Långsamt återgår min verklighet till lite vanlig vardag efter chockvågen från Oslo och Utöya. När attentaten mot World Trade Center i New York inträffade år 2001 minns jag att jag framför TV-bilderna repeterade tyst och högt, oavbrutet som ett mantra, ”världen blir aldrig sig lik igen”. I någon mening är förstås världen aldrig sig lik, men vissa händelser kastar världen åt sidan på ett mer resolut sätt än den vanliga vardagslunken. Illdådet, massakern och det politiska angreppet från Anders Behring Breivik lämnar mig förändrad, men det är förstås ingenting jämfört med hur verkligheten rivits itu för alla dem som förlorat någon kär vän eller familjemedlem.

Jag har studerat nationalistiska rörelser och olika former av politisk mobilisering kring nationella projekt – både frigörande och exkluderande – i nu snart 25 år. Jag har gråtit ibland över berättelserna från Algeriet, Indokina eller massmorden under andra världskriget. Då och då har jag misströstat om Europas förmåga att hantera sin konfliktfyllda nationella historia och skrämts av den historielösa, naiva och anti-intellektuella populistiska nationalism som då och då strömmar fram. Jag har följt de fascistiska idealen från tiden före Dreyfus-affären och från kontra-revolutionen (alltså den mot 1789 års revolution) fram till dagens kontinentala idéströmningar kring främlingshat och islamofobi. Under senare år har jag också sett hur en nordamerikansk vit makt-miljö kommit att legeras med nynazistiska och högerextrema nordiska tankeelement, liksom hur en anti-muslimsk retorik har påverkat såväl populistiska som traditionella nationella ideologiska miljöer.

Anders Behring Breivik är bärare av den exkluderande nationalistisk retorik och av den föreställning om västerlandets överhöghet som väglett så många fruktansvärda politiska projekt i Europas historia. Han som individ har tagit dessa idéer till intäkt för att se sig som frälsaren, riddaren eller räddaren från detta onda som hotar. Resultatet är fasansfullt och lämnar ingen människa oberörd.

För mig har händelserna gett en än större vidd åt mitt eget arbete, allvaret i den uppgift som jag delar med många andra har blivit än större. Vi behöver bli än bättre på att rusta oss för att ,möta dessa föreställningar, bättre på att argumentera, bättre på att stå emot hatet och elakheten, bättre på att stödja varandra i förmåga till tolerans och öppenhet och bättre på att belysa och analysera samhällsutvecklingen. Det är mer eller mindre omöjligt att på förhand upptäcka en individ som Breivik, men det är möjligt att i en gemensam debatt dekonstruera de ideologier som ger sådana som honom näring och det är möjligt att genom ömsesidig upplysning och delad kunskap rusta oss än bättre för att förmå att leva vidare i ett samhälle sådant som vi vill leva i: demokratiskt, respektfullt och solidariskt.

För mig personligen blir den analytiska uppgiften än mer uppfordrande. Vi behöver alla bli än mer medvetna om hur vi gör det vi gör och hur vi fyller vår roll samhällsmedborgare i den gemenskap vi lever.

Läs också min debattartikel i ämnet i Dagen.

Annonser