Idag är det återigen Annandag Påsk, påskhelgens sista dag. De stora tingen har redan inträffat, Jesus har överlämnats i översteprästens och därefter Pontius Pilatus händer, han har piskats och korsfästs. Och han har uppstått från det döda! Men idag, på Annandag Påsk läser vi berättelsen i Lukas evangelium om de två på vägen till Emmaus som fick sällskap med den uppståndne Jesus, utan att förstå det.

De är en berättelse som är alldeles underbart dramatisk, den är närmast filmiskt beskriven hos Lukas (Luk 24:13-35). De två männen samtalar med varann och in i samtalet kommer främlingen, mannen som inte verkar veta någonting om det som timat i Jerusalem under påsken! Alltså, var är twitter och facebook undrar man, med Judas i Jesus Christ Superstar? Tydligen tyckte vandrarna på vägen att det var udda att denne främling inget visste om den korsfäste Jesus. Att händelsen alltså hade så stort nyhetsvärde visar att den man vi talar om, Jesus från Nasaret, Josefs och Marias förstfödde, inte var vem som helst. I Romarriket var det vanligt med korsfästning/upphängning på påle, detta straff drabbade dock slavar och de lägsta samhällsskikten. Jesu död hade uppenbarligen väckt intresse och Emmausvandrarna fann det oväntat att deras sällskap inget visste.

Ändå var det just främlingens utläggningar av texterna (från dagens Gamla testamente) som livade upp dem. Han som inte visste något visade sig veta det mesta. Vi som läser berättelsen till slut vet att också vandrarna senare insåg att de hade haft sällskap med den man som de trodde var död och begraven. Men om vi stannar ett ögonblick vid stunden när vandrarna lyssnar på främlingen, som säger helt andra saker än de hört andra säga och än de förväntar sig, så finns där en lärdom: att lyssna noga efter det oväntade. Jag tänker mig att de båda först varit skeptiska (”han vet ju inget”) för att sedan vänta sig felaktiga tolkningar (”han är ju inte en av oss”) och därefter varit beredda att gå in och styra upp lite grand (”han verkar ju hygglig men har fått det om bakfoten”).

Istället börjar deras hjärtan ”brinna” och de vill inte släppa mannen de lyssnat på, de bjuder in honom på mat för att få fortsätta att lyssna och prata med honom.

Hur ofta gör vi så? (Det är inte sääääkert att det visar sig vara Jesus varje gång…) Handen på hjärtat, jag har själv fått lära mig den hårda vägen att inte vara så snabb i bedömningen av andra, inte alltid tro mig veta vad som är på väg att sägas utan istället lyssna till vad som faktiskt sägs. Våra relationer, våra samtal på arbetsplatser och i skolor, den politiska debatten, ja de skulle alla vara mycket bättre om vi lyssnade lite mer förutsättningslöst. Och inte önskar att varje samtal skall mynna ut i något som är rätt eller fel, ja eller nej, sant eller falskt. Livet är för stort för sådana dikotomier.

***

Jag lyssnade i veckan på två fantastiska små program i P1 som förtjänar att lyssnas på, från början till slut, och där åtminstone jag landade i en behaglig känsla av att när människor ser komplexiteten i vår tillvaro, ja då finns det också lösningar på de flesta konflikter.

Dels Tendens om romska migranter som ockuperat ett hus utanför Katrineholm, och dels Skolministeriet om vuxnas och barns uppfattning om tiggare och tiggande. Lyssna gärna!

 

 

Annonser