Lyssnade idag i St Jakobs kyrka till Ragne Franssons tankeväckande predikan över ett nästan sönderpredikat ämne: Den barmhärtige samariern. Denna trettonde söndagen efter Trefaldighet är det ”Medmänniskan” som är temat, och evangelitexten är just den om Den Barmhärtige Samariern (Luk 10:23-37).

Ragne visade hur Jesu pedagogik nästan alltid ställer de invanda mönstren på huvudet. En rik ung man frågar Jesus vem som är hans nästa. Jesus berättar sin vana trogen en liten berättelse. Vi får höra den för de flesta välbekanta historien om den halvdöde stackars mannen som blivit rånad på vägen, där såväl präst som levit passerar utan att ta notis, och sedan dyker den mest föraktade upp – samariern – och tar den skadade med till värdshuset och sörjer för honom.

Men, vad är svaret på frågan? Jesus säger inte triumfatoriskt, ah, alltså är den stackars mannen din nästa. Oh nej, Jesus ger istället den frågvise mannen en motfråga: Vem av dem som såg mannen menar du vara hans nästa? Den frågvise unge mannen svarar, förstås, att det var samariern.

Och, där står vi med Jesu omvända fråga, vems nästa är du? Inte ”vem är min nästa?” utan istället ”Vems nästa är JAG?”. Som Ragne påpekade så försvinner därmed välgörenhetsaspekten ur berättelsen. Det är inte länge fråga om att jag i min stora godhet sträcker mig ned mot min nästa och ger hjälp. Istället ser jag på min omgivning ur en jämlik och medmänsklig position – vems nästa är jag?

Annonser