You are currently browsing the tag archive for the ‘Jesus’ tag.

Tacksägelsedagen är den dag då altaret brukar smyckas med grönsaker, frukt och bröd. Det är tid att se på det vi har skördat efter årets arbete med att så, vårda och se grödan växa. I vår urbana tid är det mest folk med villor som känner igen sig, och kanske inte ens de. En del har växthus och andra har fruktträd. Men en försvinnande liten del av Sveriges befolkning sysslar idag med den helt avgörande produktionen av mat – dvs sår, plöjer, harvar och skördar, mjölkar kor och klipper och får. Icke desto mindre krävs allt detta fortfarande för att vi skall få mat på bordet och kläder på kroppen, om än i lägre grad än förr. Grönsakerna på altaret kan numera ses som en bild för något mer, för det som växer, frodas och sedan kan användas i våra liv.

Vi får så mycket gratis. Gratis i meningen att vi inte betalar för det i reda pengar. Soliga höstdagar, frisk luft, rent vatten i en skogssjö, vänliga leenden i svalen, en hand som håller upp en dörr, ett ”ursäkta du tappade…” på trottoaren och ännu en natts god sömn. Men det är klart att allt detta är något som vi skördar efter att ha sått och vårdat växten. Vi har ”investerat”, som vårt ekonomistiska nyspråk skulle säga, i relationer. Något som hela vårt samhälle kännetecknas av. Egentligen är hela livet en odling, en odling av den egna själen och kroppen, en odling av relationer och en odling av vårt intellekt. Vi behöver odla vår kärlek, vår vänskap och vår fördragsamhet. Om vi tänker på det sättet tycker jag att Tacksägelsedagen får en djupare och innerligare betydelse än att det handlar om vad som rent faktiskt växer i våra grönsaksland.

När Jesus frågar i Lukasevangeliet 17:17 ”var är de andra” då undrar han varför inte de nio andra botade spetälska kom tillbaka och sa tack utan bara denne ende, som dessutom var samarier (den tidens papperslöse?). Jesus var väl inte direkt typen som blev sur om man inte sa tack bara för att han händelsevis botat dem från den tidens pest, hans fråga går djupare. Ger vi verkligen Gud ära för allt det som vi dagligen tar emot i form av omtanke, respekt, kärlek och bröd för dagen? Det är inte meningen att vi skall gå och mumla böner på vägen till jobbet och sedan under arbetsdagen be ett visst antal gånger (andra religioner har satt detta i system) men borde vi inte ändå leva mer i en slags tacksamhetskultur? Är inte det också något som alla andra – troende eller ej – skulle få oerhört gott utav?

Som ett salt som genomsyrar allt kring sig så kan en tacksamhetskultur sprida sig över land och hav. Börja tacka i ditt inre, börja tacka människor du möter, börja tänka i termer av tacksamhet på det som du kan tacka för. Ingen människa kan vara glad i sorgen eller tacka för smärta – inte alls. Men i sorgen kan det finnas tacksamhet över den tid man fick tillsammans eller över den tröst som ges (jag medger att detta är ohyggligt svårt). I smärtan kan det finnas stunder av befrielse att tacka för, vila  eller glädje som för en stund gör smärtan uthärdlig. Jag kommer på mig själv när jag glidit in den där känslan av otillräcklighet, missmod, irritation eller småsinthet och inser att jag kan förändra min egen attityd genom att istället börja tänka på det som jag kan vara tacksam för. Det tråkiga försvinner ju inte – jag är fortfarande lika otillräcklig eller irriterad – men det hamnar liksom i bakgrunden. I förgrunden hamnar det som verkligen är viktigt: livet självt, familjen, hälsan, försörjningen, vännerna, fred, demokrati, kunskaper och mycket annat som ger våra liv innehåll och mening.

Jag rekommenderar gärna också Räddningsmissionens direktor Emil Mattssons tänkvärda text i Dagen om vad som varit Jesu prioriteringar idag.

I en artikel på Idagsidan i Svenska Dagbladet kan man läsa om ensamhet och att denna oftare handlar om hur man känner sig än om hur det faktiskt är.

Kol 3:17 Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Annonser

Efter en vecka i självvald ensamhet och i avsaknad av det moderna livets bekvämligheter hör jag söndagens gudstjänst från Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping idag, 17:e söndagen efter Trefaldighet när rubriken är ”Rik inför Gud”. Jag hör bibeltexterna som beskriver hur kärleken till pengar är roten till allt ont, som trycker på att arv och förmögenhet är ointressant i Guds ögon och mer eller mindre tydligt markerar att rikedom i Guds ögon är inte alls detsamma som samhällets ögon.**

Pastor Jan Eirestål, tidigare församlingsföreståndare i Immanuelskyrkan i Jönköping, återberättar liknelsen i dagens text om mannen som uppför sig precis som vårt svenska samhälle förväntar sig: Han har fått en god skörd, han vill bygga fler lador så att han kan ta tillvara skörden och dessutom bespara sig hårt arbete framöver. På det sättet skulle han kunna förvalta de goda resultaten idag så att de förmerar sig framöver. Han är allt som vi önskar av en god företagsledare;, han är framsynt, förvaltar, har visioner, är entreprenör och tänk så många jobb det skulle ge att bygga nya lador, avslutar Eirestål.

