När jag inledde mitt feministiska uppvaknande var förlöjligandet av kvinnorörelsen, kvinnors erfarenheter och kvinnors rättigheter legio. När jag gifte mig första gången föll fortfarande inte misshandel av en kvinna i det gemensamma hemmet under allmänt åtal. Innebörden av det var att kvinnan som misshandlades själv skulle driva processen, något som innebar att många åtal lades ned eller aldrig väcktes. Kvinnan vågade inte. förmådde inte eller ville inte driva saken.

Under mina unga år tog jag djupt intryck av böcker som t ex ”Tvätterskan, sömmerskan, kokerskan. Livet i en fransk by genom tre kvinnoyrken” av Yvonne Verdier (sv 1981), Marilyn French ”Kvinnorummet” (sv 1978) eller Joyce Johnssons ”Biroller. En kvinnas ungdomsminnen från 1950talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac” (av 1984). Men redan under det sena 1980-talet började jag känna mig främmande i det feministiska rummet, under åren som följde tyckte jag att många yngre kvinnor missförstod både kvinnorörelsen och de värden som jag värnade om. När jag för flera år sedan läste ”Waking up in the men’s room” av Catherine Macleod (1998, tyvärr ej på svenska) var det som om entusiasmen vaknande igen.

För mig känns det som om det senaste decenniet är en förlorad period i kvinnorörelsens historia. Diskussionen om huruvida det finns kön leder in i en politisk återvändsgränd (oavsett att det är intressanta diskussioner) och låter enkla fakta komma i skuggan. Fortfarande har kvinnor som kollektiv mindre makt än män som kollektiv, fortfarande ägnar kvinnor mer tid åt hushåll och barn än män, fortfarande har kvinnor lägre lön än män och fortfarande kränks, förnedras  och förtrycks kvinnor i mycket större utsträckning än män. Och jag ser inga eller få tecken på politiskt intresse för dessa frågor, som borde genomsyra alla politikområden.

Kvinnors erfarenheter måste uppvärderas, beaktas och erkännas i ett gott samhälle. Kvinnors liv och kvinnors kunskaper måste jämställas med männens. En kvinna blir inte jämställd för att hon förnekar kvinnors historia och erfarenheterna som kvinna. Tvärtom blir världen sämre och mer enfaldig utan kvinnors erfarenheter. Men i vår värld ställs fortfarande det kvinnliga i skuggan av det manliga. Eftersom vi trots långtgående jämställdhetspolitik lever i ett patriarkalt samhälle så blir passivitet alltid detsamma som att gå bakåt. Feminismen har gått in i en analytisk fas där spännande diskussioner ersätter aktivt politiskt arbete. Vi behöver nu åter en praktiskt orienterad feminism, en feminism som pekar ut reformer och åtgärder och som griper in i kvinnors vardagliga liv, i alla sociala grupper.

Ev av de tidiga feminister som tydligen varit bortglömd under lång tid är Ellen Key. Hon anses av en del tillhöra de förkättrade särartsfeministerna som ansåg att kvinnor och män hade olika uppgifter i samhället. Personligen anser jag vare sig att detta är rimlig definition av särartsfeminism (som istället handlar om uppvärdering av kvinnors erfarenheter) eller är en vettig kategorisering av Ellen Key. Att Ronny Ambjörnsson nu återvänder till Ellen Key med en stor biografi är kanske en möjlighet att nyansera synen på Key och återuppväcka diskussionen om kvinnors rättigheter, erfarenheter och samhällets ansvar för en aktiv politik som främjar fullt medborgarskap för både kvinnor och män.

Uppdaterad 9/6 2012:

Recension av Ronny Ambjörnssons Ellen Key-biografi i SvD.

(Recension i pappers-DN också den 9/6 men DN tycks ha som princip att inte lägga ut sina texter på nätet så länge de känns nya och relevanta…)

Annonser