På Annandag Påsk för fem år sedan började jag den virtuella Emmausvandringen här på bloggen. Och nu är det Annandag igen, de två lärjungarna samtalar med varandra och med den okände medvandraren. Den som visar sig vara Kristus själv.  Vi har väl blivit några medvandrare här, fram kommer vi väl aldrig men vägen blir ju lättare om man har sällskap. Och någonstans bland oss tror jag att Jesus Kristus finns, både som den vi bär inom oss och den som talar till oss utifrån.

Under de där fem åren har vägen gått både uppför och nedför i mitt liv. Men framåt. Gruppen vandrare har förändrats både ifråga om storlek och ålder. Samtalen förändrats men förblivit centrala. Än så länge är mina steg spänstiga, mina ord lyder mig och min tanke blir allt klarare. Men jag vet, som alla andra, att den dagen kommer när det är min tur att hamna på efterkälken, att tappa initiativet och så småningom blir jag kvar någonstans vid vägen. Ihågkommen men inte längre en fysisk vandrare. Guds folk är ett folk på vandring.

Vi vet så oändligt lite om framtiden och ändå planerar vi den hela tiden. Jag menar inte att vi skall sluta planera (de som känner mig kan nog inte sluta skratta inför tanken) men nu när jag sitter här med min planering så känner jag en allt större ödmjukhet inför vägens egen inneboende kraft att leda oss framåt. ”Må din väg komma dig till mötes” sjunger vi i en psalm. Det är kanske hemligheten med den ”goda planeringen”, att möta framtiden med almanackan i ena handen och kompassen i den andra. Att kunna orientera sig när vägen leder runt i krokar, ned mot floden och upp mot bergen.

Jag försöker vara en vandrare som tar emot vägen, även när den går mot oväntade väderstreck. Då tar jag fram kartan och kompassen för att undersöka vart vi är på väg, vägen och jag. Både planer och improvisation. Tillsammans är det lättare.

Läs om Emmausvandrarna i Lukasevangeliet 24:13-35

Annonser