Men, liknelsen slutar inte i dur. I natt skall ditt liv tas ifrån dig, säger Gud till den glade mannen. Vad har det då nyttat till med alla dina lador?

Vad är det som är viktigt – ibland är det viktigt att då och då ställas inför denna ohyggliga verklighet, vad gör du idag om du vet med hundraprocentig sannolikhet att du dör i morgon? I gudstjänsten föreslogs att mannen med ladorna skulle samlat familjen, i solen mot väggen på de lador som redan fanns, för att tillsammans dricka eftermiddagskaffe och prata med varandra. Idylliskt? javisst, men nog ligger det mycket i det. Åtminstone jag skulle göra just detta; lägga all aktivitet åt sidan och samla de människor jag håller av kring mig. Jag skulle definitivt inte bygga några nya lador. (I mitt liv, skriva en ny vetenskaplig artikel, köpa en ny soffa eller medverka i media.)

Ingen tror att människan mår väl av att leva ur hand i mun, samspelet med andra och omsorgen om varandra kräver framförhållning, att var och en bidrar med sitt eget kunnande och arbete och att vi undviker slöseri med resurser. Men därifrån till en samhällelig diskussion som bara handlar om tillväxt, materiellt överflöd och människors förmåga att vara ”nyttiga” är steget väldigt långt. Det finns andra sätt att leva med varandra.

Vilka politiska aktörer kan lansera en verkligt alternativ vision om vårt samhälle? Vi vet alla att en kollektiv föreställning inte omvandlas på en kafferast, men utan en debatt om alternativa utvecklingsvägar dör det politiska samtalet. Sedan 10-15 år verkar alla alternativ till den ”enda vägens politik” oavsett vart den leder vara helt avvecklade. Våra etablerade samhälleliga aktörer gör just nu allt som står i deras makt för att invagga oss i tron på att det inte finns någon alternativ till den väg vi nu vandrar. Samtidigt pågår ett helt annat samtal i katakomberna

* I dagens episteltext, 1 Tim 6:7-11 återfinns orden ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”.

** Dagens predikotext finns i Luk 12:13-21, den gammaltestamentliga läsningen i Predikaren 5:9-15.

Vilka är fundamenten i livet? Kan vi leva med fundament utan att bli fundamentalister? Idag skriver Qaisar Mahmood i Svenska Dagladet om hur han undvek att bli fundamentalist, hans fundament blev skeptikerns. Han menar att det enda vi måste söka är det allmängiltiga, inte det essentiella eller det unika. Det som är botten i mig är också botten i dig som Gunnar Ekelöf skrev 1941, i en tid när Europa såg ut att duka under för en övermänniskoideologi.

Sanningen är att detta är mänsklighetens kanske djupaste sanning, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er skall ni också göra mot dem, sa Jesus. Och denna logik genomsyrar så gott som alla religioner, trossystem och ideologier som är värda att ta på allvar.

Morgondagens texter den 8:e söndagen efter Trefaldighet handlar om bygget på den fasta grunden. Kan vi ha en fast grund och ändå inte bli fundamentalister? Ja, jag tror det. Genom att ständigt ställa frågan ”varför”, genom en skeptisk hållning till auktoriteter och makt, genom öppenhet, genom att seriöst pröva det som andra säger, att försöka förstå andras goda vilja, genom ett visst mått av naivitet så tror jag faktiskt att vi både kan bibehålla fundamentet och ändå motstå fundamentalismen.

Det tycks så enkelt, det kanske är lockande med en lära som ger svar på allt, där logiken är klockren och oemotsäglig. Men, den tryggheten är bedräglig. Det perfekta finns inte. Vi är utlämnade åt ofullkomligheten, åt den provisoriska utopin, åt det mänskliga i dess djupaste mening. Jag sa alltid till min son när han var i tonåren att misstro män med visioner, det är en hållning jag burit med mig sedan jag av egen erfarenhet sett vart det kan leda att lita till just män med visioner.

Det vi har gemensamt är det mänskliga, det ofullkomliga. Jag tror på kampen mellan gott och ont, och jag tror att den pågår i oss och utanför oss. Jag tror att vår uppgift som skapade och skapande varelser är att bejaka det goda och bekämpa det onda, både i oss och runt oss. Kraften att göra det finner vi bara i oss själva och den Gudsgnista av kärlek och godhet som finns hos oss var och en. Det är vad vi har gemensamt, och det är vad vi kan främja gemensamt – en kärlek som leder oss allt närmare Skaparen och livets egen botten, livets fundament.

