Julevangeliet i vår tid?

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

På vägen till Emmaus lyssnade de, verkligen lyssnade

Idag är det återigen Annandag Påsk, påskhelgens sista dag. De stora tingen har redan inträffat, Jesus har överlämnats i översteprästens och därefter Pontius Pilatus händer, han har piskats och korsfästs. Och han har uppstått från det döda! Men idag, på Annandag Påsk läser vi berättelsen i Lukas evangelium om de två på vägen till Emmaus som fick sällskap med den uppståndne Jesus, utan att förstå det.

De är en berättelse som är alldeles underbart dramatisk, den är närmast filmiskt beskriven hos Lukas (Luk 24:13-35). De två männen samtalar med varann och in i samtalet kommer främlingen, mannen som inte verkar veta någonting om det som timat i Jerusalem under påsken! Alltså, var är twitter och facebook undrar man, med Judas i Jesus Christ Superstar? Tydligen tyckte vandrarna på vägen att det var udda att denne främling inget visste om den korsfäste Jesus. Att händelsen alltså hade så stort nyhetsvärde visar att den man vi talar om, Jesus från Nasaret, Josefs och Marias förstfödde, inte var vem som helst. I Romarriket var det vanligt med korsfästning/upphängning på påle, detta straff drabbade dock slavar och de lägsta samhällsskikten. Jesu död hade uppenbarligen väckt intresse och Emmausvandrarna fann det oväntat att deras sällskap inget visste.

Ändå var det just främlingens utläggningar av texterna (från dagens Gamla testamente) som livade upp dem. Han som inte visste något visade sig veta det mesta. Vi som läser berättelsen till slut vet att också vandrarna senare insåg att de hade haft sällskap med den man som de trodde var död och begraven. Men om vi stannar ett ögonblick vid stunden när vandrarna lyssnar på främlingen, som säger helt andra saker än de hört andra säga och än de förväntar sig, så finns där en lärdom: att lyssna noga efter det oväntade. Jag tänker mig att de båda först varit skeptiska (”han vet ju inget”) för att sedan vänta sig felaktiga tolkningar (”han är ju inte en av oss”) och därefter varit beredda att gå in och styra upp lite grand (”han verkar ju hygglig men har fått det om bakfoten”).

Istället börjar deras hjärtan ”brinna” och de vill inte släppa mannen de lyssnat på, de bjuder in honom på mat för att få fortsätta att lyssna och prata med honom.

Hur ofta gör vi så? (Det är inte sääääkert att det visar sig vara Jesus varje gång…) Handen på hjärtat, jag har själv fått lära mig den hårda vägen att inte vara så snabb i bedömningen av andra, inte alltid tro mig veta vad som är på väg att sägas utan istället lyssna till vad som faktiskt sägs. Våra relationer, våra samtal på arbetsplatser och i skolor, den politiska debatten, ja de skulle alla vara mycket bättre om vi lyssnade lite mer förutsättningslöst. Och inte önskar att varje samtal skall mynna ut i något som är rätt eller fel, ja eller nej, sant eller falskt. Livet är för stort för sådana dikotomier.

***

Jag lyssnade i veckan på två fantastiska små program i P1 som förtjänar att lyssnas på, från början till slut, och där åtminstone jag landade i en behaglig känsla av att när människor ser komplexiteten i vår tillvaro, ja då finns det också lösningar på de flesta konflikter.

Dels Tendens om romska migranter som ockuperat ett hus utanför Katrineholm, och dels Skolministeriet om vuxnas och barns uppfattning om tiggare och tiggande. Lyssna gärna!

 

 

Gud kräver inga slaktoffer, Gud ger liv

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Så säger Jesus enligt Johannes evangelium, kapitel tio och vers tio, andra delen. Jesus talar om fåren, alltså om oss människor, och om sin roll som den gode herden. Han varnar för tjuvarna som bara vill fåren illa, ja döda dem. I kontrast till dessa beskriver han sin roll i världen som livgivaren. För att vi skall ha liv, och till och med liv i överflöd.

