I Sverige finns av tradition dels ett flertal teologiska utbildningar vid universitet och högskolor och dels ett flertal församlingsanknutna utbildningar vid olika folkhögskolor i landet. Före Bolognasystemet var prästutbildningen en yrkesexamen i utbildningssystemet men sedan Bolognamodellen har införts är den teologiska utbildningen helt skild från den plats där man skall utföra sin tjänst. Lärare utbildas inte för att tjänstgöra i en viss skola eller kommun, teologin leder inte heller till tjänst inom ett visst samfund. Istället är teologie kandidat en vetenskaplig bas till vilken Svenska Kyrkan och andra kyrkor får lägga till de kunskaper som t ex en svenskkyrklig präst behöver. Det hindrar förstås inte att teologisk utbildning precis som lärarutbildning innehåller s k verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som innebär att man har praktik i kyrkor och församlingar.

I Sverige har utbildningsnivån för frikyrkans pastorer och ledare under senare decennier höjts. När jag växte upp fanns det samfund som ansåg att utbildning förstörde en pastor och att den bästa pastorn var en pastor som inte varit i närheten av en teoretisk religionsutbildning. Idag anses det normalt bland unga människor som vill bli pastorer, präster eller kyrkliga ledare att man läser på högskola och universitet. Själv sitter jag i styrelsen för en av de mer kvalificerade teologiska utbildningarna utanför de stora universiteten, Teologiska Högskolan i Bromma och är därmed förstås part i målet. Jag kan dock inte annat än känna sorg över nyheten att Evangeliska Frikyrkan (EFK), Alliansmissionen och Pingströrelsen nu enats om en helt egen pastorsutbildning.

Istället för att välja att använda sig av den sedan länge EFK-anknutna pastorsutbildningen på Örebro Teologiska Högskola/ÖTH (Örebro Missionsskola) har en ny utbildning sytts ihop med hjälp av folkhögskolekurser, distanskurs i Norge och fortsatta studier på ÖTH. Jag kan inte se något annat motiv för detta än att komma undan de kritiska perspektiv och den öppenhet i andliga, religiösa och teologiska frågor som befrämjas på de etablerade akademiska utbildningsanstalterna.

En person som önskar bli pastor inom EFK kan nu välja att läsa två år på någon av fem olika folkhögskolor – de platser som förut gav församlingsinriktad utbildning för resp samfund – vilka sedan genom distanstentamen på en norsk teologisk högskola (Höyskolen for teologi og ledelse i Stabekk) skall tillgodoräknas som 60 hp enligt Bolognamodellen. Därefter skall pastorsadepten läsa ytterligare två högskoleår men då på Örebro Teologiska Högskola för att få sin kandidatexamen! Rimligen bör man då förväntas läsa år 2-3 i den fyraåriga teologiska utbildning till pastor som redan finns vid ÖTH. En ordning som måste bli problematisk för programstudierna vid ÖTH.

Det enda rationella skäl till att EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen inte kan hänvisa sina blivande pastorer till ÖTH, THS eller andra etablerade teologiska utbildningar är att man vill ha kontroll över deras teologiska skolning och inte vill släppa dem till oberoende, akademiska och vetenskapligt respekterade institutioner. Redan annonseringen hos EFK av den utbildning som man nu ändå ratar andas en sådan inställning. Det är inte utbildningens kompetens eller höga klass som anges som det attraktiva utan istället att ÖTH är en ”formande miljö” och att man skall växa till en ”god medarbetare” i Guds rike. Goda medarbetare i Guds rike är vi när vi bejakar den längtan efter sanning, öppenhet och nya frågor som ligger nedlagd i oss alla som skapade varelser. Inte när våra tankar kröks in i ett på förhand uppställt böjningsmönster.

Hela den lösning som EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen valt andas inskränkthet, misstänksamhet mot kunskap och kritiskt tänkande samt sekterism. Tyvärr.

Annonser