Morgondagens inledningstext har en vers som lyder: Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt. (Ps 119:32) Det ordet rymmer dubbelheten som livet kräver, det finns bud och de visar i en viss riktning. Men livet handlar om att ”löpa” i den riktningen med den insikt som Skaparen har lagt ned i oss. På vårt eget ansvar.

Idag på den fjärde söndagen efter påsk då kyrkoårets tema är ”Vägen till livet” hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs församling i Göteborg. Nedan följer predikan i skriven form.*

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Min Faders hus har många rum.

Några nyckelord i dagens evangelietext.

Till att börja med tänkte jag meddela den chockerande insikten att målet är ointressant. Visst är det underligt? I en tid av målstyrning, visioner, måldokument och kontrollerbara mål så säger faktiskt Jesus att målet är irrelevant. Tomas undrar hur lärjungarna skall kunna följa med Jesus när de inte vet vart han tar vägen. Bekymra dig inte om det du, tycks Jesus mena, och säger att att han själv är vägen såväl som sanningen och livet.

Jag tolkar de här bibelorden som en anvisning att faktiskt lämna frågan om målet därhän och istället koncentrera sig på det som är här och nu – nämligen vägen. I veckan som har gått har vi sett en uppslitande debatt i våra medier och till viss del i det politiska Sverige som handlat om huruvida en ung muslimsk man kan sitta i en partistyrelse eller ej. Väldigt många människor har luftat sin allmänna misstro mot religion i allmänhet och mot islam i synnerhet. Frågan om vilka ideologiska mål man har som muslim har stått på agendan. För min personliga del har jag blivit besviken på många personer som varit fullt upptagna med att bekräfta sin egna föreställningar istället för att försöka sätta sig in i andras. Jag möter då och då människor som tror sig veta precis vilken typ av samhälle jag vill ha och vilka som målen är för min tro. Dessa personer är så oerhört upptagna med målen att de inte ens ser sin egen väg framför sig. Eller så tror de att vägen är spikrak, utstakad och klar, inget att bekymra sig om.

Jesus är vägen men, nota bene, inte målet! ”Det är vägen som är mödan värd” som Karin Boye skriver. Karta och kompass fungerar med Jesus som väg, med ordet som kompass tar man sig fram på vägen som slingrar sig fram mellan träden, utefter bäckar och gärdsgårdar och upp på bergen. Kompassen ger dig en riktning, men inte ett mål. Med GPS måste du ha ett bestämt mål klart, vägen är verkligen bara en transportsträcka, många hittar inte ens eller har inget begrepp om vägen, de bara kör på uppmaning – som att läsa bibeln med bokstaven för ögonen eller lyssna på pastorns ord som lag istället för att själv läsa kartan och följa vägen med hjälp av kompassen.

I Johannesevangeliet står det i första kapitlets fjortonde vers att ordet blev kött och tog sin boning bland oss, eller slog upp sitt tält hos oss som man översätta om man vill. I grundtexten använd det grekiska ordet ”logos” för ”ord”, alltså att ”logos” blev till kropp, kött och blod, i vår värld. Logos kom in i vår värld helt enkelt. Och i den första versen framgår att detta logos också är Gud. Gud, i form av av logos, tog alltså kropp i vår värld. Slog upp sitt tält hos oss, viket jag tycker är en väldigt fin bild för Guds närvaro. Det finns olika tolkningar av den teologi som framförs i Johannesevangeliet, men termen ”logos” används inom en del av den grekiska filosofin som en term för att uttrycka tillvarons inneboende rationalitet. Som kristna kan vi alltså säga att logos står för Skaparens tanke med skapelsen, och därmed skapelsens innersta mening. Kristus är alltså den som förkroppsligar Skaparens tanke, eller skapelsens innersta mening. Och Kristus är vägen, inte målet, utan vägen. Skapelsens mening är alltså – en väg.

Men logos betyder också ”ordet” eller kunskapen. En djupare tolkning är därför att Kristus och den kunskap vi blivit förunnade i förening utgör den karta över skapelsens inneboende rationalitet som vi har försetts med. Vägen, i form av Kristus, är skapelsens mening och att följa den vägen är att följa vår egen inneboende rationalitet – så skapade och skapande som vi är.

I min Faders hus finns många rum säger Jesus. Jag ser den strofen som en lite blinkning till mig, en blinkning till mig som vill veta hur allt funkar, varför saker är som de är och hur det kan komma sig att det blivit så. Blinkningen säger mig att – det ordnar sig. Det finns något att komma hem till, det finns plats för dig också. Men, du, det är inte det som är poängen.

I våra liv bör vi se Jesus mera som vägen än som målet. Men ”vi vet inte vart du går” säger Tomas. ”Det är inte vart jag går som är viktigt” säger Jesus, ”för jag är vägen, sanningen och livet”. Alltså, det är inte målet som är viktigt, eller rättare sagt, vägen är målet. Bibeln, vårt eget förnuft och Kristus föredöme – men också lärjungarna – ger oss vinkar och råd om vägen. Vi måste finna den själva genom Jesus och det är bara genom att gå med Jesus som vägen uppenbaras. Det finns ingen annan väg som låter oss komma till insikt om tillvarons existentiella grunder, det är en väg både in i oss själva som skapade varelser och ut mot alla andra i skapelsen. Men Jesus är den som förenar dessa två riktningar.

