Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon människas vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13)
Jag hör Choralernas ”Befriad”. Kan inte låta bli att sjunga denna text högt för mig själv efter att ha läst Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärds senaste bloggpost om församlingsmedlemskap. När musikalen ”Befriad” hade premiär 1973 gjorde den ett helt outplånligt avtryck i mitt kristna liv. Vinylskivan har följt mig på slingriga vägar och notböckerna har jag skaffat på senare år. För mig är detta Kristus i ett nötskal.
I tidningen Dagen och på andra sajter och bloggar har det uppstått en debatt om medlemskap i en kristen församling mot bakgrund av att Saronförsamlingen i Göteborg (som är Evangeliska Frikyrkans största församling) säger sig välkomna homosexuella som medlemmar – om än ej på förtroendeposter.
Stefan Swärd föreslår nu ett graderat medlemskap i tre nivåer där biljetten till uppgradering är graden av närvaro, verksamhet och ledarskapsutbildning. Detta tänkande återfinns enligt uppgift redan i en pingstförsamling i Malmö.
För mig kan det aldrig finnas någon annan väg till Kristi kyrka – och då menar jag vare sig byggnaden eller ett särskilt samfund – än trons väg. ”Åt alla dem” skriver Johannes ovan, ”som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”. Han sa inte ”åt dem som jobbade särskilt mycket” eller ”åt dem som hade en viss sexuell läggning” eller ”åt dem som hade gått ledarskapskurser”. Han sa ALLA, åt ALLA dem som tog emot Jesus, som tror på hans namn och blir födda på nytt gavs rätten att bli Guds barn. Dop och bekännelse är tecken i den mänskliga i tiden och rummet för den omvändelsen och därför medlemsgrundande i kristna samfund och kyrkor.
Menar Stefan Swärd att medlemskapet i en kristen församling är något slags föreningsmedlemskap ungefär som i en fackförening eller idrottsförening? Att det alltså är en slags verksamhet att vara kristen? Om man tar honom på orden så kommer en mängd kristna människor att ställas utanför de församlingar som Swärd vill skapa ety de inte är tillräckligt aktiva, inte har gått coachutbildningar (kan någon göra något utan s k coach numera?) eller inte går tillräckligt ofta till kyrkan. Snart begär väl Swärd husförhören tillbaka.
Den stora kristna kyrkan består av alla oss som bekänner oss som efterföljare till Jesus Kristus. Av alla oss som tagit emot befrielsen och försoningen som Jesus gav med sin död och uppståndelse. Vi organiserar oss i olika samfund och kyrkor eftersom vi som individer är olika och har fått med oss olika traditioner.
Att sätta upp andra villkor för medlemskap i något av dessa samfund och kyrkor än de villkor Jesus satt upp för rätten av bli Guds barn är att inkräkta på Jesu försoningsdöd. ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och sonens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er” så säger Jesus enligt Matteus evangelium kapitel 28, versarna 19-20.
Och vilka bud är det? Jo,säger Jesus ”mitt bud är att ni skall älska varandra” (Johannes 15:12). På ett annat ställe säger Jesus att det viktigaste budet är att älska Herren din Gud av hela din själ och ditt förstånd och din nästa som dig själv (Mark 22:37-39). Jag ser inte att det står något om coaching eller aktivitet…
Nej, Stefan Swärd och EFK verkar på väg någon annanstans än dit Jesus gick – jag beklagar detta djupt, både personligt och utifrån en kristen ekumenisk synpunkt.
Emmausvandrarna 
Trots att Jesus tar emot oss i kärlek och nåd och utan några speciella CV:n, verkar en del mena att vi ska avbetala nåden med mängder av gärningar.
Så bra skrivet! Jag blir själv illa berörd av det Stefan Svärd skriver om. Det här behovet av rätt och fel , bättre och sämre som genomsyrar hans blogg gör mig modfälld. Då känns det fint att se att någon annan uppfattar kärleken i tron. Tack för det.
Jag instämmer: Klokt och vackert skrivet! Medlemskapet bör förstås som en riktningsangivelse för mitt liv, inte en positionsangivelse!
Alltså, det där med medlemskap är ju en väldigt svår fråga. Jag delar inte alls Swärds syn på det hela, men nog måste det väl ändå sägas att en mening som ”Snart begär väl Swärd husförhören tillbaka” är lite grann att kasta sten när författaren sitter i glashus? Jag menar inte att argumentera mot personen, det bara föll sig så lämpligt att ta nedanstående exempel när en länk till Metodistkyrkan finns i listen till höger.
”Redan under sin studietid i Oxford bildade de båda bröderna Wesley 1729 en liten studentförening ‘till fromhetens befrämjande’. På grund av deras stränga program och metodiska tillvägagångssätt kallade man dem även hånfullt ‘metodister’. Detta namn skulle de få behålla i alla tider. 1729 var det ännu ett spenamn, tvåhundra år senare ett hedersnamn på 30 miljoner troende i hela världen.”
ur Kyrkan Lever av Günther S Wegener, 1961
Med detta menar jag framför allt på att frågan om medlemmar är svår. EFK är knappast första samfundet som överväger gränser för vem som är medlem. En tanke som slår mig är att en kyrka som höll till i katakomberna inte heller lär ha accepterat vem som helst som gjorde anspråk på att ha tagit emot Hans namn. Jag kan ha fel, det här är spekulerande, men det känns rimligt.
