”Det måste bli livstid…men det finns egentligen inget straff som är tillräckligt. Det är för j–igt att vi skall betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det.” Så säger Carina Höglund till Aftonbladet idag om sin dotters mördare Anders Eklund som åtalas imorgon.

Hennes ord borde aldrig ha kommit på pränt i Aftonbladet, lika lite som dotterns begravning skulle sänts i TV på hennes begäran. Ett brottsoffer är inte rätt person att utala sig vare sig om påföljden för den dömde eller få bestämma mediernas publiceringspolicy. Jag önskar verkligen att Carina Höglund kunde fått ha sin sorg och vrede för sig själv och få dela den med familj och vänner. (dålig uppkoppling därför ej länkar)

För av är det hon säger? Hon säger att det skulle finnas något som var ”tillräckligt”, ja hon säger att det inte finns det, men uttalandet innebär att det finns en måttstock. Något skall mätas mot något annat. Ingenting får hennes dotter tillbaka i livet. Vad skulle kunna vara ”tillräckligt”? Hon säger sedan att samhället inte borde bekosta brottslingens uppehälle under fängelsevistelsen. För mig framstår uttalandet som en önskan om dödsstraff. Särskilt med tanke på den måttstock hon sätter upp i meningen innan. Slutligen säger hon att brottslingen inte ”är värd” det, alltså att sitta i fängelse på samhällets bekostnad. Hon gör alltså skillnad mellan människors värde beroende på deras handlande. Människovärdet är således större för en person som inte dömts till fängelse än en som dömts enligt Höglund. Sammantaget framstår Carina Höglund som representant för en önskan om dödsstraff, eller möjligen livstids internering på vatten och bröd under förutsättning att man arbetar ihop till sitt uppehälle.

Att brottsoffren ges möjlighet att uttala sig om dom och påföljd och dessutom innan åtal är väckt, skapar utrymme för oförsonlighet i kriminaldebatten och låter personlig hämnd bli en faktor som förväntas påverka lagstiftningen. Ett sådant samhälle är inte civiliserat.

Jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna förlåta en människa som tagit mitt barns liv. Jag skulle säkert hata den människan intill min sista stund. Men jag är fullständigt klar över att det inte är och inte bör vara jag som utdömer straff för den handlingen. Till slut får jag i så fall vila min vrede i orden ”min är hämnden säger Herrren”. Skulle du förresten själv vilja vara en barnamördare?

Annonser