Länge tänkte jag på min tro som en relation till Jesus, en personlig relation till Gud i hans egenskap av Kristus, men i arbetet med den här predikan är det snarare efterföljelsen som blivit mitt ledord. Inte efterföljelse i meningen ”gå efter” utan efterföljelse i meningen en vilja att ”gå med” Jesus Kristus. Och den vägen leder inåt i mig själv och leder till en större insikt om mig själv och mitt behov av Guds nåd, och utåt mot medmänniskan och ger därför denna nåd till andra.

Gud är fullkomlig och oändlig. Han ÄR i ordets mest grundläggande betydelse, Gud är tillvaros existensform. Jesus är medlaren, den som förkroppsligar detta varande, den som går mellan oss och Gud, den som ligger som en bro över de mörka vattnen, men som också är en bild av Fadern själv.

Det fanns en tid i mitt liv när det var verkligt svårt, så svårt som det bara kan vara när man ställs inför den yttersta frågan om livets mening. Min tröst var alltid att Jesus hade redan varit där – oavsett hur svårt jag hade det så hade jag en Gud som varit där. Han visste vilka kval jag gick igenom. En av de gamla sånger jag älskar mest är ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, ser du efter skall du finna att där står han”. Och så var det verkligen. Men även här blev Kristus vägen inte målet. Vägen inåt kan också bli vägen utåt. Genom de erfarenheter som jag fått göra tillsammans med min Gud så kan jag också gå vägen utåt med annan styrka. Jag förmår öppna mig för medvandrarna, för dem som samsas med mig på vägen, men framför allt för dem som inte orkat, som tappat sugen, som sitter där vid vägkanten och inte vill mer, vars matsäck tagit slut eller människor som börjat gå åt andra hållet i sin förvirring. Och, glöm inte, det syns inte alltid utanpå att man tappat sitt hopp.

Att ständigt vara på väg – alltså att vara i Kristus – är vår mission i denna världen. Ingen enkel sak. Det är så ofta i ögonblicken när det brister som det också ljusnar. Sångaren och författaren Leonard Cohen sjunger om sprickan i tillvaron, den där sprickan som gör att ljuset kommer in. There is a crack in everything, that’s how the light comes in. En annan sångare, Ola Magnell, beskriver i sin sång ”Nya perspektiv” hur det är när allting visar sig vara på ett annat sätt än man trodde det var, det är då man helt plötsligt ser nya perspektiv: när du inte längre har någon chans att vända, när du har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, det är då, först då som saker börjar hända, det är då som du kan börja skönja nya perspektiv. ”Men” säger Filippos, ”visa oss då Fadern! Det är nog för oss.” I texten känns det som om Jesus suckar lite, drar efter andan, och säger till Filippos – för säkert tjugonde gången – ”tro på mig när jag säger att Fadern är i mig och utför sina gärningar”. Alltså, ungefär, släpp taget Filippos. Jag är vägen. Det finns ingen annan väg än jag. Och den vägen är livets och sanningens väg.

Carl von Linné lär ha sagt att han såg Gud på ryggen i naturen, och kanske är det så med oss här på vägen där vi går med Jesus bland oss. Vi ser Gud på ryggen medan vi vandrar. Men vägen är vår kallelse. Och vandringen och samtalen likaså. Inte förrän vi är vid målet ser vi klart. Här är det dunkelt såsom i en spegel, men då skall allt bli uppenbart.

Den sista delen av evangelietexten är ett löfte, Jesus säger, ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större”. Det är en tillförsikt och tillit under vandringen. Vi går inte ensamma, vi har kraften med oss, vi är i Jesus Kristus i vår vandring. Vi är förenade med vår Herre och tillsammans med honom går vi den väg som är vår i just vår tid och vårt sammanhang. Den vägen leder både inåt och utåt, den vägen är skapelsens själva mening. Och – så otroligt – mitt i den meningen finns faktiskt vi.

*OBS att texten är skriven för att framföras som predikan och alltså anpassad för det talade ordet. Evangelietexten är från Johannes evangelium kapitel 14 verserna 1-14.

På Annandag Påsk för fem år sedan började jag den virtuella Emmausvandringen här på bloggen. Och nu är det Annandag igen, de två lärjungarna samtalar med varandra och med den okände medvandraren. Den som visar sig vara Kristus själv.  Vi har väl blivit några medvandrare här, fram kommer vi väl aldrig men vägen blir ju lättare om man har sällskap. Och någonstans bland oss tror jag att Jesus Kristus finns, både som den vi bär inom oss och den som talar till oss utifrån.

