Jodå, vi vandrar på mot Emmaus. Allihop. Idag är dagen när Jesus träffar de två vännerna på vägen till Emmaus. De känner inte igen honom, men pratar och diskuterar vad som hänt under påsken i Jerusalem. Först när de bjuder in honom till kvällsmat och han sitter ned med dem, delar deras bröd och äter med dem inser de att han är Jesus Kristus.

För de flesta av oss har vandringen ingen tydlig slutpunkt, bortsett från den oundvikliga horisonten. Men det är kanske, som Karin Boye sagt, vägen som är resans mål. Man hinner prata så mycket på vägen. Och pratar mycket gör jag ofta, oftast för att det ger mig så mycket att dryfta saker med andra. Men ibland av rädsla för att andra skall tycka jag är stel, högfärdig och nonchalant. Prat fyller så många funktioner i vårt samhälle. Min mormors generation och hennes föräldrageneration de pratade inte så mycket. (I alla fall inte när jag hörde på.) Mormor, som skulle fyllt år just idag, handlade mer än hon pratade. En kopp kaffe. Nybakat bröd. Tid.

I vår tid är orden så centrala. De människor som inte har orden i sin makt hamnar lätt i underläge. Så när jag tror att jag måste prata med min medmänniska så kanske jag bara generar henne. Ett leende, hjälp av bussen eller hålla upp en dörr är väl så god kommunikation som att prata.

Kanske är det inte en slump att det var när Jesus bröt brödet som Emmausvandrarna kände igen honom? Inte när han talade med dem. Inte när de bjöd in honom. Inte när träffades. Utan när han bröt brödet och delade deras måltid. Utan att prata så mycket får man förmoda. Ibland skulle vi faktiskt må bra av att vara lite tysta med varandra i denna tjattrande, pladdrande, pratande och samspråkande tid.

Luk 24:13-33

Bön på Annandag Påsk: Vandra med mig Herre, var min medvandrare i denna värld. Låt mig här få omslutas av din tysta kärlek.

Annonser