Fem-milen i skid-VM är juvelen i kronan. Efter att ha följt detta extrema kraftprov från en varm och bekväm plats framför TV:n funderar jag på varför jag har så svårt att acceptera den s k mass-starten (alltså att alla startar i klunga och hela loppet blir en passa-på-varandra-lek) som ju är väldigt TV-mässig. Det är väl enda anledningen till att den helt slagit ut den individuella starten såvitt jag kan förstå. Är jag bara bakåtsträvare och tråkmåns som tycker att ”allt var bättre förr?” Eftersom det inte brukar vara fallet avseende andra saker vägrade jag att acceptera det argumentet. Och då gick det upp för mig varför jag vill ha individuell start och inte mass-start, och det är en djupt liggande värdefråga.

Att åka skidor i fem mil är en enorm prestation, att göra det i den fart och under de villkor som en tävling innebär är en nästan omänsklig prestation. Prestationer imponerar på mig och inspirerar mig, såvida de utgör en del i en människas kamp med sig själv och sin egen förmåga. I en mass-start är taktik avgörande och den som lyckas skaffa sig en free-rider-position gynnas. Hyllningarna går således till en person som visserligen utfört en stor fysisk prestation men där konkurrensen, taktiken, förmågan att utnyttja situationen och en viss slughet trots allt utgör själva nerven.

En individuell start kräver i högre grad att man gör sitt bästa, att man utnyttjar sina krafter maximalt och att man lägger upp loppet så att man själv har störst möjlighet att göra en bra tid. Att resultaten blir bättre (snabbare tider) är en sak men framför allt är prestationen inriktad på att använda sin talang, styrka och mentala uthållighet på bästa möjliga sätt. (Jag vet att man får mellantider men det blir ändå en mindre del av taktiken.)

För mig är värdet av att prestera knutet till att överträffa sig själv, inte snuva de andra på segern. Om jag gör mitt livs lopp så är det tillräckligt. Att jag förmår att utnyttja, disciplinera och förädla min egen person på ett sådant sätt att jag åstadkommer något utöver vad jag och andra förväntat sig – det är själva poängen med prestationen. Det goda som jag vill det gör jag inte, säger Paulus och betonar vikten av att kämpa den goda kampen.

Så det där med mass-start i fem-milen är ingen bagatell. Min ståndpunkt faller väl in i mina tankemönster och mina värderingar rörande livets mening. Kanske är det därför jag trots allt sitter kvar framför TV:n och ser hur Norge genom Peter Northug åter tar hem en guldmedalj. Jag håller dock för Norges ära Björn Dählies guld på femmilen i Albertville 1992 med individuell start ett snäpp högre.

Idag är det sista söndagen innan fastan – det är dags för karneval innan fastan. Först blåmåndag sedan fettisdagen och sedan askonsdagen. Fastetiden är en tid för eftertanke. I den eftertanken får femmilens värdegrunder och dessa psaltarord följa mig:  ”Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning.” (Ps 86:11)

Annonser