Under de där fem åren har vägen gått både uppför och nedför i mitt liv. Men framåt. Gruppen vandrare har förändrats både ifråga om storlek och ålder. Samtalen förändrats men förblivit centrala. Än så länge är mina steg spänstiga, mina ord lyder mig och min tanke blir allt klarare. Men jag vet, som alla andra, att den dagen kommer när det är min tur att hamna på efterkälken, att tappa initiativet och så småningom blir jag kvar någonstans vid vägen. Ihågkommen men inte längre en fysisk vandrare. Guds folk är ett folk på vandring.

Vi vet så oändligt lite om framtiden och ändå planerar vi den hela tiden. Jag menar inte att vi skall sluta planera (de som känner mig kan nog inte sluta skratta inför tanken) men nu när jag sitter här med min planering så känner jag en allt större ödmjukhet inför vägens egen inneboende kraft att leda oss framåt. ”Må din väg komma dig till mötes” sjunger vi i en psalm. Det är kanske hemligheten med den ”goda planeringen”, att möta framtiden med almanackan i ena handen och kompassen i den andra. Att kunna orientera sig när vägen leder runt i krokar, ned mot floden och upp mot bergen.

Jag försöker vara en vandrare som tar emot vägen, även när den går mot oväntade väderstreck. Då tar jag fram kartan och kompassen för att undersöka vart vi är på väg, vägen och jag. Både planer och improvisation. Tillsammans är det lättare.

Läs om Emmausvandrarna i Lukasevangeliet 24:13-35

Palmsöndagen. Söndagen före påsk, den tidpunkt då allt tar sin början och dramatiken börjar byggas upp.

Det vore en lysande inledningsscen i en film, Jesus som rider in i Jerusalem på liten åsna, folkets talkörer ”Hosianna!” och viftandet med blad och kvistar. Förväntningarna är skyhöga. Så växlar kameran, vi se några bistra ansikten. Översteprästerna ser på varann med menande blickar. Någonstans i kretsen kring Jesus stannar kameran ett ögonblick på Judas, mannen som kommer att överlämna Jesus till prästerskapet. Kanske tittar Pontius Pilatus ut genom något möjligt fönster i en undran över oväsendet. Inte anar han då att han blir mannen som förrättar offret, i tron att han ger folket vad det vill ha kommer han att försona världen med Skaparen. ”Ecce homo” säger han och vet inte hur rätt han har. Men än så länge är han bara en alldeles vanlig – eller möjligen ovanligt grym, enligt Josefus –  romersk ståthållare. Soundtracket har låtit oss ana en baston, en ton som växer olycksbådande allteftersom vi följer Jesus in mot stadens centrala kärna. En grundton i moll ackompanjerar bildsekvensen.

Men vad händer sedan? Ja för mig som troende kristen är det som händer sedan en vändpunkt i mänsklighetens historia. Jesus Kristus som i sig själv förenar människa och Gud dör en alldeles mänsklig död på ett träkors, troligen alldeles utanför Jerusalems centrala delar, men återuppstår på ett gudomligt sätt till livet efter tre dagar. Utan denna frälsningsgärning skulle var och en av oss fortfarande stå med vår tunga ryggsäck av ofullkomligheter utan andra möjligheter än att vara duktiga och försöka reparera så gott det går. Den nya tidens ständiga förlåt, ursäkter och pudlar skulle behöva mångdubblas och ändå inte räcka till.

Men som Paulus skriver i Efesierbrevet i Matteusserien så har Jesus i en enda kropp försonat lagens krav med Guds fullkomlighet (Ef 2:13-16). Den s k förlåten har brustit, alltså hindret mellan oss och Gud är borta. I vår tro kan vi genom nåden ta emot Guds kraft och välsignelse. Det betyder inte att vi slutat vara människor eller upphört att utsättas för allt det som varje individ utsätts för i ett mänskligt liv.  Men det innebär att vi har en annan kraftkälla att ösa ur, att vi fått möjlighet att vara Guds händer och fötter i vår värld. Att leva i nåden är att ständigt söka den väg som är vår, den som är kärlekens väg, att låta Guds nåd flöda ut till andra människor i vår omvärld.

Mycket är svårförklarligt, mycket är svårt att förstå, nu ser vi dunkelt som i en spegel. På samma sätt som lärjungarna stod fullständigt frågande inför hur palmsöndagens triumf förbyttes i långfredagens tragedi står vi ibland frågande. Det är en del av att vara människa i denna världen. Vår tro är ett vågspel, ett steg ut i den nåd som är det enda som bär.

Om Jesu intåg i Jerusalem kan man läsa i Matteus 21:1-11.

Är stress egentligen uttryck för en perfektionism som vi bör ta avstånd ifrån? Ja, dagens inslag i Sveriges Radios Godmorgon, Världen ger uttryck för den tolkningen. Och jag kände direkt att med den tolkningsramen föll en hel del saker på plats. I ett samhälle där de mer grundläggande orsakerna till stress inte längre är lika aktuella eller har undanröjts syns den mentala stressen alltmer.

