I Svenska Dagbladet idag skriver jag om kriminaljournalistikens fokusering av brottsoffer och anhöriga. Jag menar att när berättelserna om offer blir journalistikens centrala tema så implicerar det också att gärningsmännen demoniseras, trycks ut ur den mänskliga gemenskapen och uppfattas som något som samhället kan och bör exkludera.

Kriminalitet är naturligtvis inget som något samhälle är stolt över, men dels är kriminaliteten en konstruktion i det aktuella samhället och dels kommer alla samhällen som består av människor att inrymma såväl ont som gott. Jag menar att mediernas fokusering på brottsoffer leder många medborgare att anamma en syn på sina medmänniskor som antingen offer eller gärningsmän. I realiteten är vi förstås alla bådadera. Att brott som mordet på den lilla flickan i Dalarna är avskyvärt vet vi utan att medierna talar om det för oss. Vad medierna skulle kunna göra är att skapa förståelse och mening även i det mest avskyvärda. Istället får vi ta del av en rapportering som placerar gärningmän och brott utanför vår förståelsehorisont.

Som kristen vill jag bejaka varje människas potential att bli det som hon är ämnad att vara. Och jag vill bejaka möjligheten av en genomgripande förändring hos varje individ. För många år sedan fanns det ett fängelse i centrala Göteborg (Härlanda fängelse) dit jag och en del av mina trosfränder åkte då och då för att sjunga för internerna och äta tillsammans med dem. Jag betvivlar att den typen av försök till rehabilitering pågår i dagens kriminalvård. När jag tillsammans med min man vid ett annat tillfälle tog upp frågan om mediernas svartvita bild av brottsligheten i samband med Malexander-rättegången fick vi ett långt och välformulerat brev från en intern som tackade oss för att någon utanför murarna gav gärningsmännen ett människovärde. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet vädjade för några veckor sedan representanter för fängelsernas förtroenderåd om en kriminalvård värd namnet. Klimatet i dagens kriminalvård är brutalare och fokus ligger på säkerhet, inte på rehabilitering eller vård. Vem ställer sig upp och talar för mördarens mänskliga rättigheter idag?

Jesus avvisade inte någon enda människa, han sa t o m att det var de allra mest utsatta som var hans primära målgrupp. – Det är inte de friska som behöver läkare, jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga utan för att kalla syndare, var hans svar på varför han umgicks med de som var utstötta ur de judiska samhället (Mark 2:17). Som kristna måste vi stå upp för de dömdas rättigheter och värna om varje människas möjlighet till förändring. Jag är väl medveten om att besvikelserna står på rad – det ändrar inte den kristna kallelsen. Det finns grupper som tar stort ansvar, särskilt för missbrukare, LP-stiftelsen är en. Men var finns de vanliga kristna församlingarna i arbetet med att rehabilitera f d interner? Finns det någon församling som ger åtminstone en söndagskollekt till Kriminellas Revansch I Samhället, KRIS? Säg gärna att jag har fel.

Annonser