoffrande och … ologisk! Och det är kärleken som får världen att fungera såpass bra som den trots allt gör.

Guds kärlek fanns där från början och det är ur den hela skapelsen uppstod. Oavsett vad jag kan och orkar så består den kärleken. Mitt uppdrag som medmänniska består i att lära känna denna kärlek och föra den vidare ut i den värld där jag själv finns.

När jag var så övergiven som en människa kan vara, släppte taget om livet och sa till Gud att jag dög ändå inget till – då slutade inte han älska mig. Men det förstod jag ju inte förrän efteråt, förstås. Kärlekens ologiska hemlighet är att den inte kräver någon motprestation och för mig som kristen är kärlekens hemlighet hela skapelsens goda drivkraft. Det är medmänniskan som behöver Guds kärlek och vi är kärlekens fotfolk i denna världen.

Annonser