Gud är skaparkraften, skaparen av människan och av vår tillvaro, Gud skapar liv. I Satans rike regerar döden. Om vi nu skall tala klarspråk. Gud älskar livet, ljuset, kärleken och återfödelsen. Satans bekymmer är att hens rike är sårbart för Guds krafter – ljuset tar bort mörkret, kärleken överskyler inte bara en myckenhet av synder utan skapar också både liv och öppenhet mellan människor, det är svårt att hata någon som älskar dig, döden må vara obetvinglig men i naturen och bland människor återföds varje år och i varje generation livet, och min tro är att våra liv här inte är slutet på det skapade livet. Livet är inte fatalt (dödligt) det är döden som besegras av livet. Fatalism är hoppets och livets motsats.

Gud och Satan är bilder för gott och för ont, för livet och för döden. För mig är det en självklarhet att min kristna tro är en hyllning till livet. Jag gråter fortfarande av glädje när nya barn föds (kan inte se förlossningsscener utan att tårarna flödar), jag gråter på bröllop, inte för att det är romantiskt utan för att kärleken är ett bejakande av livet, jag gråter på gudstjänster, jag gråter när människor som har det svårt räddas tillbaka till ett värdigt liv och jag gråter ofta av lycka över det liv jag fick, mer eller mindre, tillbaka när jag var 21 år. Allt detta är glädjetårar. Om du tycker jag är sentimental så får du tycka det. Jag har mycket att vara tacksam för.

Att då uppleva hur unga människor i religionen namn underkastar sig olika former av ”dödskulter” får mig inte att gråta, det gör mig vred. Att höra unga män (och en del kvinnor) tala om att deras religion kräver offer och gör dem till martyrer och helgon är fasansfullt.Den Gud som kräver människooffer är ingen Gud, det är sannolikt en av-Gud, ett beläte, något som satts i Guds ställe – eller helt enkelt makthungriga individer (människor som du och jag) som likt forna tiders generaler skickar unga män i döden för att nå egna strategiska mål. Jag har hört den här typen av berättelser från islamska och kristna kretsar, men naturligtvis också mer obskyra sekter, ofta i eller från USA.

Om din Gud kräver ditt liv då är det inte din Gud du talar med. En livgivande Gud kräver inte slakt av sin egen skapelse. Min Gud dog själv, allt för att vi inte skulle behöva dö. Min Gud har sår, sår som helar hens skapelse. Låt oss med alla medel, på alla plan och inom alla religiösa grupperingar tillbakavisa dödskulter och fatalism. Inte ge dessa idéer så mycket som en lillfingernagel. Som kristna har vi ett ansvar. Vi måste försöka. Alltid livet. Alltid kärleken. Alltid ljuset.

 

Trettondagen: Är vi framme nu?

Trettonhelgen är den sista av julhelgerna, ibland lite styvmoderligt behandlad tycker jag, och traditionellt är det ungdomens helg. I min ungdom ordnades särskilda ”nötknäpparkvällar” på Trettondagsafton – ÖM-församlingens ungdomsgrupper stod för arrangemangen. Numera tycks dock Trettonhelgen i stort sett tappat sin profil.

Vad som faktiskt legitimerar denna helg är de vise männens ankomst till stallet i Betlehem, och bibeltexterna handlar därför om hur Guds härlighet manifesteras i vår verklighet. På sätt och vis är denna helg minst lika central i kristen mening, för det är nu det nyfödda Jesusbarnet möter offentligheten, möter den stora världen bortom lokalsamhället. Och visst är hyllningarna fantastiska – guld, kryddor och rökelse – men nästan omedelbart blir Jesus också en flyktingfamilj. Kung Herodes – romersk guvernör över Palestina – jagar dem i syfte att förgöra den konkurrerande kung som han förstått att Jesus utgör. De unga föräldrarna flyr till Egypten, men hundratals andra små barn mördas enligt evangelierna i jakten på Jesus.

