Tacksägelsedagen är den dag då altaret brukar smyckas med grönsaker, frukt och bröd. Det är tid att se på det vi har skördat efter årets arbete med att så, vårda och se grödan växa. I vår urbana tid är det mest folk med villor som känner igen sig, och kanske inte ens de. En del har växthus och andra har fruktträd. Men en försvinnande liten del av Sveriges befolkning sysslar idag med den helt avgörande produktionen av mat – dvs sår, plöjer, harvar och skördar, mjölkar kor och klipper och får. Icke desto mindre krävs allt detta fortfarande för att vi skall få mat på bordet och kläder på kroppen, om än i lägre grad än förr. Grönsakerna på altaret kan numera ses som en bild för något mer, för det som växer, frodas och sedan kan användas i våra liv.

Vi får så mycket gratis. Gratis i meningen att vi inte betalar för det i reda pengar. Soliga höstdagar, frisk luft, rent vatten i en skogssjö, vänliga leenden i svalen, en hand som håller upp en dörr, ett ”ursäkta du tappade…” på trottoaren och ännu en natts god sömn. Men det är klart att allt detta är något som vi skördar efter att ha sått och vårdat växten. Vi har ”investerat”, som vårt ekonomistiska nyspråk skulle säga, i relationer. Något som hela vårt samhälle kännetecknas av. Egentligen är hela livet en odling, en odling av den egna själen och kroppen, en odling av relationer och en odling av vårt intellekt. Vi behöver odla vår kärlek, vår vänskap och vår fördragsamhet. Om vi tänker på det sättet tycker jag att Tacksägelsedagen får en djupare och innerligare betydelse än att det handlar om vad som rent faktiskt växer i våra grönsaksland.

När Jesus frågar i Lukasevangeliet 17:17 ”var är de andra” då undrar han varför inte de nio andra botade spetälska kom tillbaka och sa tack utan bara denne ende, som dessutom var samarier (den tidens papperslöse?). Jesus var väl inte direkt typen som blev sur om man inte sa tack bara för att han händelsevis botat dem från den tidens pest, hans fråga går djupare. Ger vi verkligen Gud ära för allt det som vi dagligen tar emot i form av omtanke, respekt, kärlek och bröd för dagen? Det är inte meningen att vi skall gå och mumla böner på vägen till jobbet och sedan under arbetsdagen be ett visst antal gånger (andra religioner har satt detta i system) men borde vi inte ändå leva mer i en slags tacksamhetskultur? Är inte det också något som alla andra – troende eller ej – skulle få oerhört gott utav?

Som ett salt som genomsyrar allt kring sig så kan en tacksamhetskultur sprida sig över land och hav. Börja tacka i ditt inre, börja tacka människor du möter, börja tänka i termer av tacksamhet på det som du kan tacka för. Ingen människa kan vara glad i sorgen eller tacka för smärta – inte alls. Men i sorgen kan det finnas tacksamhet över den tid man fick tillsammans eller över den tröst som ges (jag medger att detta är ohyggligt svårt). I smärtan kan det finnas stunder av befrielse att tacka för, vila  eller glädje som för en stund gör smärtan uthärdlig. Jag kommer på mig själv när jag glidit in den där känslan av otillräcklighet, missmod, irritation eller småsinthet och inser att jag kan förändra min egen attityd genom att istället börja tänka på det som jag kan vara tacksam för. Det tråkiga försvinner ju inte – jag är fortfarande lika otillräcklig eller irriterad – men det hamnar liksom i bakgrunden. I förgrunden hamnar det som verkligen är viktigt: livet självt, familjen, hälsan, försörjningen, vännerna, fred, demokrati, kunskaper och mycket annat som ger våra liv innehåll och mening.

Jag rekommenderar gärna också Räddningsmissionens direktor Emil Mattssons tänkvärda text i Dagen om vad som varit Jesu prioriteringar idag.

I en artikel på Idagsidan i Svenska Dagbladet kan man läsa om ensamhet och att denna oftare handlar om hur man känner sig än om hur det faktiskt är.

Kol 3:17 Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Annonser