Svenska Dagbladet har idag gjort vad medier ofta gör i tider av Pridefestival nämligen berättat att många frikyrkliga samfund är negativa till homosexualitet. Men det är en ytlig journalistik som missar det viktiga i sammanhanget – att HBTQ-frågorna i praktiken är i kraftfull rörelse inom frikyrkligheten. Vi som tillhör frikyrkorörelsen vet att de enkla fakta som anges av olika kyrkoledare eller kan läsas i skriftliga presentationer sällan är hela sanningen, och ibland inte sant alls i praktiken.

SvD anger att Evangeliska frikyrkan inte tar emot medlemmar som är homosexuella samtidigt som en av samfundets största församlingar – Saronförsamlingen i Göteborg – öppnar församlingsmedlemskapet för homosexuella som lever i relationer med en partner. Att homosexuella redan förut kunnat vara medlemmar är självklart eftersom ingen frågar efter din sexuella läggning när du blir medlem i en församling, det har alltid varit den s k utlevda homosexualiteten som varit stötestenen. Metodistkyrkan, som är min egen kyrka, anges inte ta emot homosexuella medlemmar. Inte heller där ställer någon frågor om din sexualitet och jag vet av egen erfarenhet att de lokala församlingarna bryr sig mycket litet om de svar som anges på kyrkans hemsida (alltså att homosexuella handlingar inte är förenliga med kristen lära). På samma hemsida anges också att Metodistkyrkan anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet – hur många tar detta på allvar i dagens Sverige? För övrigt går nu Metodistkyrkan samman med Missionskyrkan och Baptistsamfundet som båda bejakar homosexuella relationer, något som gör tolkningarna av svaren på SvD:s enkät än mer otydliga.

Det är otvetydigt att det finns homofoba attityder, särskilt i äldre generationer, inom både frikyrklighet och andra kyrkor. Men läget på marken förändras idag fortare än kartan, och som alla vet är det då marken som gäller. Frikyrkorörelsen har gjort en resa i HBTQ-avseende som väldigt många journalister och andra utanför rörelsen inte uppmärksammar.

Det finns många spännande uppslag och artikelidéer kring livsstilar och identitet inom frikyrkans ram, och de flesta handlar om kreativa och utvecklande konflikter som aldrig syns i officiella dokument eller i svar från formella ledare. Jag tror att de flesta egentligen vet det, men det passar liksom inte in i en svart-bild av kristna människor. Alltså vilar medierna trygga i sina egna fördomar. När får vi den spännande debatten mellan EFK och Sarons på medieagendan? När ställs de intrikata frågorna om hur de tre kyrkorna som nu går samman  skall samsas med olika formell syn på homosexuella relationer? Alla vi som slåss för förändringar även på formell nivå osynliggörs i medierapporteringen, förändringen inom kyrkan försvåras och bilden av en homogen homofob frikyrka lever vidare – till förfång för den stora grupp människor vars rättigheter behöver stärkas på alla nivåer.

För undanröjande av alla missförstånd; Ja, jag bejakar samkönade äktenskap, homosexuella relationer och homosexualitet och tycker inte att frågan om vilken sexualitet man har är någonting att göra sak av i relation till kristen tro överhuvudtaget.

Annonser