När de vise männen från österlandet, sannolikt stjärntydare och hovfolk från de stora väldena öster om Palestina, når fram till Jesus vore det ju rimligt att tänka sig detta som en slutpunkt. Sådär ja, nu har Gud kommit till jorden som människa, han hyllas som en kung och allt är väl frid och fröjd? De vise männen är framme, eller?

Nu kommer kruxet (sic) eftersom Guds härlighet visserligen manifesterats i det lilla hjälplösa barnet (bara en sådan sak!) så blir Gud också ett offer för all den mänsklighet hen har påtagit sig. Jagad, på flykt, utsatt, plågad men förstås också ett barn som leker, en ung man som slår de vuxna med häpnad och en lärare som går i döden för sina lärjungar. En minst sagt märklig levnadsbana.

Så, nej, vi är inte framme än. Det här är bara början. Början på en alldeles strålande, oefterhärmlig, enastående och hjärtskärande mänsklig tillvaro för vår Gud. En tillvaro som öppnat dörren i vår egen mänsklighet, öppnar dörren in till vårt gudomliga rum. Säg inte att Gud inte vet vad det innebär att vara människa, den erfarenheten gick inte Jesus förbi.

”…kommer kärleken att kallna hos de flesta.” Tankar om den yttersta tiden

I min barndom deltog jag i en stor mängd gudstjänster, företrädesvis på söndagar kl 18.00, där det förevisades planscher med scheman över den yttersta tiden. Läran om den yttersta tiden och Jesu återkomst brukade kallas ”eskatologi”. Ganska ofta centrerades predikningarna (eller föreläsningarna kanske man skall säga) kring de olika tecken som skulle visa att just nu i detta ögonblick levde vi den yttersta tiden. Påtagligt ofta stod förhållandena i Israel i fokus eftersom samlandet av judarna till ett land var det tecken som Jesus talat om (fikonträdet som knoppas) menade många. Slutet på vår tid sägs i Bibeln också vara Harmagedon, en slutstrid som skulle äga rum (enligt de flesta) någonstans i Israel.

Dagens bibeltexter handlar just om den yttersta tiden men det är idag inte så ofta jag hör predikningar som berör eskatologiska teman. Å ena sidan är det som Jesus säger i Matt 24:3-14 ganska allmänt förekommande idag (krig, hungersnöd och naturkatastrofer) och å den andra sidan är vår tids svenskar kanske inte riktigt lika upptagna med tecken på tidens slut som på 1960-talet. Utan att vara raljant har vi kanske tillräckligt mycket klimatångest allihopa för att lägga också Jesu ord där på Olivberget – med utsikt över Jerusalem – på våra axlar.

Jag uppmärksammade idag en sak i Jesu ord som jag inte tänkt på förut. När jag läst orden om den yttersta tiden har autopiloten gått på och orden har inte riktigt gått in eftersom jag hört dem för många gånger förr. Men nu uppmärksammade jag den halva satsen ”…kommer kärleken att kallna hos de flesta.”. Vad betyder den?

I sammanhanget talar Jesus om laglöshet, falska profeter och bedragare, ”Se upp” säger Jesus så att ni inte blir bedragna. Kopplingen till den kallnande kärleken tedde sig först lite oklar, men under dagens gick det upp för mig. Kärleken kallnar eftersom den blir för riskfylld! Om man inte kan lita på någon eller något, om allt är falskt, ytligt och låtsas vara något annat än det är – vem vågar då älska? Eller tro att man är älskad?

Kärlek är allvarligt. Allvarligare än kanske något annat i livet. Det är ett självutlämnande, en total uppgivelse av sig själv och sitt jag i hopp om en slags återuppståndelse i en annan tillvaro och som en annan. Och kärleken till nästan, ett barn eller den äktenskapliga kärleken har i detta samma form – ett överlåtandet av självet till den andre. Vem vågar detta i en tid där inget är vad det synes vara? Risken att bli bortgjord, lurad, bedragen och kanske krossad leder oss till att portionera ut kärleken i småbitar, att hålla tillbaka de allvarliga känslorna och kanske att stänga av förmågan till kärlek. Vi skyddar oss med cynismer och ironi.

