Jag hade igår privilegiet att få vara samtalspartner i ett efter-pjäsen-samtal på Stadsteatern kring brottsoffer och gärningmän. Pjäsen som publiken sett var ”De Onda” som behandlar mordet på en två år gammal pojke i England, dödad under grymma former av två äldre barn. Många av frågorna behandlade straff. Hur skall vi se på straff? Och varför är fokus så starkt på straff nuförtiden?

Jag tror inte att straff är vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för försoning. Och försoning är den enda väg ett samhälle har för att kunna använda ett brott konstruktivt. Om den individuella handling som innebär att en människa dödar en annan människa skall kunna få någon positiv följd så måste vi gå försoningens väg. Och straff gör vare sig till eller ifrån i det avseendet. Straff utan ansvar är till och med destruktivt, det lär den straffade godtyckets lag. Straffet blir just en kränkning av det egna jaget, något som stärker känslan av orättfärdighet och gör en försoning närmast omöjlig. Straff efter att ha tagit sitt ansvar är möjligen funktionellt för samhället, men det tillför inget för individen. Insikten finns där ju redan och förändras inte av straffet.

Tyvärr har teologen Ann Heberlein fått stort utrymmet för sina idéer om vår rätt till våra hämndkänslor, rätten att hata en barnamördare och kravet på att straff utmäts i enlighet med ”det allmänna rättsmedvetandet”. Heberlein berättar i Sändaren att visst får vi hata en barnamördare, bara vi inte agerar i enlighet med känslan (ej på nätet). I Kyrkans Tidning talar hon om vikten av straff (endast för prenumeranter) och i Svenska Dagbladet talar hon om skuld. Heberlein blandar konsekvent ansvar, skuld, straff, offer och kränkningar i en enda osalig röra.

Ansvar kräver inte straff, ett offer kräver inte en gärningsman och kränkning kräver inte skuld. Ingen av oss är en ö, vi är alla del i en stor social struktur inom vars ramar våra handlingar har mening – må de vara onda eller goda. Vårt samhälle lägger dock sedan några decennier allt ansvar, all skuld och allt straff på individen. Heberlein har fel. Viljan att skylla ifrån sig – det hon kallar ”sossetänkande” i Svenska Dagbladet – är snarare ett försvar av den egna identiteten i ett samhälle som tycks helt besatt av individuella framgångar och därmed lägger alla misslyckanden på individen.

Som kristen kan jag inte på något sätt godta vare sig rätten till hat, hämnd eller straff som en väg till försoning. Under 1970-talet var det samhällets ansvar att ge barn och ungdomar en god kultur, en bra uppväxt och en öppen fostran. De barnen är runt 40 år idag. Tonåringar och unga som skär sig, svälter sig, utagerar och slåss är alla uppvuxna under individualismens decennier. De straffar sig själva så det räcker och blir över.

Försoning kräver att vi förstår, ser mening och kan gå vidare. Strafftänkande och skuld för inte framåt i det avseendet. Evangelierna vittnar om återuppståndelse och nytt liv, om tolerans och öppenhet, inte om straff och skuld. Den vägen till ett fullt ut mänskligt liv är stängd, kvar finns bara förlåtelsen, försoningen och befrielsen.

Annonser