Metodistkyrkan utdelade (i England under John Wesleys ledning) intyg åt de medlemmar som ”tog aktiv del av församlingens liv” vilket ledde till att man kunde ha verksamma församlingar där alla medlemmar hade uppgifter. Sektartat? Kanske. Men det är fortfarande en svår fråga vad medlemskap i kyrkan innebär.
Som kristen, har man då någon plikt? Du nämner några bud, och det kanske stämmer. Men jag tror att en viktig fråga är vad en församling ska vara. En skara av Utvalda? Det har vi just förkastat. En skara av människor där stora delar inte tagit emot Hans namn? Jag är inte säker, men något säger mig att Svenska Kyrkan i dag faktiskt inte fungerar till fullo. Och nej, det finns inga perfekta församlingar och medlemsantalet (och dess utveckling) säger inte allt, men å andra sidan: vad i Svenska Kyrkan säger något om henne och hur hon fungerar?
Ursäkta, det var inte meningen att sparka på Svenska Kyrkan, blev lite tagen av ögonblicket. Men en församling måste vara något som kollektiv, och vad är detta kollektiv? Och hur blir man en del av detta? Kan man vara kollektivansluten utan att vara aktiv?
Kan man verkligen vara kyrkligt kristen? Och i så fall, kan man vara det ensam?
Några tankar som dök upp när jag läste inlägget. Ursäkta om jag tjuvbloggar i ditt kommentarsfält.
Vänliga hälsningar
//John Fhager
Tack för alla kommentarer. Detta är en viktig diskussion.
Jag är ju på intet vis emot medlemskap per se (bekännelse och dop är brukliga grunder) utan tanken att det är min aktivitet, min förmåga, min ”nivå” som avgör medlemskapet och inte tron. Människor lever genom många faser av sina liv, dessa faser har ingen betydelse för tillhörigheten till Kristus och därför bör de inte heller ha betydelse för tillhörigheten till församlingen.
Församlingssynen skiljer traditionellt post-frikyrkorna från Svenska kyrkan men det vore olyckligt för det kristna livet i Sverige om post-frikyrkorna sökte en allt större exklusivitet.
En liten randanmärkning – metodismen var en väckelserörelse inom Anglikanska kyrkan. Medlemskap var därmed inte riktigt poängen från början, snarare om man ville vara en del av denna väckelse. Idag är alla post-frikyrkor institutionaliserade, det är skillnad./V
Jag blir både fascinerad och lite skrämd av det här behovet av ”elitism” som jag upptäcker på fler och fler ”kristna” bolggar. Det är inget utmärkande för kristna eller troende, utan i min värld ett uttryck för en oförmåga att ta till se fler och fler världsbilder. Det faller ju under orimlighet, det här att alla ska tro på ett visst sätt eller vara lika aktiva. Jag kanske är ute och cyklar, men jag tycker att reaktionerna är snarlika det som sker i ett land i lågkonjunktur. Då blir många missunsamma och ifrågasätter invandring etc. När människor i allmänhet börjar dra sig undan organiserad religion och kyrkornas medlemsantal krymper, så blir reaktionen av exklusivitet tydligare när man försöker hitta medel att attrahera de större massorna. Jag vet inte om jag förklarar mig otydligt så här på sena timmen, men för mig är likheten till samhället i stort väldigt tydlig. De flesta blir ”snålare” och ser om sitt eget hus när ”lågkonjukturen” visar sitt ansikte.
Intressant diskussion bland vandrarna. Förstod först inte de negativa reaktionerna men anar nu att vi blickar från var sina håll. Jag ser det som relevant att jag som människa kan välja ”aktivitetsnivå” som kanske förändras över tid – utifrån mina behov, därför tyckte jag att det ligger en del i Stefan Swräds resonemang, även om jag inte köper det rätt av. Men man kan också se det från församlingsdhåll; då blir det en sorts maktens filtrering och gruppering.
Jag är inte säker på att framtidsmänniskan väljer livslånga medlemskap, då kan ett mer flexibelt system vara intressant.
Eller som CG Hjelm sa till den (över)fromma tanten som saligt uttryckte: ”Jag är inte medlem i någon församling, mitt namn är skrivet i himlen!” CG anmärkte: ”Då tycker jag tant ska flytta dit, man ska bo där man är skriven!”
Den inledande Jesustexten i Vandrarens blogpost anger hur jag ser på medlemskapet. Jesus välkomnar i öppenhet alla som vänder sig till honom.
Översatt i medlemskap blir det att var och en behöver ta ställning till om jag vill följa Jesus och om jag vill bli medlem i en församling. Att sedan församlingen skulle gradera på det närmast cyniska sätt som Stefan Swärd ger uttryck för, det känns obegripligt. Min första association när jag läste Swärds inlägg, det kan jag erkänna, gick till Sovjetsystemets kommunistparti. Det är inte vår uppgift att sortera eller exkludera utan att ta vara på människors vilja och lust att lära känna Jesus och att växa tillsammans med honom och varandra.
Tack för övrigt för en intressant och läsvärd blogpost!
/Cecilia DE
Vill åter tacka för alla konstruktiva kommentarer. Jag för debatten ett steg till i en ny post./V