Men den som inte kan ge kärlek förmår inte heller ta emot kärlek. Att ta emot kärlek är lika allvarligt och krävande som att ge ut sin egen kärlek. Kärleken är ömsesidig, den som älskar har ”varandra” som självklar referenspunkt. Kärleken kräver mycket, men ger mycket. Men vem vågar älska i den yttersta tiden? Däri ligger vårt hopp och Guds nåd – att bevaras i Guds kärlek så att kärleken aldrig kallnar i våra hjärtan, hur falsk tiden än må vara.

1 Joh 3:2 Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli.

Var är de andra? Om konsten att säga ”tack”.

Tacksägelsedagen är den dag då altaret brukar smyckas med grönsaker, frukt och bröd. Det är tid att se på det vi har skördat efter årets arbete med att så, vårda och se grödan växa. I vår urbana tid är det mest folk med villor som känner igen sig, och kanske inte ens de. En del har växthus och andra har fruktträd. Men en försvinnande liten del av Sveriges befolkning sysslar idag med den helt avgörande produktionen av mat – dvs sår, plöjer, harvar och skördar, mjölkar kor och klipper och får. Icke desto mindre krävs allt detta fortfarande för att vi skall få mat på bordet och kläder på kroppen, om än i lägre grad än förr. Grönsakerna på altaret kan numera ses som en bild för något mer, för det som växer, frodas och sedan kan användas i våra liv.

Vi får så mycket gratis. Gratis i meningen att vi inte betalar för det i reda pengar. Soliga höstdagar, frisk luft, rent vatten i en skogssjö, vänliga leenden i svalen, en hand som håller upp en dörr, ett ”ursäkta du tappade…” på trottoaren och ännu en natts god sömn. Men det är klart att allt detta är något som vi skördar efter att ha sått och vårdat växten. Vi har ”investerat”, som vårt ekonomistiska nyspråk skulle säga, i relationer. Något som hela vårt samhälle kännetecknas av. Egentligen är hela livet en odling, en odling av den egna själen och kroppen, en odling av relationer och en odling av vårt intellekt. Vi behöver odla vår kärlek, vår vänskap och vår fördragsamhet. Om vi tänker på det sättet tycker jag att Tacksägelsedagen får en djupare och innerligare betydelse än att det handlar om vad som rent faktiskt växer i våra grönsaksland.

När Jesus frågar i Lukasevangeliet 17:17 ”var är de andra” då undrar han varför inte de nio andra botade spetälska kom tillbaka och sa tack utan bara denne ende, som dessutom var samarier (den tidens papperslöse?). Jesus var väl inte direkt typen som blev sur om man inte sa tack bara för att han händelsevis botat dem från den tidens pest, hans fråga går djupare. Ger vi verkligen Gud ära för allt det som vi dagligen tar emot i form av omtanke, respekt, kärlek och bröd för dagen? Det är inte meningen att vi skall gå och mumla böner på vägen till jobbet och sedan under arbetsdagen be ett visst antal gånger (andra religioner har satt detta i system) men borde vi inte ändå leva mer i en slags tacksamhetskultur? Är inte det också något som alla andra – troende eller ej – skulle få oerhört gott utav?

Som ett salt som genomsyrar allt kring sig så kan en tacksamhetskultur sprida sig över land och hav. Börja tacka i ditt inre, börja tacka människor du möter, börja tänka i termer av tacksamhet på det som du kan tacka för. Ingen människa kan vara glad i sorgen eller tacka för smärta – inte alls. Men i sorgen kan det finnas tacksamhet över den tid man fick tillsammans eller över den tröst som ges (jag medger att detta är ohyggligt svårt). I smärtan kan det finnas stunder av befrielse att tacka för, vila  eller glädje som för en stund gör smärtan uthärdlig. Jag kommer på mig själv när jag glidit in den där känslan av otillräcklighet, missmod, irritation eller småsinthet och inser att jag kan förändra min egen attityd genom att istället börja tänka på det som jag kan vara tacksam för. Det tråkiga försvinner ju inte – jag är fortfarande lika otillräcklig eller irriterad – men det hamnar liksom i bakgrunden. I förgrunden hamnar det som verkligen är viktigt: livet självt, familjen, hälsan, försörjningen, vännerna, fred, demokrati, kunskaper och mycket annat som ger våra liv innehåll och mening.