En majoritet av vår befolkning kämpar inte varje vecka för sin överlevnad, har mat på bordet, lever inte i konstant konflikt med naturen och andra folk och får istället sjukvård, omsorg och boende. Alla dessa processer var orsaker till tidigare generationers stress (tänk t ex på att varje kvinna satte sitt liv på spel när hon blev gravid) och har idag i vårt land på ett närmast triumfatoriskt sätt nedkämpats. Tyvärr är det fortfarande stora delar av jordens befolkning som lever under just de omständigheterna.

Men många av oss lider av en stress som egentligen handlar om det där som vi alla vet är vansinne: att leva livet fullt ut på alla områden och dessutom bli färdig med allting…

I dagens Dagens Nyheter blir vi också påminda om att våra jämförelser med andra alltid är additiva dvs vi jämför vår familj med summan av vad alla övriga familjer vi umgås med ägnar sig åt! (Ingen länk)

Denna söndag den 29 april är det fjärde söndagen i påsktiden och temat för texterna är ”Vägen till Livet”. Jesus talar i söndagens text från Johannes evangelium om att han inom en kort tid skall lämna lärjungarna, men att de sedan skall återses. I andra årgångens läsning (också den från Johannesevangeliet) säger Jesus ”Känn ingen oro, Tro på Gud, och tro på mig” (Joh 14:1) och betonar att människan lär känna Gud genom honom själv, Jesus. Det är han som är vägen till Fadern, till platsen med ”många rum” där vi alla skall återses.

”Känn ingen oro”. Jo, jag tackar jag, lätt att säga för en barnlös 33-åring utan villa, Volvo och vovve. Snicksnack.

Men är det inte just det vi borde lyssna in? ”Känn ingen oro”. Är inte vår tids stress just ett uttryck för en inre oro? ”Känn ingen oro”. Vi är ofullkomliga, mänskliga, ensamma och sökande. Om vi insåg att den oro som finns i vårt inre inte upphör för att vi får ett nytt kök, en ny bil, en Ipad eller ytterligare en skidresa så skulle en hel del av vår stress skulle rinna av. Vår inre oro försvinner inte för att vi träffar ännu fler personer, går på ännu fler after-work eller distraherar oss ännu mer med ännu fler elektroniska apparater. Oro är människans logiska följeslagare, med kunskap och insikt följer oro. Det var väl just det som inträffade den där dagen i Edens lustgård när frukten i trädet blev människorna alltför frestande. Insikten som drabbade oss om vårt öde och om kortheten i våra liv. Där kom den, oron.

Känn ingen oro. Tro på Gud, tro på mig säger Jesus. Vila i Skaparens hand. Vi är Skapade och Skapande. Vi har för mycket kunskap för att inte vara oroliga. Men också tillräckligt mycket fri vilja för att låta Jesu ord sjunka in. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Jag är vägen, sanningen och livet.

”Herre, ta emot mig som jag är med all min ängslan och min oro. Låt mig få vila ut i dina armar. Ge mig sedan kraft att gå tillbaka ut i världen.”

För min kristna tro har aldrig de s k heliga platserna varit avgörande. Lika lite som jag tror att det ger hälsa och välgång att säga prosit när någon nyser lika lite tror jag att den sten där Jesus smordes innan han lades i graven ger några särskilda krafter. Efter att ha besökt i de flesta kända platser med ”Jesusanknytning” i det annekterade östra Jerusalem och på Västbanken har jag inte ändrat mig. De två platser som gav mig starkast känsla av närvaro var Getsemane (som av allt att döma är just Getsemane) samt Klagomuren (Västra Muren), som onekligen utgör resterna av det gamla judiska templet som förstördes år 70 e kr. Trädgårdsgraven var också intressant att besöka, mest för att allt talar för att det var en sådan grav som Jesus lades i då det var normalt gravskick vid tiden för hans död. Jag insåg att den sten jag alltid föreställt mig som en jättebumling framför öppningen, istället var en sinnrik skiva som rullades fram och tillbaka i ett spår framför öppningen.

Men för mig var det hjärtskärande att uppleva hur det land som somliga kallar heligt i första hand är delat. Besattheten av gränser och skillnader mellan människor var så fysiskt påtaglig. För mig som svensk var det ganska lätt att alltid bära med mig mitt pass, visa upp mina väskor, ta av mig ytterkläder, visa upp mitt visum och vänta i vad som kändes som evigheter i olika vägspärrar. Men för den som måste be om tillstånd för att resa från Ramallah till Jerusalem för att hälsa på en släkting, för att få sälja grönsaker där, som kan förlora sin rätt att vistas i det östra Jerusalem där man vuxit upp om man vistas för länge någon annanstans eller aldrig kan vara riktig säker på att komma fram när man påbörjar en resa är åtskillnaden mellan människor som ett alltid synligt ärr.

