Predikan: Lägg märke till det osynliga!

Söndagen den 8 maj 2022 var den fjärde söndagen i påsktiden. Temat för söndagen var ”Vägen till livet” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är evangelietexten och episteltexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

  • (Text: Joh 14:1-14, 2 Kor 4:16-18. Psalm 218 ”Jag har ofta frågor Herre” samt 251 ”Var jag går i skogar berg och dalar”)

Vi har en kylskåpsmagnet på landet, jag minns inte när vi köpte den men det är inte evigheter sedan men inte nyss heller. Ärligt talat minns jag inte ens var vi köpte den… Men, på magneten står ett citat av fotografen Christer Strömholm, ett citat som jag möter varje morgon i köket på landet. Där står ”Lägg märke till det osynliga”. Lägg märke till det osynliga. Hur skulle det gå till?

Som fotograf ägnade Strömholm många år åt att i Paris dokumentera en värld som var osynlig för de flesta, en 1950- och 1960-talsvärld där könsidentiteterna var upplösta, återintagna och ibland förstorade. Många av hans bilder av transpersoner har blivit ikoniska, och de är verkligen inte längre osynliga. Men det var en osynlig värld, en värld som Strömholm mycket nära och inkännande skildrade med sin kamera. Han lade märke till det osynliga.

Några av er har kanske läst Conan Doyle som skriver om Sherlock Holmes. I novellen ”Silver Blaze” är en avgörande insikt fenomenet ”the dog who did not bark”, alltså det faktum att hunden inte skällde. Utredaren från Scotland Yard frågar Holmes om det är något han vill uppmärksamma särskilt i samband med brottet. Ja säger Holmes, ”the curious incident of the dog in the night-time” alltså den märkliga händelsen med hunden på natten. Jaha, säger polisen, men hunden gjorde ju ingenting på natten. Just det säger Holmes, ”That was the curious incident” alltså, det var det som var det märkliga. Att studera det frånvarande, att undersöka hur det icke-närvarande påverkar och påverkas av den värld vi har omkring oss, det är att lägga märke till det osynliga.

Lägg märke till det osynliga. I vår episteltext idag säger Paulus att de kortvariga fysiska lidanden som han erfar här väger oändligt lätt jämfört med den evighet som den inre människans mognad pekar mot, det osynliga som är evigt. Paulus försöker peka på att de umbäranden som en människa upplever på vägen genom livet, och särskilt en missionerande apostel som han själv, inte är relevanta, inte är något att uppmärksamma eftersom det är så ointressant jämfört med det osynliga, det som är bortom här och nu, det eviga.

Känns inte det väldigt idealistiskt? När jag förlorar någon jag älskar, när någon är svårt sjuk eller när livets alla plikter nästan slår mig till marken, ja då är det sannerligen inte lätt att säga som Paulus att den yttre människan som bryts ned inte är något att fästa sig vid. Jag ger inte upp säger Paulus, nähä, tänker jag, lätt för dig att säga. Du var man vilket var en privilegierad position då, du hade inga barn, du hade personer kring dig som ordnade med dina resor och försåg dig med mat och husrum. Visst väcks många frågor. Vad menar karln egentligen? Det är då det känns så skönt att växla över till Johannesevangeliet och en text som pekar just på vad detta eviga, det osynliga är.

Tomas och Filippos, som träffar Jesus i evangelietexten, har väldigt svårt att se det osynliga, de vill ha fysiska tecken på vad Jesus menar. De har så många frågor och de förstår inte svaren de får. De invänder hela tiden när Jesus påpekar för dem att de ju känner honom och därmed Fadern, inte heller vet de vad han menar med att de vet vart han skall ta vägen. Men Jesus ger dem inga andra tecken än de han redan givit. Han talar om att gå bort för att förbereda en plats för alla dem som älskar honom, en osynlig plats.

Det är förstås den plats som Paulus talar om i vår text, det är den som är det osynliga och som är evig. Men i den korta texten från Korintierbrevet låter det som om Paulus inte ser några problem med att harva runt här i jordelivet och slita eftersom härligheten väntar på oss sedan. Just på det temat raljerade arbetarpoeten Joe Hill i USA, dit Joel Hägglund från Gävle åkt och blivit Joe Hill, med de frikyrkliga på sin tid. Han skrev ”du får kalvstek i himlens höjd” (Ture Nermans övers) eller i original ”You get pie in the sky when you die”. Underbart rim inte sant? Men evangelietexten idag pekar på att den tolkningen är alldeles fel; oavsett om det serveras kalvstek eller paj i himlen så är Jesus i högsta grad intresserad av hur vägen här ter sig för alla oss som vandrar här.

Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Vägen. Han ÄR vägen. Och han är osynlig efter att han tagits upp till himlen. Vägen är alltså osynlig, liksom sanningen och livet. Lägg märke till det osynliga. I fortsättningen av texten i Johannesevangeliet, efter vårt avsnitt, säger Jesus att han skall sända oss Hjälparen, sanningens ande. Och, säger han, världen ser den inte och kan inte ta emot den, den är osynlig för den som inte känner Jesus och därmed också känner Fadern.

Lägg märke till det osynliga. Vägen ligger där, framför dig, du ser den kanske inte nu men den finns där. Den framkallningsmetod (för att referera till fotografen igen) som Jesus hänvisar oss till är bönen. I vår text säger Jesus att han visserligen går till sin Fader men att vadhelst vi ber om i hans namn skall han göra. Att be i Jesu namn är inte bara en fråga om ord, att be i Jesu namn är att be i den persons namn som ÄR vägen, sanningen och livet. Att be i den persons namn som sträckt ut sin nåd till oss så till den milda grad att han t o m dog för oss. Jag ber nästan varje dag med orden ”visa mig din väg och lär mig att vandra på den”. Vägen finns där, den ligger framför oss, Jesus har gått ut i det eviga, det osynliga, för att bereda plats för oss i den tillvaro som överskrider tid och rum, i evigheten. Och redan nu är vi i praktiken där, vi vandrar ju vägen, mot sanningen och i livet. Med Jesu osynliga närvaro högst påtaglig och med Anden som en förmanare och hjälpare.

Livets stora mysterier sker oftast i det tysta, osynligt. Kärleken som glimmar mellan människor, solidariteten i en gemenskap, en hand på din arm, ett ögonkast eller en solglimt i rummet. Nästan allt av detta är osynligt för den som inte särskilt vinnlägger sig om att lägga märke till det osynliga. Den osynliga vägen TILL livet, den osynliga vägen som ÄR livet, är en väg som är full av frågor och förtröstan på en och samma gång.

Jag ställer mig ofta frågor om vägen, likt Tomas och Filippos vill jag veta mer, förstå mer. Men det finns inga enkla och raka svar. Allt som ges är en väg och den vägen är Jesus Kristus. Och på samma gång som vandringen tar på oss fysiskt och krafterna sviker ibland, så kan vår inre människa mogna, helgas och fördjupas så att vi blir öppna för det uppdrag Gud har för oss. Så närmar vi oss sanningen och svaren på frågorna. Och notera att så många gånger i bibeln talar Gud i det tysta, i det svaga, i det stilla.

Lägg märke till det osynliga och du skall plötsligt se Guds fotspår framför dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.