Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.