Jag rekommenderar gärna också Räddningsmissionens direktor Emil Mattssons tänkvärda text i Dagen om vad som varit Jesu prioriteringar idag.

I en artikel på Idagsidan i Svenska Dagbladet kan man läsa om ensamhet och att denna oftare handlar om hur man känner sig än om hur det faktiskt är.

Kol 3:17 Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

”Kärleken till pengar är roten till allt ont”*

Efter en vecka i självvald ensamhet och i avsaknad av det moderna livets bekvämligheter hör jag söndagens gudstjänst från Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping idag, 17:e söndagen efter Trefaldighet när rubriken är ”Rik inför Gud”. Jag hör bibeltexterna som beskriver hur kärleken till pengar är roten till allt ont, som trycker på att arv och förmögenhet är ointressant i Guds ögon och mer eller mindre tydligt markerar att rikedom i Guds ögon är inte alls detsamma som samhällets ögon.**

Pastor Jan Eirestål, tidigare församlingsföreståndare i Immanuelskyrkan i Jönköping, återberättar liknelsen i dagens text om mannen som uppför sig precis som vårt svenska samhälle förväntar sig: Han har fått en god skörd, han vill bygga fler lador så att han kan ta tillvara skörden och dessutom bespara sig hårt arbete framöver. På det sättet skulle han kunna förvalta de goda resultaten idag så att de förmerar sig framöver. Han är allt som vi önskar av en god företagsledare;, han är framsynt, förvaltar, har visioner, är entreprenör och tänk så många jobb det skulle ge att bygga nya lador, avslutar Eirestål.

Men, liknelsen slutar inte i dur. I natt skall ditt liv tas ifrån dig, säger Gud till den glade mannen. Vad har det då nyttat till med alla dina lador?

Vad är det som är viktigt – ibland är det viktigt att då och då ställas inför denna ohyggliga verklighet, vad gör du idag om du vet med hundraprocentig sannolikhet att du dör i morgon? I gudstjänsten föreslogs att mannen med ladorna skulle samlat familjen, i solen mot väggen på de lador som redan fanns, för att tillsammans dricka eftermiddagskaffe och prata med varandra. Idylliskt? javisst, men nog ligger det mycket i det. Åtminstone jag skulle göra just detta; lägga all aktivitet åt sidan och samla de människor jag håller av kring mig. Jag skulle definitivt inte bygga några nya lador. (I mitt liv, skriva en ny vetenskaplig artikel, köpa en ny soffa eller medverka i media.)

Ingen tror att människan mår väl av att leva ur hand i mun, samspelet med andra och omsorgen om varandra kräver framförhållning, att var och en bidrar med sitt eget kunnande och arbete och att vi undviker slöseri med resurser. Men därifrån till en samhällelig diskussion som bara handlar om tillväxt, materiellt överflöd och människors förmåga att vara ”nyttiga” är steget väldigt långt. Det finns andra sätt att leva med varandra.

Vilka politiska aktörer kan lansera en verkligt alternativ vision om vårt samhälle? Vi vet alla att en kollektiv föreställning inte omvandlas på en kafferast, men utan en debatt om alternativa utvecklingsvägar dör det politiska samtalet. Sedan 10-15 år verkar alla alternativ till den ”enda vägens politik” oavsett vart den leder vara helt avvecklade. Våra etablerade samhälleliga aktörer gör just nu allt som står i deras makt för att invagga oss i tron på att det inte finns någon alternativ till den väg vi nu vandrar. Samtidigt pågår ett helt annat samtal i katakomberna

* I dagens episteltext, 1 Tim 6:7-11 återfinns orden ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”.

** Dagens predikotext finns i Luk 12:13-21, den gammaltestamentliga läsningen i Predikaren 5:9-15.