Jesus vandrade runt i hela dåvarande Palestina som då var en romersk provins med diverse motsättningar mellan olika folkgrupper. Vi ser i Bibeln att människor på Jesu tid ofta benämns med var de kom ifrån (Samarien, Galiléen m fl) samtidigt som huvudbudskapet är att inte göra skillnad på folk och folk. Om Jesus föddes i Betlehem hade han varit instängd både av mur och vägspärrar och inte kunnat återvända till Nasaret, möjligen kunde han fått särskilt tillstånd att besöka någon. Att resa till det annekterade östra Jerusalem hade också varit förenat med svårigheter eftersom han som född i Betlehem måste ses som misstänkt. Varför hade Josef och Maria rest till Västbanken för att föda sin son hade soldaterna i spärrarna frågat. Att resa i Jesu fotspår skulle innebära många gränspassager, och hans lärjungar skulle med säkerhet inte kunnat följa med fram och tillbaka mellan de olika zonerna. Världens frälsning hade fått ställas in.

Jag visste hur det skulle vara att resa i Palestina. Men, nu vet jag hur det känns också. Vreden som bubblar upp inför en tonårig unga soldat beväpnad med ett par tunga automatvapen som petar tänderna medan hon långsamt granskar de människor som använder sin rätt att röra sig fritt och resa de 15 km mellan Ramallah och Jerusalem. Obehaget i att tvingas svara på frågor om sina personliga tillhörigheter eller berätta om var man köpt dem. Den sammanpressade känslan av att på Västbanken och i det annekterade östra Jerusalem befinna sig i ett vakuum, fullt av begåvade och vänliga människor som inte får utlopp för sin kraft, sin glädje och samhällets potential. Den bisarra upplevelsen av att se en skylt på ett kafé där det står att det är förbjudet att gå in med vapen. Förvirrad logik i att jag som turist skall låta undersöka mina tillhörigheter i jakt på vapen på väg till Klagomuren/Västra Muren medan ett tjog tungt beväpnade soldater passerar in genom utgången.

Hoten som delar landet, misstron som delar landet materialiseras som enskilda människor vilka blir bärare av dessa hot; beväpnade soldater, unga palestinska män eller bosättare. Fixeringen vid gränser och zoner föder ojämlikhet, orättvisa och oförståelse. Det heliga landet är något vi bär inom oss. Jesus har nog trampat dessa stenar och vilat i skuggan av dessa olivträd.

Mitt besök i det heliga och delade landet gav kropp och kraft åt platser, berättelser och bilder från Bibelns berättelser. Jag kommer att läsa Bibeln med andra associationer. Men mest påtagligt vill jag instämma med texten i Lukas evangelium:

På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord.

Luk 24:1-8

Jag fattade tycke för Richard Rorty någon gång runt millennieskiftet.* Jag läste en forskningsansökan som jag tyckte var spännande – och fann till min förvåning att ämnet (Richard Rorty) fick kolleger av olika slag att tugga fradga. Självklart väckte detta min nyfikenhet. Det tog inte många veckor innan jag var fast. Rorty har förblivit min intellektuelle följeslagare, jag tampas med honom i olika sammanhang. Han ställer alltid de impertinenta frågorna, de där som får mig att känna mig oändligt påkommen och samtidigt får mig att se saken ur ett helt annat perspektiv. Om jag täppt till munnen på Rorty, då vet jag att jag är på fast mark, för att uttrycka sig lite skämtsamt.

Jag tror att jag använder Rortys idéer såsom han själv skulle ha önskat. I sin ”Etik utan principer” skriver han att den filosofiska pragmatismen (vilken han själv representerar) inte klassificerar idéer på grundval av deras ursprung utan efter deras relativa nytta (s 76, sv utgåva ”Hopp istället för kunskap”). En del har påpekat att eftersom Rorty är negativt inställd till religionen, att han inte skiljer människan från djuren som en artskillnad utan som en fråga om komplexitet i tänkande och att han tar avstånd från tanken på moraliska principer så borde inte en religiöst inspirerad samhällsanalys ha något att hämta där. Men, Rorty föreslår ju alltså själv att den typen av tankegångar bör ges på båten och dessutom vore ju en sådan tanke diskvalificerade för hela filosofihistorien. Personer som Heidegger eller Sartre skulle komma till korta, och varför inte gå hela vägen och sätta upp ett antal moralprinciper med vilka hjälp vi sållar ut godtagbara filosofer? Inte många kvar sedan är jag rädd…

Nej, Richard Rortys tankar har mycket att ge i en individualiserad tillvaro där vi fortfarande envisas med att vilja upprätthålla gemenskapen i vårt samhälle. Rorty förnekar, liksom Heidegger, den åtskillnad mellan sken och verklighet som Platon introducerade i den västerländska filosofin. Hos Rorty är ambitionen att gå på bredd och inte på djup, enkelt uttryckt. Traditionell filosofi skiljer mellan klokhet och moral, där det förra tillhör samma kategori som vanor och rutiner medan det sistnämnda är något som jaget måste ”tvingas” till. Moralen ligger s a s utanför människan själv. Detta är en återvändsgränd menar Rorty. Det är hos oss själva, i klokheten och i vår individualitet som en gemenskap kan ha sina rötter.

Rorty lyfter fram filosofen Annette Baier och väver in hennes tankar om ”lämplig tillit” i sin text. På samma sätt som det är naturligt att tillmötesgå önskningar från dina barn, din familj, dina vänner och människor som är som du så kan du öka din känslighet så att detta blir naturligt också mot andra människor. Istället för att betona det stora gemensamma mellan människor som i grunden faktisk är mycket olika, kan vi försöka minimera de små olikheter som vi ser. Jaget är inte oföränderligt, tvärtom. Jaget och det som omfattas av jaget kan utvidgas och utvecklas. Moralisk utveckling menar Rorty det är att gå in i en process där vi helt utplånar behovet av moral – genom att vi utvidgar vår solidaritet och medkänsla till alla människor. På det sättet kommer alla att omfattas av den klokhet, de vanor och de rutiner som det är alldeles naturligt för oss att utföra och leva efter. Behovet av moraliska principer vilka ligger utanför och bortom människan försvinner.

Och, tänk, detta är exakt vad jag tror att Jesus syftade på när han talade om att vi skulle bli lika honom i vår kärlek, att vi skulle överträffa varandra i kärlek och inte i standardhöjning och att vi skulle hålla fred med varandra. Gud skapade oss som människor och lade ned i oss en strävan efter andlig och själslig utveckling. Richard Rorty kunde tycka vad han ville om Gud, men i sin strävan efter en etik utan principer tror jag att Rorty nuddade vid kärnan i den kristna tron.

* Jag uppskattar också Rortys strävan efter att vara angelägen, engagerad i samtiden, upprorisk och utmanande i sin filosofi. Och helt opretentiös. Det gör honom så spänstig att läsa.

Om ni tror att vi kan tala med varandra, bara så där, så glöm det. Jag har under de senaste veckorna konfronterats med mansspråket vid flera tillfällen. Jag tillhör säkert ingen exklusiv skala, men en person (en man!) fick mig för en tid sedan att inse att det jag tolkade som subjektiva utsagor om verkligheten – och därmed alltså möjliga att yttra sig om – istället är konstaterande av axiom. Låter det krångligt? Ja, lite krångligt är det nog.

Jag är en väldigt verbal och språkligt inriktad person, jag är också mycket intresserad av samtalet per se, av dialogen och av utbytet av tankar med andra människor. Jag finner stort nöje i samtal, att lägga fram argument och ståndpunkter, berätta om erfarenheter och att få lyssna på andra som gör detsamma. Ibland uppstår dock inga samtal, trots min uppenbara vilja till ett sådant. Varför då?

Jag har noterat två situationer:

A) Man, oftast över 40, talar om ”hur det är”. Jag tror att han framlägger en personlig ståndpunkt eller yttrar sig om verkligheten på ett sådant sätt att han vill inleda ett samtal. Min replik uppfattas dock som ett ifrågasättande och renderar i bästa fall en irriterad blick och några ytterligare ord om ”hur det är” och kanske sedan byte av samtalsämne. Allt är ju redan sagt…

B) Jag inleder ett samtal med man eller män (vanligen också över 40) som syftar till en problematisering eller diskussion kring någon gemensam angelägenhet. Jag får tillbaka antingen en litania om hur jobbigt det är med folk som ifrågasätter eller ett antal mycket bestämda punkter/argument om att jag har fel. Om jag i det sistnämnda fallet påpekar t ex att de punkter på vilka jag påstås ha fel inte är de positioner jag har, eller försöker föra diskussionen vidare genom argument får jag tystnad till svar. Allt är ju redan sagt…

Som en manlig bekant påpekade för mig när jag klagade min nöd, de här männen är inte intresserade av samtal eller intellektuellt utbyte, särskilt inte med en kvinna. De är bara intresserade av att ha rätt och av att korrigera mig. Och av att få sin världsbild bekräftad.

En intressant parallell är hur provocerande Jesus var för männen i det dåtida judiska samhället. Inte nog med att han talade med kvinnorna, han var också intresserade av vad de sade. Och han lät en kvinna vidarebefordra meddelandet om hans uppståndelse. För att inte tala om hans sätt att berätta – i liknelser och med frågor hela tiden. En berättarteknik som liknar den grekiska filosofins* (vilket inte så konstigt om man vet lite om hur texterna kommit till) men som definitivt inte skulle passa de män jag refererat till ovan.

Ergo: Ett tal som är öppet, frågande, problematiserande och nyfiket är alltid ett hot mot makten, makten som alltid talar i i kraft av sin auktoritet i avslutade meningar, redan dragna slutsatser och sanning.

Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!

(Samih al-Qasim)

*Jfr Sokrates maieutik.

Kategorier

Arkiv

Annonser